Det blev exakt så besvärligt som poliskommissarien hade förutspått. Hade hon inte haft sin mor och far att ty sig till, hade hon inte klarat av det. Av föräldrarna fick hon pengar till det nödvändiga. Men hon vågade samtidigt inte tala om att hon och Villy hade gått isär kvällen innan olyckan. Det skulle vara att ge föräldrarna rätt hela vägen.

Försäkringsbolagen krånglade. De skulle ha dödsattest och bevis för att det inte var ett självmord.

Socialen krånglade. De ville ta barnen omhand tills vidare för att hon ostört skulle kunna bearbeta förlusten. Något som hon envist motsatte sig.

Ungarna kinkade. Totte frågade oupphörligt när pappa kom hem. Jejja skrek på pappa i sömnen.

När veckan gått kände hon sig mer urlakad än tidigare. Mensen uteblev. En känsla i maggropen växte i storlek tills hon trodde att hon var med barn igen. Graviditetstestet gav ett lugnande besked, nej.

Den följande tiden kändes som en utförsbacke. Så damp breven ner från båda försäkringsbolagen. Hon erkändes betydande engångsbelopp och dessutom föräldrapenning för de små att utbetalas löpande. Försörjningen var tryggad, men inte framtiden.

Ytterligare ett brev damp överraskande ner. Det var från bilförsäkringsbolaget. En sprillandes ny Audi kunde avhämtas hos leverantören. Den krockade var nästan nyköpt då olyckan skedde.

Hon kände inte för någon ny bil. Men alla hennes försök att övertala försäkringsbolaget att få motsvarande summa kontant utbetald gick i stöpet. Antingen en ny bil eller en mycket lägre ersättning, motsvarande försäkringsbolagets inköpspris. Hon tog bilen.

Det var en märklig känsla att hämta ut den nya bilen. Barnen hade hon parkerat hos föräldrarna. Läderlukten fyllde hennes näsborrar på ett annat sätt än för ett år sedan, då Villy kommit hemkörande med den nu kvaddade bilen. Han hade ända sedan dess varit rädd om den som sin ögonsten. Så de gånger då hon och barnen varit med, var lätt räknade. Skälet. Bakluckan var för trång för två barnvagnar.

Medan hon rattade ut i trafiken, funderade hon på om hon skulle ha bytt upp sig till en kombi istället. Tanken slog henne i samma ögonblick som hon kommit ut på gatan. Hon tvärvände och körde tillbaka.

Jodå. Mot mellanpris och ett extra tillägg på tjugotusen för att bilen var uttagen, skulle hon kunna få byta till en kombi. Hon avstod från bytet och for iväg.

Några dagar senare stod problemet klart. Hon klarade inte att få plats med mer än en barnvagn. Hon behövde verkligen en kombi.

Ytterligare några dagar senare körde hon förbi Rejmes och såg en spritt ny Volvo V40 komma utrullande från leverantören. Den såg läcker ut och hon bromsade in och körde in på parkeringen.

Mannen i bilhallen såg avmätt på henne. Han hade inte sett henne komma körande. Men däremot såg han en ung mor med ett barn på armen och ett vid sidan. Inte precis den ideella nybilsköparen. Snarare någon som borde söka sig till begagnat.

• Vad får det lov att vara?
• Jag såg nyss en kombi på gatan. En rubinröd. Volvo V40, tror jag det var. Vad kostar en sån?
• Cirka tvåhundra lax.
• Va?
• Tvåhundratusen.
• Jo det förstod jag. Men så mycke?…
• Det finns billigare på begagnat.
• Jo det vet jag. Men jag vill ha en ny.
• Då har vi Renualt Mégan. Lite billigare.
• Nej. Jag vill ha en Volvo. Tar ni inbyte?
• Ja. Vad har du för bil?
• En splitt ny Audi.

• Jag förstår, sa bilförsäljaren. - Men det är nog inget vi kan kompensera dig för, är jag rädd för.
• Det förstår jag. Men ska jag nu ändå ge mer än mellanskillnaden mellan vad en Audi kombi och den jag har kostar, så kan dom pengarna lika bra komma dom som jobbar på Volvo till del.
• Vet du då inte att vi numera ägs av amerikanska intresse?
• Jo. Men det är väl här i Sverige bilarna byggs i alla fall?
• Visst är det det. Åtminstone än så länge. Så jag förstår din tanke. Även om den är minst sagt tvivelaktig. Men det ska jag inte bråka om. Vill du ha en Volvo så säljer jag gärna en.

Hon fick sin Volvo. Och inte bara det. Försäljaren ringde upp till försäljningschefen som kom ner och fick höra historien om Audin.

• Du ska få ett bättre inbytespris, sa han, och tillade småleende: - så vinner vi över en kund från konkurrenterna. Fast det förstår nog inte Audifolket. Så för guds skull håll tyst om det.
• Vad ska jag då ge emellan?
• Du får en V70 för samma pris som du skulle fått ge för en V40.
• Åh tack! Men hur mycket?
• Det klarar Nielsen här ut med dig. Ha det så bra.

Försäljningschefen blinkade flörtigt mot henne och nickade till försäljaren. De bytte en blick och en huvudnick. Nielsen förstod det outtalade. Sålde V70-an för samma pris som han skulle ha gjort om det var den det hade gällt från början.

***