O, Runeberg, du store diktare, se vilka vackra dikter du har skrivit :o)

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig! Låge du, oroliga, i min hand här, o, då skulle hastigt min trogna omsorg bringa dig lugnet! 
Som en mor sitt barn jag dig skulle gunga, föra. sakta vyssjande, fram och åter, tills du upphört klaga och nöjd din plåga glömde i sömnen. 
Men nu bor du slutet i barmens fängsel, otillgängligt stängt för var vänlig hyllning, blott för honom blottat, som oupphörligt rubbar din vila. 
 

Solen några purpurdroppar re´n på österns skyar stänkt, och på buskar, blad och knoppar daggens pärleskur sig sänkt. 
Skogens alla fåglar svinga jublande från topp till topp, tusen glädjeljud för- klinga, tusen stämmas åter upp. 
Fjärden krusas, böljan randas, lunden rörs av fläkt på fläkt, liv och blomster- dofter blandas i varenda andedräkt. 
Ängel från det fjärran höga, varje väsens blida vän, gryning, har ett mulnat öga mött din ljusa blick än? 
Skingrad är bekymrens dimma, tankens dystra moln förgått; dagen i sin barn- domstimma älskar barndomskänslor blott. 
Ingen lider, ingen saknar; allt är glädje, frid och hopp. Med naturens morgon vaknar varje hjärtas morgon upp. 
 

Långt bortom fjärdens våg, långt bortom fjällets topp, du ensam dagen såg och växte ensam upp. 
Jag saknade ej dig, jag sökte ej ditt stråt, jag visste ej en stig, som skulle lett ditåt. 
Jag kände ej din far, jag kände ej din mor, jag såg ej var du var, jag såg ej vart du for. 
Liksom den bäck där rann, för den som rinner här, vi voro för varann, så länge du var här; 
två plantor, mellan dem en äng i blomning står, två fåglar, som fått hem i skilda lunders snår. 
O, andra nejders son, vi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån, vem styrde hit din väg? 
Till hjärtat som var kallt, säg hur du lågor bar? Hur kunde du bli allt för den, du intet var? 
 

Säg mig, du lilla fågel, där mellan almens blad, hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll, men lika ren är stämman och tonen lika säll. 
Ditt förråd är så ringa, din boning så trång, dock ser du mot din hydda och sjunger varje gång. Du samlar inga skördar, och inga kan du så; du vet ej morgondagen och är så nöjd ändå. 
Hur ges det icke mången, som gods och hävor fått, som land och riken äger och bor i gyllne slott men hälsar dock med suckar och tårbegjuten blick den sol, vars uppgångstimma nu nyss din lovsång fick! 
Hur skulle icke mänskan din ringa lott försmå, och hon, den otacksamma är mindre nöjd ändå. Ditt späda hjärta krossa, det stode henne fritt; dock prisar du ditt öde, och hon förbannar sitt. 
Vi blickar hon mot höjden så knotande, så kallt? Vad ägde hon att fordra, då Skaparen gav allt? Då jordens glädje ligger för hennes fötter ner, vi ser hon stolt på slaven och suckar efter mer? 
Nej, sjung du, lilla fågel, om njutning var gång, och aldrig ska jag blanda en klagan med din sång. Kom, bygg ditt bo var sommar invid mitt hjärta ännu och lär mig kväll och morgon att vara säll som du. 
 

Löven gulna, träden kläs av, och novemberdagar mulna över blomstrens grav; drivan dess kronor grusat, blott i hjärtan, som de tjusat, medan sommarens sol dem värmde än, leva de som minnen upp igen. 
Rosen blommar några korta dar; dröjer mer än rosens sommar mänskoblommans kvar? Skön hon skjuter upp och prålar, kinden glöder, ögat strålar, men en fläkt vid hennes stängel rör, och hon bleknar, lutar, vissnar, dör. 
Du, som väckte mig ur jordens grus, låt mig bland ditt blomstersläkte spira ren och ljus, att då sommarens sol mig glömmer, någon ängel vänligt gömmer bland de minnen han från jorden bär, minnet av min tysta blomning här! 
 

Tanke, se hur fågeln svingar under molnen lätt och fri; även du har dina vingar och din rymd att flyga i. 
Klaga ej, att du vid gruset som en fånge binds ännu: lätt som fågeln, snabb som ljuset, mer än båda fri är du. 
Är det glatt på jorden, vila bland dess fröjder glad också; är det sorgligt, ila, ila bort till högre världar då. 
 

Ack, natur, hur har jag kunnat förolämpa dig? Andra har du fägring unnat, ingen fägring mig. Ofta vid den slutna ringen jag förskjuten står; på den fula blicken ingen, ingen vän jag får; och mitt hjärta slår som andra, älskar såsom de: varför skall jag ensam vandra och försmådd mig se? 
 

Trenne råd gav modern åt sin dotter: att ej sucka, att ej missnöjd vara och att icke kyssa någon gosse. 
Moder, om din dotter icke felar, icke felar mot det sista rådet, skall hon fela mot de första båda. 
 

Sorg och glädje båda bodde i mitt hjärta, 
sorg i den ena kammarn, glädje i den andra. 
Oförsonligt skilda, rådde än den ena, än den andra ensam. 
Se´n den ende kom dit, lär han öppnat dörren och förenat båda, 
ty min sorg är sällhet och min glädje vemod. 
 

Flickan satt vid bäckens strand, tvådde sina fötter där; sjöng en fågel ovanför: 
"Flicka, grumla bäcken ej, himlen syns ej mer i den!" 
Flickan slog sitt öga upp, talade med tårad blick: 
"Sörj ej över bäcken, du, bäcken klarnar snart igen. 
När du såg mig stå en gång vid en ynglings sida här, du till honom tala bort: 
Grumla icke flickans själ, aldrig skall den klarna se´n, aldrig spegla himlen mer!" 
 

Allena var jag, han kom allena; förbi min bana hans bana ledde, 
han dröjde icke, men tänkte dröja, han talte icke, men ögat talte. 

- Du obekante, du välbekante! - 

En dag försvinner, ett år förflyter, det ena minnet det andra jagar; 
den korta stunden blev hos mig för evigt, 
den bittra stunden, den ljuva stunden. 
 

Törne, du min syskonplanta, svept i vinterns is, förmås du, höljd av taggar, hatas du. Men jag tänker:  
"Kommer våren, slår du ut i blad och rosor, och en växt ej finns på jorden, ljuv och älskad såsom du. 
O, hur många törnestängel står ej naken i naturen, som behövde kärlek blott, blott en solblick av ett hjärta för att kläda sig i rosor och vart väsens glädje bli." 
 

Åter ett besök i ensligheten av försvunna, dyra, sörjda vänner, 
av gestalter från min lyckas dagar,(---) mina lekar, mina fröjder, drömmar och min första kärleks blomstersuckar! 
O, jag tänker på naturens godhet att i saknaden oss unna minnet,  
som en fordoms ljuva, svala lycka lik en morgondagg på hjärtat häller än, 
när solen bränner middagstiden.