Dagen förflöt långsamt för henne. Varje gång det ringde i telefon eller på dörren väntade hon att få höra det avgörande beskedet. Men inget besked kom.

En runda med ungarna till lekplatsen mot eftermiddagen och lite prat med några andra mödrar innan hon köpte på sig middagsmat för egen del, gav henne ett välbehövligt andrum. Och det var först när hon stod vid frysdisken som tankarna på Villy åter kom över henne. Var det han som förolyckats? Alternativt: Om inte, vad gjorde han nu? Hon petade förstrött bland köttpaketen men kände mer för fisk och skiftade till motsatta sidan. Ett paket strömming fann där nåd för hennes smak.

Väl hemma igen ägnade hon några minuter åt barnen och tog sedan fram stekjärnet och satte igång att tina strömmingen under varmvattnet och rula den i paneringen. Medan den fräste i stekpannan ringde det i telefonen.

• Sundströms.
• Goddag. Mitt namn är kommissarie Reinhold Svensson. Vi har nu fått fram en identitet på den omkomne från i natt. Det var er man, Villy Sundström. Jag kan bara beklaga. Vill ni ha besök av nån från oss som kan hjälpa er?
• Nej tack. Det klarar sig. Men… Är ni riktigt säker?
• Ja. Han identifierades med hjälp av ett tandkort.
• Jaha?…
• Det vara det jag skulle meddela er. Och förlåt att jag gör det så här abrupt via telefonen. Men mina medarbetare sa nåt om att ni hade separerat?
• Ja.
• Länge sen?
• Nej.
• När hände det?
• I förrgårkväll.
• Jisses!

• Ingen fara. Jag hade kommit över det.
• Jag förstår. Långvarig söndring?
• Nej. Snarare långvarigt ointresse för andra än sig själv. Han var en äkta egoist. Men det förstod jag först i natt.
• Men nåt positivt såg ni väl hos honom?
• Ja. Men det var för länge sen.
• Än en gång, jag beklagar. Jag hoppas att ni kan leva vidare trots det som nu drabbat dig och barnen i dubbel bemärkelse.
• Som jag sa, så tar jag inte förlusten av honom så hårt nu längre. Men vad menar ni med dubbel bemärkelse?
• Han var väl huvudsaklig familjeförsörjare?
• Ja. Jag slutade jobba när den äldste föddes. Stod ändå bara bakom disken i en hamburgerbar.
• Ja… Hm…Det här blir inte lätt att säga…Men vår utredning visar på att han tagit ut en stor summa pengar från sitt lönekonto alldeles innan han förolyckats.

• Hur stor?
• Praktiskt taget allt som fanns på kontot. Sedlarna har brunnit upp, men i hans plånbok hittade vi fragment av ett uttagningskvitto på över åttio tusen. Stod ni gemensamt för kontot?
• Ja.
• Då var det därför han gjorde det.
• Hur då?
• För att ni inte skulle kunna lyfta ut pengarna, naturligtvis. Har ni några andra kontanta medel?
• Nej. Bara det jag har i plånboken. Några hundralappar och ett par selmor.
• Då rekommenderar jag er att ni vänder er till socialen omgående för att få hjälp den närmsta tiden med både det ena och det andra. På några hundra klarar ni inte er länge. Hade han några livförsäkringar?
• Ja. genom facket och jobbet, tror jag.
• Då bör ni kontakta hans arbetsgivare och få adressen till försäkringsbolaget. Samma sak med facket. Men räkna med att det tar tid. Därför min rekommendation att ta kontakt med socialen.
• Tack!
• Det var allt. Har ni några frågor kan alltid ringa polisen och be att få tala med mig. Jag ska svara så gott jag kan.
• Tack igen!

***