Tjenare!
Stefan här igen, med ännu en kick-ass krönika (allt för mina fans). Det är många
som alltid frågar samma saker och samma frågor om mitt plötsliga "retirement".
För det första är det inget retirement, jag har bara blivit free agent. Folk
talar sig varma om att jag är på väg till NBA, men det måste jag tyvärr avfärda
som rykten. Ett annat febrilt florerande rykte som bör dementeras är att jag
ska ha tänkt satsa på baseball nu. En del chockerar mig genom att ens komma
på tanken att jag ska ha slutat med basket för gott. Jag? Stefan Borglycke?
Inte en chans!
För det första så kommer jag aldrig att sluta med basketen, och för det andra
var det ganska självklart att jag slutade i Haga eftersom jag visste att jag
inte skulle få spela nånting (att jag t.ex. inte ens fick vara med på träningarna
var ett ganska tydligt tecken). Det tog ganska hårt på mig eftersom jag är en
basketpundare som behöver min dagliga dos, och att se på varje dag när alla
andra fick göra det var för mycket. Därför slutade jag gå till träningarna och
på så sätt slutade jag.
Men tro inte för en sekund att jag har varit overksam under den här tiden. När
jag inte har pumpat iron i Fryshuset så har jag spelat basketspel på datorn
(jag är för övrigt vida överlägsen Peter i NBA Inside Drive 2000) eller åkt
omkring i en limo någonstans och softat kungligt med Marcus Krite.
Hursomhelst, som en tribut till mig själv hade jag nu tänkt reflektera lite över min snart 3-åriga karriär i Haga basket. Det hela började med att jag stannade kvar för att "shoot some hoops" efter gymnastiken i skolan. Då kom Haga basket och skulle ha träning. Steffo måste då ha sett mig och sett den där unika talangen som jag besitter. Han frågade mig om jag ville börja spela i Haga basket och självklart ville jag det. I början var jag väl ungefär lika användbar som en tygkondom. Det finns inte så mycket att säga om den saken. Jag sprang runt och visste inte vad jag gjorde, förutom att försöka göra flashiga grejer som resulterade i bortkastade bollar. Men förklaringen till det var ju i och för sig att den enda basket jag såg var på "NBA action" och Michael Jordans "Come fly with me", där de ju för det mesta bara visar highlights. Dessutom hade jag bara spelat basket i några månader (med coach Eddie Andersson), så jag visste inte så mycket om själva spelet, bara highlightsen.
Hursomhelst, med tiden (och en hel del practice) så blev jag självklart bättre. Ja, så mycket bättre att jag fick ett bra skott och blev en akrobatisk dunkmaskin (i alla fall på låga korgar). Min vänsterhand har blivit ett giftigt vapen för att inte tala om mina 3or. Men det blev aldrig upptäckt av staben, som därför (eller?) inte lät mig spela. Och eftersom jag inte fick spela så fick jag inte någon matchvana, och eftersom jag inte hade färdigheterna man får av matchvana så fick jag inte spela. Den onda cirkeln föll jag ned i. Men trots det ökade min dominans för varje år, och se på mig nu. Jag har gått från "the kid" till "the man".
Ta till exempel gymnastiken för några veckor sen. Efter några veckor av smörande och tjat från mig, beslöt sig gympaläraren för att ha basket på gympan. Jag visste att det var dags att ge dem the SB Show. Jag inledde starkt med en så hård block att den var nära att flyga upp på läktaren. Not in my house! Det var en läxa som den här tjejen fick lära sig tidigt. Efter det var det inte många som vågade sig nära korgen. Sedan fortsatte jag med att breaka några maktlösa ankles med några crossovers innan jag satte några jumpers och någon 3:a. Efter tjat från gympaläraren om att börja passa lite så vaknade sedan även point guarden i mig, så jag började dela ut en hel del trevliga passar ledde till superchanser som mina obegåvade klasskamrater tyvärr missade. Men vi vann och från min sida var det total dominans hela matchen ut. Hursomhelst, nog med nostalgi. Nu är jag en veteran med 3 års basket bakom mig. Jag måste säga att jag skulle slå vem som helst i Haga basket med hästlängder i en straffkasttävling (Björn och Kvarby, det är en utmaning), närsomhelst och varsomhelst. Man är ju moneyplayer.
Om jag nu ska ge er en liten analys av de återstående spillrorna av laget så måste jag börja med att säga att ni kommer att ha några svaga år framför er, det är bara att acceptera. Det kommer att bli ett stort test för er att klara er utan mig nu när jag, som ju faktiskt var fadersfiguren i laget, inte längre finns där som moraliskt stöd under de där pressade situationerna i slutet av matcherna. Men ni har ju trots allt Eric, som faktiskt är en liten joker när det gäller. Jag utnämner honom härmed till min arvinge på moneyplayer-tronen (men det gör dock inte att han står över mig på den fronten. Med risk att låta en aning arrogant så måste jag säga att jag tror inte att jag har någon överman i de där situationerna, föutom just Michael, Larry, Jerry, Earvin, Bernard, Reggie, John, och säkert någon till som jag kan ha glömt). Men med lite tur kan ni nog gå ganska långt. Kanske till och med så långt att ni vinner allt, vem vet? Jag ska i alla fall be för er varje kväll.
Om jag ska vara lite seriös också så måste jag säga att det har varit hur roligt som helst på alla turneringar, matcher, träningar och alla de saker som har varit. Vart jag än går så tror jag inte att det finns ett så bra LAG som Haga heller, men det är priset jag får betala för lite speltid. Jag vet att jag kommer att missa en massa dunkar från Peter och Björn (och Kvarby?), skott från halva plan av Gurra, Jackobs Rucker park moves, missade fria lay ups av Eric (ta det lugnt, Eric!), möjligheter att krossa allt motstånd i one-on-one innan träningarna och sånt där. Det skulle verkligen ha varit roligt att se, men det skulle inte ha varit värt att sitta och se på varje träning och match, och veta att de andra bara blir bättre och bättre samtidigt som man själv bara förlorar tid och blir betraktad som den där värdelösa spelaren på bänken som är så dålig att han inte ens får vara med på träningarna. Det finns inget värre än det.
Hursomhelst, jag säger i alla fall lycka till nästa säsong, jag tror att det kommer att gå bra. Jag kommer och ser på hemmamatcherna, om jag får möjlighet. Ni får ha det så bra och lycka till med basketen!
Stefan "Baby Jordan/ Junior/ Steph/ Moneyplayer/ Steve/ MC Hammer/ Pimp/ Slim Shady" Borglycke