Smakprov

Ett tidigt minne har jag sedan jag var fem pannkakor hög, dvs. c:a tre år. Jag var ute i parken och lekte när jag plötsligt blev så där vansinnigt bajsnödig. Jag sprang tvärs över parken till bortre sidan där mamma satt och stickade och pratade. Jag hade förresten mina röda stickade hängslebyxor på mig.

– Mamma, mamma jag är bajsnödig! sa jag.

Det är inte lätt att få stopp på två pratande stickande mammor. Jag fick ta ny sats:

– MAMMA, MAMMA, JAG MÅSTE BAJSA!

Mamma lyssnade med ett kvarts öra.

– Ja ja, spring hem och bajsa, dörren är öppen.

Jag sprang tvärs över parken och in i trappuppgången, fram till den befriande dörren, för att finna att den var lika låst som mjölkaffären en söndag. Jag ryckte i handtaget igen, i hopp om att någon högre makt skulle uppenbara sig och hjälpa ett stackars bajsnödigt barn. Men icke sa Nicke.

Det var bara att nypa ihop skinkorna och lägga benen på ryggen och ta ny sats genom parken, den park som nu vuxit sig så stor att jag tyckte att den var hela världen. Efter att ha sprungit genom hela vida världen en gång till kom jag fram till min stickande pratande mamma. Med tungan hängande som en röd slips på magen, flämtade jag med svag röst:

– Mamma, mamma dörren är låst!

– Nähä! Det är den inte, spring nu hem och bajsa och låt mig sitta ifred.

Hade jag på grund av min språngmarsch fått syrebrist och tagit fel dörr eller rent av sprungit in i fel hus? Med uppbådande av mina absolut sista krafter sprang jag, nej snarare slingrade mig ut i världen igen.

Det är kanske därför som det dröjde åtskilliga år innan jag gjorde någon längre resa.

Alltnog, så småningom såg jag vårt hus som i ett töcken, hittade porten, tog mig med nöd och näppe upp för trappan, fram till dörren, tog tag i handtaget och tryckte ned. Inget hände, den här dörren var lika låst som den i det ”andra huset”.

Nu gick det inte att knipa längre. Skinkorna kunde inte stå emot trycket från ett helt ”julbord”. Alltihop hamnade i mina röda stickade hängslebyxor, det var tur att det var hängslen på dom annars hade byxorna suttit runt fotknölarna. Det var också tur att jag hade ”kallingar”, annars har nog innehållet spritsats genom maskorna som köttfärs ur en köttkvarn.

Nu började jag otroligt lättad vandra tillbaka till min stickande, pratande moder. Jag kände mig, och såg säkert ut i baken som Tarzans chimpans. Tarzans apa hette förresten Sheeta, jag borde nog ha kallats Skiita.

I nya kiosken hade vi mycket större utrymme än tidigare, vi hade t.ex. ett kombinerat kontor och fikaplats. Jag satt och skrev på nått, medan Gun satt med en cigarett och en kopp kaffe. Utrymmet var litet och röken låg tät. Jag rökte inte för tillfället, istället hade jag en envis fluga surrande framför ansiktet. Jag vifta bort den gång på gång men den var lika kvickt tillbaka. Tillslut fick jag in en femetta. Flugan kraschlandade i Guns kaffekopp. Hon satt mitt i röken och märkte inte var flugan hamnade. Innan jag han säga nått svepte hon sista kaffeslurpen, drog ett sista bloss och reste sig med orden:

– Det var dä det.

Ja, det var dä det! tänkte jag i mitt stilla sinne.

Agneta hade varit på skräckfilm tillsammans med en kompis. När dom gick hemåt i natten på dom regnvåta gatorna, pratade dom om hur läskig filmen hade varit. Ju mer dom pratade, desto mer uppjagade blev dom.

När dom hörde steg bakom sig tordes dom först inte titta vem det var, dom ökade bara takten. När stegen fortfarande kom närmre, vände dom sig om och fick se en huvudlös gubbe. Han var klädd i överrock och hans vita skjortkrage syntes tydligt i mörkret. Ovanför skjortkragen var det tomt. Dom la benen på ryggen och sprang iväg det fortaste dom kunde. (Hur man nu kan springa med benen på ryggen?)

Kompisens hus låg bara nått kvarter bort. När dom fumlat färdigt med portnyckeln skyndade dom sig att slå igen dörren. Sen satte dom sig på huk i trappan utan att tända lyset. Efter nån minut fick dom se den huvudlösa gubben gå förbi på trottoaren. Det visade sig att han var inte alls huvudlös. Det var en väldigt svarthyad neger som också var på hemväg. Han var så mörk i hyn att hans huvud försvann mot den mörka bakgrunden. Där ser man vad lätt det är att se spöken om man låter fantasin skena iväg.

Så här var det: Det var sommar och vi bodde på landet. Jag mådde inte speciellt bra, men var tvungen att åka till kiosken för att ta emot beställda varor. Även om jag har hög feber kan jag vara i farten utan alltför stora besvär. När jag var klar med varu-mottagningen kände jag mig ändå ganska pigg. Jag ringde hem och sa att jag skulle ta mig upp på stan och köpa strumpor och kallingar.

– Ska du verkligen ränna på stan när du inte mår bra? sa hustrun.

– Ja, jag ska verkligen ränna på stan! skojade jag.

– Jaja, gör som du vill, men ta’t lugnt.

Jaja. tänkte jag.

Jag parkerade på taket till Åhléns varuhus och ställde bilen så nära trapporna ner till Våghustorget det gick. Jag tog trapporna och kom ut på Köpmangatan och gick mot Stortorget med raska steg. Det var under en period som jag alltid gick i träskor, både på jobbet och fritiden. Jag hade precis gått förbi Åhléns varuhus när jag klev på skarven mellan ett par plattor, varav den ena låg ett par centimeter lägre än den andra. Rätt gissat. Jag trampade snett och vrickade foten. Med den fart jag hade ströpplade jag framåt fem-sex steg innan jag kraschlandade. Träskorna for all världens väg. Plånboken och nyckelknippan for också all värl-dens väg, fast åt ett annat håll. Klockan tappade jag med. Själv gjorde jag en perfekt buklandning och låg på trottoaren som en nödlandad jumbojet utan noshjul. Jag var klädd i shorts och T-skirt, så jag skrapade sönder både armar och ben. Men det värsta var att det gjorde så h--vetes ont i foten. Jag var övertygad om att den var bruten. Inte en människa gjorde min av att hjälpa mig, eller fråga hur det gick, fastän det var fullt av folk på stan. Folk tog en omväg runt mig. Det var en cirkel på flera meter omkring mig som ingen gick innanför. Det var som att ligga i en stor oge-nomtränglig glasbubbla. Jag kröp fram till Betelkyrkans trappa och satte mig. Jag kände hur kallsvetten sköljde över mig. Jag var tvungen att lägga huvudet emellan benen för att inte svimma av smärtan. Sedan ryckte jag upp mig så pass att jag kunde samla ihop mina ägodelar. Men jag var tvungen att sätta mig igen. Jag undrar hur många det var som kände igen mig och vad dom tänkte när dom såg mig krypa omkring på trottoaren? Kanske det här:

Där ligger Deile och kryper! Och vad full han är! Och mitt på blanka eftermiddagen! Han borde verkligen skämmas!!! Nu har han allt satt i sig för många pilsnerkorvar?!!

När den värsta värken hade gett sig linkade jag med stor möda tillbaka till Åhléns, för att ta bilen till akuten. Att gå uppför trapporna var inte att tänka på. Jag haltade genom hela varuhuset, tog hissen till P-däcket och vidare över hela parkeringen. Hur skulle jag kunna köra? Det var högerfoten som var skadad. När jag försökte trampa ner pedalerna skar det som av knivar i foten. Det enda som återstod var att sköta pedalerna med vänstern. Högerbenet lade jag i högläge på passagerarsätet. Jag petade i ettans växel, vred på tändningsnyckeln och gasade med vänsterfoten. Bilen tog ett rejält skutt innan jag kom igång. Bromsa fick jag göra med handbromsen. När jag tagit mig ut på gatan var det dags att växla. Jag släppte gasen, trampade ner kopplingen, bytte växel, släppte kopplingen och gav gas. Skuttigare bil har väl aldrig skådats på Örebros gator tidigare? Att köra så är lika lätt som att peta näsan med boxarhandskar. Prova själv så får du se vad svårt det är att peta näsan med boxarhandskar!