En dag mitt i livet fick Irja Anggoro nog av att "jobba livet ur sig" dag och natt på ett matcafé som precis gick runt. Hon ville göra något nytt. Så hon sålde caféet på Söder i Stockholm. Tillsammans med sin indonesiske man flyttade hon till Bali, den mytomspunna ön där naturen är förtätad av magiska krafter. Där har de förverkligat en tanke som funnits i många år: En egen restaurang och ett liv utan stress. Nu trivs hon. Men det tog Irja tre resor till Bali, innan hon kunde tänka sig att bo här. Först avskydde hon Bali, berättar hon då vi slagit oss ner i rottingfotöljerna på hennes skuggiga veranda, i utkanten av Legian, ett av de största turistområdena på ön. Runt omkring oss växer bananträden och kokospalmerna höga. Dagens offer till andar och gudar ligger utspridda i flätade bananbladskorgar, som små konstverk, på marken. Doften av sandelträ sprider sig från hustemplet. Hon tyckte att Bali var för primitivt, då för åtta år sedan.
- Men man kan inte ha det bättre. Här kan man må bra och gå ner i varv, säger hon nu och lyfter upp det blonda hårsvallet.

Skuggan är varm och fuktig.
Trots en ihärdig brummande fläkt och kylda drycker från "Veranda", hennes restaurang som ligger en bit bort.
- Det finns ingen stress här. Kommer man inte en dag, så kommer man nästa. Att man sovit är en godtagbar ursäkt för att man inte dykt upp. Säger man att man kommer över till någon senare, behöver det inte betyda senare idag, det kan vara senare i veckan - eller månaden. Nu på förmiddagen har hon själv mycket tid. Restaurangen öppnar inte förrän klockan fem på eftermiddagen. Hennes indonesiske man, Gunawan, är iväg och gör inköp. Det är han som är kreatören bakom de vackra och välsmakande rätterna. Han har en gedigen utbildning från restaurangskolan på Bali och arbete som kock på lyxkryssare såväl som på Grand Hotel och Sheraton i stockholm. Det har gått bra för restaurangen, som öppnade vid millennieskiftet. De flesta gäster är skandinaviska charterturister.
- Det var inget planerat. Vi kände inte till att det skulle bli så stor skandinavisk charterturism här. Vi hade framförallt tänkt oss västerlänningar som är bosatta på Bali. Köket är internationellt, med ett svenskt inslag - pyttipanna.
- Vi tog med den för reseledare och långtidsboende. Men den har visat sig populär även för magsjuka svenskar. Irja ler stort.

Hon är en värdinna med språkkunskaper såväl som livskunskap. Sina drygt 50 år har hon fyllt med äventyr. Irja har arbetat på restaurang ock diskotek. Hon har varit reseledare och säljare. I flera år bodde hon på Mallorca, där hon under en tid drev en guldsmedsaffär. Hon har bott i Grekland, Italien och Tyskland.
Och nu Indonesien.

- Just nu känns det här väldigt rätt. Jag tror att framtiden är Asien. Definitivt, tillägger hon övertygande. Så blir rösten vassare:
- Varför tar man i Sverige bort personal, så att en person ska göra tre personers jobb? Det finns ingen anledning alls att stressa ihjäl sig. Kom hit till oss och se hur vi har det!
Och visst är Bali mycket, mycket annorlunda. På Bali är gudarna närvarande överallt. Cermonier markerar olika stadier under livets gång. Redan före födelsen hålls den första cermonin för det ofödda barnet, då man offrar till gudarna för barnets välmående. Även den sista cermonin, kremationen, är en fest. Från mogon till kväll offrar man vid flera tillfällen ris, frukt och blommor. Kvinnorna tänder flera gånger om dagen rökelse för att blidka gudarna och skrämma bort de onda andarna. Livet ses som ett kretslopp. Som vågornas eviga rullande mot de långa sandstränderna.
Balinesernas uppfattning om tid skiljer sig markant från vår västerlänska. Missar man ett möte, gör det inte så mycket. Det kommer alltid tillbaka. I en tid då man är mer mogen för det.
Irjas möte med sin blivande man inträffade för 10 år sedan. I Sverige. Ett möte som krävde tid.
- En dag satt han bara i mitt kök. Han ville ta över det rum som jag hyrt ut till hans arbetskamrat, som skulle flytta och rekommenderat Gunawan som ny hyresgäst. På den vägen är det. Men vägen var inte spikrak. Det fanns en annan man i Irjas liv och Gunawan tog ibland hem flickvänner på middag. Ibland åt de middag på "fyraman-hand".
- Jag tänkte aldrig på honom som något annat än en inneboende. Tills den dagen jag gick till en spåkvinna. Jag brukade göra det ibland, inte för att jag trodde på det, utan som en kul grej. Sierskan menade att Irja skulle avsluta relationen med den dåvarande mannen, eftersom deras förhållande ändå var på upphällningen. Och hon hade ju redan en karl hemma.
- Nej, det har jag inte, svarade jag. Jag hade ju aldrig sett Gunawan som en karl, berättar Irja förvånad. Hennes blick försvinner i fjärran och hon sitter tyst en stund. Sedan säger hon tvekande:
- Kanske var det så att jag tittade lite extra på honom efter det. Men hon förstod inte Gunawans uppvaktningsförsök. Det kom presenter och erbjudanden om resor till London och Paris, som hon tackade nej till. Först då han bjöd med henne till sitt hemland lockades hon att följa med. Då hade Gunawan bott hos henne i över ett år. Men det var fortfarande som hyresvärdinnan och hyresgäst de anlände till hans familj på Java.
- Det var en jättespännande resa. Under en månad åkte vi buss och tåg över hela Java. Vi vandrade i tropisk djungel och besökte uråldriga tempel.

Där någonstans i den fuktiga hettan blev hon förälskad. Inte bara i det djupgröna risterrassernas skönhet utan också i den man som hon började få upp ögonen för.
- Då gick det inte att stoppa längre, säger hon och ansiktet spricker upp i ett leende av minnen. Men de är inte enbart positiva.
- Ingen trodde på vårt förhållande. Mina föräldrar accepterade det dock, men de flesta trodde inte jag var riktigt klok. Men jag hade det nog mycket lättare än Gunawan, som kommer ifrån en muslimsk familj. Nu förstår jag hur modig han var. Det forstod jag inte då, säger hon och skakar på huvudet. Även om han inte är utövande muslim, så har han sina grundvärderingar. Men de valde Bali, som är en hinduisk ö. En kultur som är främmande för dem båda.
- Bali är väldigt internationellt. Det avgjorde. Det finns också en gemenskap här som man upptas i oavsett vad man har för bakgrund. Man blir del av en banjarl, en grannskapsorganisation, där man hjälps åt att förbereda mat för cermonier eller där man träffas bara för att prata. Vi var tvungna att gå runt och höra med grannarna om de tyckte det var okej att ha en restaurang här innan vi började bygga. Byarådet skulle ge sitt godkännande, och det gör de om andarna är goda och de får lite pengar. Andarnas inflytande märks överallt på Bali. Alla västerlänningar som bott här ett tag har tagit till sig synsätt, menar Irja. Det talas mycket om bra och dåliga vibrationer.
- Magin tränger sig på. Till slut börjar man tro på den. Det finns finns vissa tomter som är obebyggda och i början undrade jag varför vi inte kunde hyra där. Men där fanns onda andar fick jag höra, och till slut känner man den där kalla ilningen, då man passerar en sådan plats, och åker snabbt förbi.
Känns Sverige avlägset?
- Jag är svensk och kommer aldrig att släppa kontakten med Sverige. Jag kommer att åka dit ett par gånger om året. Men jag längtar inte efter skotta snö och skrapa vindrutor, säger hon med ett skratt. Så blir hon allvarlig när hon tänker på vännerna. Hennes bror, som bor i Gävle där Irja är uppvuxen, har precis varit och hälsat på, berättar hon. Irja har inga barn, men hon berättar att hon och Gunawan har tänkt sig att ta hand om ett eller två fattiga indonesiska barn så småningom.

Det finns två saker hon saknar mycket.
- Tänk att få gå in i ett bageri fullt av olika sorters bröd, säger hon längtansfullt. Brödet här är vitt och oftast sött.
- Och så saknar jag stora kläder, säger hon. Men i nästa andetag berättar hon om sitt eget projekt för att råda bot mot detta:
- Jag håller på att sätta upp ett butik tillsammans med en designutbildad svensk väninna. Vi syr upp kläder för fullvuxna kvinnor, "ExElle". Men hon har också tid för sig själv. Några förmiddagar i veckan brukar hon gå och simma i någon hotellpool.
- Vårt mål nu är bara livskvalitet. Här har man tid att pyssla om sig själv. Att få massage, manikyr och pedikyr. Det är färdigstressat. Jag vet att jag kan klara mig på en krona om dagen om jag är tvungen. Plocka en banan från ett träd och leva i en koja.

Artikeln är tagen från tidningen Året Runt nr 36 2000