|
| |
"Förbundet bildas"
Svenska Lantarbetareförbundet bildades i sin nuvarande form 1918. Från början var det
ett förbund enbart för lantbruksarbetare. Idag har många nya yrkesgrupper kommit till
med det gemensamma att de arbetar med jord eller djur. Förbundet har cirka 17.000
medlemmar varav hälften arbetar inom jordbrukssektorn.
Fackföreningsrörelsen föddes ur förtryck,
fattigdom, träldom, smuts och stank. Det som krävdes av den arbetande människan för
hundra år sedan för att klara sig igenom tillvaron år ut och år in övergår i många
stycken vår förmåga att förstå idag. Hon var inte bara fattig, hon var rättslös och
i alla avseenden utlämnad åt en "överhet" som hade försett sig med precis
alla de maktmedel den behövde. Många yrkesgrupper fick inte ens sin lön i pengar, de
fick den i olika "naturaförmåner" (säd, potatis, ett ruffligt tak över
huvudet etc etc). Vissa fick till och med finna sig i att deras arbetsgivare
("husbonde") hade lagstadgad rätt att aga dem och att utnyttja deras kvinnor
och barn som gratis arbetskraft. |
|
| Med industrialismen i mitten på förra seklet föddes också arbetarens
medvetenhet om sin betydelse för företagens existens. Med början i England, Tyskland
och Danmark tog den fackliga organseringen fart, och under 1870-talet började även de
svenska arbetarna organisera sig. Den drivande kraften var givetvis att förbättra
arbetarens materiella förhållanden, och fackföreningarna kom nödvändigtvis att bli
kamporganisationer uppbyggda enligt yrkesförbundsprincipen. Det vill säga att yrket
utgjorde grunden för organisationerna. Efterhand slöt de sig samman till fackförbund
vilka bildade landsorganisatiaoner. I Sverige skedde det 1898, då man bildade
Landsorganisationen i Sverige (LO). Som en direkt följd av detta organiserade sig de
privata arbetstgivarna 1902 i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). 1906 slöt de båda
organisationerna ett avtal som innebar att SAF accepterade organisationsrätten. Den Svenska modellen
Efter första världskriget utvecklades LO snabbt både i fråga om medlemsantal och makt.
Detta främst genom den koppling man gjort mellan arbetarrörelsens båda grenar, den
politiska (Sveriges Arbetareparti, SAP) och den fackliga (LO). 1938 slöts det avtal
mellan LO och SAF som kom att betecknas som "den svenska modellen" -
arbetsmarknadens parter slöt avtal som istället för lagstiftning reglerade
förhållandena på arbetsmarknaden. En lösning som anses idealisk främst därför att
den grundar sig på samförstånd mellan berörda parter och inte, som risken kan vara med
lagstiftning, är beroende av vilken regering landet har för tillfället. LOs
medlemsantal ökade starkt fram till 1980-talet, varefter det har stagnerat och på allra
senaste åren till och med minskat i takt med den omstrukturering från mekanisk
varuproduktion till numeriskt styrda processer samt en allt ökande informations- och
servicesektor. Medlemsantalet är dock fortfarande i storleksordningen två miljoner,
vilket betyder att ungefär var fjärde svensk är medlem i LO. Att det var arbetarna som
en gång tog initiativet och fick främst i kampen om fackliga rättigheter är riktigt.
Men det är inte riktigt som ofta sägs att tjänstemännen kom mer än ett halvt sekel
efter. Det finns bevis för att till exempel lärare och bankanställda var organiserade
redan på 1880-talet, men generellt var tjänstemännens situation betydligt bättre än
arbetarens och det anses också att tjänstemännen i mycket högre grad identifierade sig
med arbetsgivarna. Men under mellankrigstidens ekonomiska nedgångar försämrades även
tjänstemännens villkor drastiskt, och det för dem dittills obekanta fenomen om
otrygghet i anställningen var ett faktum. 1944 bildades Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) med idag en dryg miljon medlemmar. 1947 bildades Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO) som till skillnad från de båda andra
organisationerna även i viss mån organiserar egna företagare, främst i olika
konsultyrken, privattandläkare och -läkare. |
|
| Viktigaste förbundsövergripande uppgiften:
Politisk påverkan.
Medan LO klart deklarerar sin politiska samhörighet med socialdemokraterna står TCO och
SACO partipolitiskt neutrala, vilket inte innebär att de inte gör politiska
ställningstaganden eller bedriver politiskt påverkansarbete. Sådan verksamhet är i
själva verket en mycket väsentlig uppgift för fackföreningsrörelsen totalt sett.
Viktigast är givetvis att lägga grunden för ett visst ställningstagande bland de egna
medlemmarna, och därifrån driva detta ställningstagande vidare till allmänhet,
politiker och andra beslutsfattare på alla nivåer. Fackföreningsrörelsen har i Sverige
goda möjligheter att påverka det politiska reformarbetet i ett tidigt skede eftersom vi
har traditionen här att fackförbunden skall vara representerade i utredningar som
föregår förslag till riksdagen. Därtill kan man, en rätt som alla organisationer i
Sverige har, skriva egna motioner till riksdagen. Vilket också görs med mycket stort
flit: LO, TCO och SACO är sammantaget de ojämförligt flitigaste motionsskrivarna av
alla i Sverige! Efter beslut kommer genomförande. Och även i den fasen har den svenska
fackföreningsrörelsen goda möjligheter att påverka genom sin tämligen heltäckande
representation i ämbetsverkens nämnder och styrelser. Liksom för den delen även i
många statliga och andra företags bolagsstyrelser. Därtill har vi den breda
representation i näringslivet som kommer av lagen om m edbestämmande (MBL). Den delen
har visserligen ingenting med den politiska processen att göra men så mycket mer med
utformningen av de anställdas villkor på arbetsmarknaden i allmänhet och på den
enskilda företagen i synnerhet. Det finns mycket att berätta om den svenska
fackföreningsrörelsen. Går du till biblioteket finns det hyllmeter på hyllmeter om
oss, och vill du läsa ett alldeles utmärkt koncentrat av vår födelse, utveckling och
tänkbara framtidsscenarier är Nationalencyklopedin att rekommendera. En hel del av
uppgifterna här är för övrigt hämtade ur den.
Men världen slutar inte vid Sveriges gränser
Att Sverige globalt sett idag är ett utpräglat välfärdsland motsäger nog ingen på
allvar trots den ekonomiska snålblåst som råder för närvarande.
Fackföreningsrörelsen viktigaste uppgift nationellt sett är givetvis att på alla sätt
verka för en fördelningspolitik som får så rättvisa konsekvenser som möjligt. Ett
arbete som för att det ska bli framgångsrikt kräver stort engagemang av såväl
medlemmar som alla andra samhällsmedborgare. Du som läser detta och känner att du vill
delta i kampen mot den sociala nedrustningen i Sverige bör omedelbart ta kontakt med ditt
fackförbund och förhöra dig om vad de har på gång och var du passar in. Är du inte
medlem är du hjärtligt välkommen ändå. Medlem blir man på direkten genom att fylla i
en enkel blankett. I hela den demokratiskt utvecklade delen av världen har
fackföreningsrörelsen en viss frihet. I många länder sin fulla och rättmätiga
frihet, men i en hel del begränsas rörelsen genom fientlig lagstiftning. Ett exempel är
de många stora bilfabriker som byggts i USA av japanska företag och där det är
inskrivet i anställningsvillkoren att fackföreningsverksamhet är totalt förbjudet.
Detta trots att människornas rätt att organisera sig är inskriven i internationella
överenskommelser ingångna till exempel inom famen för FN, ILO och Europarådet. För
att denna rätt verkligen skall respekteras i varje land bedriver fackföreningsrörelsen
i övriga länder ett mycket intensivt arbete på en mängd olika plan och genom ett antal
olika gemensamma internationella organisationer. Du som är intresserad av internationellt
fackligt arbete gör klokt i att genast ta kontakt med ditt eget fackförbund och
förhöra dig om hur du ska kunna medverka i det.

|
|