J   Jättemånga fler Runeberg - dikter =)

Sov, oroliga hjärta, sov, glöm vad världen har ljuvt och lett! Intet hopp din frid förstöre, inga drömmar din vila! 
Varför ser du mot dagen än? Säg, vad väntar du mer av den? För de djupa sår kanhända någon helande blomma? 
Arma hjärta, slut ögat till! dagens rosor du provat nog; blott i sömnens dunkla lustgård gror den stängel dig läker. 
Sov, som liljan hon slumrar bort, flyktigt bruten av höstens vind. Sov, som hinden, tyngd av pilar, somnar in och förblöder. 
Varför sörja förflutna dar? Varför minnas att sällt du var? En gång måste våren vissna, en gång glädjen, o hjärta! 
Även du har din majdag sett; vad, fast icke den evig blev! Sök blott ej dess milda låga än bland vintriga skuggor! 
Minns du sällhetens stunder än? Lunden grönskade, fågeln sjöng, och ditt kärleksfulla tempel var den doftande kullen. 
Minns du famnen, som slöt dig där? Minns du hjärtat, som sökte dig? Minns du än den kyssbetäckta läppens domnade eder? 
Då, när öga i öga såg, känsla speglad i känsla låg, då var tid att vaka, hjärta, nu att slumra och glömma. 
Sov, oroliga hjärta, sov, glöm vad världen har ljuvt och lett! Intet hopp din frid förstöre, inga drömmar din vila! 
 

Alla känna fröjd och smärta, fast ej alla det förklara; varje flicka har ett hjärta fast hon låtsar utan vara. 
För de nöjen gudar skicka, kan sig ingen dödlig akta; kyssar älskar varje flicka fast hon låtsas dem förakta. 
Yngling, älska, brinn och låga, och med köld ska du belönas, men ett liknöjt steg blott våga, och ditt kval skall bli din skönas; 
och dess fåfängt dolda smärta skall i min, i röst förklara: "Varje flicka har ett hjärta, fast hon låtsas utan vara." 
Fordra tusen kyssar, - alla skall med hycklat tvång hon unna; fordra ingen - och den kalla skall ej en försaka kunna. 
Skall ur tårar ofta blicka, skall i suckar viska sakta: "Kyssar älskar varje flicka, fast hon låtsar dem förakta." 
 

Stjärna, kvällens dotter, du, säg mig, vad du skådar nu? 
Ser du från din trygga borg mer av glädje eller sorg? 
Kanske på ett stormigt hav seglarn nu från böljans grav,  
än med fruktan, än med hopp, blickar mot din ledning upp? 
Kanske i en bortglömd dal, ensamt lämnat med sitt kval, 
söker nu ett krossat bröst i ditt milda öga tröst? 
Kanske att på dig som bäst någon trogen flicka  
fäst sina blickar och begär, att sin älsklings möta där. 
Ser du seglarns kosa störd, låt den bli till rätta förd! 
Ser du sorgen, kvald och glömd, håll din ljusa tröst ej gömd! 
Men om du min flicka ser, sänd en vänlig stråle ner,  
sen du skrivit i dess sken, att jag väntar längesen. 
 

Vind, som mig smeker och lämnar, säg vart din kosa du ämnar, skyndande, flyktig och snar, säg mig, var hamnar du, - var? 
Bölja, som gungar min jolle, skulle jag följa dig, - skulle årorna lyda ditt drag, svara, var hamnade jag? 
Tankar, oroliga tankar, sägen, var kasten jag ankar? Barn av en ädlare värld, ges det ett mål för er färd? 
 

Jag vet ej, vad jag hoppas, och hoppas likafullt; mitt hjärta känns så ödsligt, och ändå så fullt. Vart syftar denna oro, som ej ett mål kan nå? Vad önskar jag, vad vill jag, vad tänker jag uppå? 
Vid sömnen hela dagen jag sitter som en träl; jag tycks arbeta flitigt, det lider ej likväl. Mot handen sjunker pannan, och nålen glömmes då. Vad önskar jag, vad vill jag, vad tänker jag uppå? 
Jag mente: Våren kommer, naturens dräkt blir ny; då skall min håg förändras och mitt bekymmer fly. Och våren kom och sommarn, jag blev mig lik ändå. Vad önskar jag, vad vill jag, vad tänker jag uppå? 
Jag älskar ej som fordom (---); ju mera dagen klarnar dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, och när min sorg förgå? Vad önskar jag, vad vill jag, vad tänker jag uppå? 
O, den som finge vila i dödens lugna bo! Kanske att blott i graven ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan från sol och vänner gå! Vad önskar jag, vad vill jag, vad tänker jag uppå? 
 

I skogen finns ej mer en gren som löv och fägring bär. Förbi är sommarn längesen och endast vinter här. 
Ja, ute ser jag vinter blott och inne likaså; och om världens slut jag gått, jag såge den ändå. 
Blev lunden grön, blev nejden varm, blev dagen ljus och klar, låg kölden i min egen barm dock lika ödslig kvar. 
O, du mitt ögas fröjd och vår, jag dig ej återser; o, du mitt hjärtas sol, du går ej upp ur graven mer. 
Min själ var din, min känsla din, ditt liv var liv för mig. Jag har blott saknan kvar som min, det andra for med dig. 
(---) 
 

Mörker rådde i mitt sinne, kallt mitt arma hjärta kändes, innan kärleken där inne av en vänlig ängel tändes. 
(---) 
Ser du bilden av mitt hjärta; så dess första morgon grydde, så med fruktan, tomhet, smärta, skuggan från dess världar flydde.  
Sol, som livets natt förjagar, kärlek vartill dessa mulna dagar, som utan dig fördrömmer. 
Dessa dagar evigt like, dessa hopplöst långa stunder, detta liv i dödens rike utan ljus och utan under! 
 

Löv och örter och blommor små, ljusa liljor med dagg uppå,
purpurros, som så vänligt ler, jag vill välja till brudkrans er. 
Minnesblomma vid böljan klar, inga törnen din stängel har. 
O, hur liknar dig icke den, som gror upp i min barm igen, 
som har taggar på varje skott och sårar mitt hjärta blott.
Ljuva källor och vattensprång, sjungen glatt om en framtids dar,
att jag glömmer den tid som var, glömmer livet med kval och lek, 
glömmer den, som min trohet svek! Ljuva källor och vattensprång, 
sjungen ömt ur min egen själ åt den falske ett långt farväl!
Jag vill välja till vän en ann´, som ej sviker så lätt som han, 
som ej kysser mig våren ut och försvinner, då den är slut. 
Kom, o död, och mitt hjärta tag, låt det vila vid ditt i dag!
Fast din brud är av tårar blind, fast din flicka har mulen kind, 
fast din ros icke mer är röd, kom, o död, kom, o ljuva död!
 

Hur många vågor bo på fjärden, hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly - och dröja kvar dock, de tyckas dö - och födas åter, 
så skilda, och ändå så lika, så många och ändå desamma! 
Ur samma sjö, av samma vindar, de höljas alla, 
ur samma bröst, de höljas alla, av samma kärlek.
 

Förr, när min vän var här, var mig en vårdag kort; 
nu, då han borta är, är mig en höstdag lång. 
"Ack, vad den dagen flyr!" säga de andra nu. 
Jag: "Vad den långsam är! O, att den ville fly! 
Kommer ej kvällen  snart, kommer ej nattens ro?"
 

Löjet var utan hem, irrade modfällt kring, kom till den höges mun: 
"Får jag min boning här?" - "Stoltheten bor här ren!"
Löjet var utan hem, irrade modfällt kring, kom till den lärdes mun:
"Får jag min boning här?" - "Allvaret bor här ren!"
Löjet var utan hem, irrade modfällt kring, kom till min flickas mun:
"Får jag min boning här?" - "Kärleken bor här ren, 
kyssen är kommen nyss, dig har man saknat blott!"
 

Ren över skogens toppar solen stigit och spritt sin glöd i dalens dagg, 
där flickan med glädjetårad blick sin älskling mottog. 
Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, 
när jag gick; jag kommer och ser dig gråta åter, 
goda flicka, nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!"
"En lika skillnad", sade sakta flickan, "som mellan kvällens 
dagg och morgondaggen, den ena lyser solen upp och skingrar, 
den andra kvarblir mulen hela natten."
 

Varför är så flyktig våren, varför dröjer sommarn icke? 
Så jag tänkte fordom ofta, frågte utan svar, av mången. 
Sen den älskade mig svikit, sen till köld hans värme blivit, 
all hans sommar blivit vinter, sen har jag inte frågat mera, 
känt blott djupt uti mitt sinne, att det sköna är förgängligt, 
att det ljuva icke dröjer.