Mot bättre vetande och min mormors vädjan, att inte ge sig ut i det stormpiskande regnet, bara för att gå på bio, drog jag skepparkavajens krage över öronen och gick, med mormors gälla gnat om att inte komma hem för sent, ut genom dörren. Jag letade efter ljusknappen i trapphuset och till mitt stora förtret hade lamporna gått sönder på alla tre våningsplanen. Det som var det läskigaste med trapphuset, var källardörren av järn, målad för hundra år sedan i grågrönsvartaktigt, som kamouflagefärg nästan.Och den jävla dörren stod alltid, alltid på glänt och vajade fram och tillbaka, sakta och försiktigt precis som om det stod någon bakom dörren och kikade.

Så,

det fanns två sätt att ta sig igenom trapphuset och ut på gården, igenom entregången i gatuhuset och öppna den tunga inåtgående entredörren. Antingen så smög man tyst, fast så snabbt som man kunde,eller också visslande och klampande, krampaktigt hållande i ledstången medans man tog tre steg i taget. Just den här kvällen gjorde jag det sistnämnda, så om det verkligen var någon eller något bakom källardörren varken såg eller hörde jag något i alla fall. Väl ute på gatan stannade jag upp för att pusta ut och började gå till biografen. Jag gick förbi en tobaksaffär, stannade till, kände i fickan, hittade några småmynt och beslöt mig för att gå tillbaks till tobaksaffären för att köpa lite smågodis. Under tiden som jag väntade där på min tur att bli expedierad, fick jag syn på senaste nummret av Buster, en serietidning som numera handlar om illustrerad sport, men då jag var barn var mer lik en serietidning i dess, vad jag tycker, rätta bemärkelse, dvs spännande hjältar som Hazard och Mandrake, samt någon komisk serie. Jag började läsa den första serien och sedan försvann jag in i handlingen så jag glömde både rum, men framförallt tid. Jag rycktes brutalt tillbaks i tid och rum av butiksinnehavaren som högljutt undrade om jag skulle stå där och glo hela natten eller om jag hade vänligheten att betala för tidningen och ge mig av för affären skulle stängas. Jag blev så paff att jag kastade tidningen till gubben och sprang ut ur affären och vidare. Innan jag riktigt fattade var jag befann mig hade jag hamnat på kyrkogården. Och först då kände jag att ovädret hade ökat i styrka, himlen lyste av ljungande blixtar och luften vibrerade av åskknallar. Tittade i skenet av blixtarna på kyrktornsklockan - skit, bara en kvart kvar till bion skulle börja och det skulle ta minst tjugofem minuter dit - om inte - äh, va fan, har man klarat av trapphuset med livet i behåll, skulle det väl inte vara någon match att gena över kyrkogården. Jag drog jackkragen tätare om mig och började gå grusgången framåt. Trädgrenarnas svarta siluetter piskade på varandra i stormvinden och de få lyktstolpar som fanns gungade som fyrskepp på öppet hav till synes långt där borta i horisonten - då jag plötsligt - hörde? Jag stannade upp - inbillning. Jag fortsatte fast i lite raskare takt och tänkte på gamla kärringar som alltid, alltid skulle ha rätt . "AAAAAAAAAAAHHHHhhhhhh". Jag rös till, en regndroppe föll innanför kragen. Fan, va´kallt. Plötsigt hördes de där stegen där igen och nu hörde jag hur de liksom obevekligt kom närmare och närmare. Jag skyndade på mina steg, hade god lust att springa, men man ville ju liksom inte förlora ansiktet om det skulle visa vara sig någon i samma ålder eller en korvgubbe eller så. Men stegen bakom mig kom närmare och närmare och lusten att förlora ansiktet bara ökade i takt med att stegen kom allt närmare. Jag hörde hur den eller det som var bakom mig började flåsa och stöna, jag tyckte jag kände utandningen i nackhåren och tog det första springsteget när en tung hand lägger sig på min högra axel och när jag sakta vänder mig om står där en jätte till karl med svartmuskigt ansikte, långt helskägg och i blixtljuset liksom självlysande vit klädsel och ett urgrundsvrål rungar genom åskdånet