Magic-Night i Globen
Dagen D var äntligen här. Tiden hade kommit. Efter flera veckors väntan var det äntligen dags att se Earvin "Magic" Johnson i Globen. Jag visste redan när vi fick biljetterna att detta skulle bli stort. Vi skulle se en av de största basketspelarna genom tiderna (faktiskt rankad 3:a bakom Michael Jordan och Bill Russell) i Globen, måndagen den 24 januari.
Självklart hade jag med mig kameran, det är ju inte varje dag man ser en legend. Vi var ganska tidiga, så när vi kom in i Globen så hade inte så många kommit än. Vi hittade våra platser. De var högre upp än jag trodde, men de var ändå perfekta (man såg perfekt). Jag satte mig på en plats, som egentligen inte var min, men blev uppmanad att flytta på mig av Ivan. Självklart gjorde jag det, för man vill ju inte bråka med killen. När vi satt där gick värden, Waldo Teppans in på planen och började tala om matchen och sånt som hade med matchen att göra. När det var klart kom Petter (rapparen alltså) in på planen och framförde sin låt "Såklart". Sedan kom "DJ Mendez" in, till Erics missnöje. Han gillar inte "DJ Mendez".
Lagen var nere på planen och värmde upp, men "Magic" syntes ännu inte till. Det var antagligen för att det skulle vara större när han väl kom in och det blev det. När han kom in riktades all uppmärksamhet mot honom och alla började jubla och klappa händerna. Varje gång han rörde bollen på uppvärmingen började alla jubla. Han gjorde lay ups och high fives med småungarna utanför planen (just då ville jag vara en småunge), joggade runt med sin coola stil och smilade. Han var grym. Redan innan matchen hade börjat var jag lyrisk (jag hade sett Petter, Magic och allting), så när matchen kom kändes det overkligt på nåt sätt och jag blev glad att det kom ännu mer saker. Bara det som redan hade vart hade varit värt pengarna (som förresten inte jag betalade utan "Mitt i". Jag passar nu på och tackar dem. Tack).
Efter introduktionen började matchen och Magic inledde han starkt med några snygga passar, någon drive och några returer. Fösta halvan slutade med att han hade gjort 10 assists. Klart godkänt av en 41-åring som hade spelat 5 matcher på 11 dar. Men han var väl lite sliten i alla fall. Då och då gick han på planen, men förutom det visade han inga tecken på utmattning. Dessutom var han 10 år äldre än den äldsta av de andra spelarna på planen, och ändå var han grymmast av alla (det säger något om hur stor han är). I halvtid var det en som fick chansen att vinna en bil genom att sätta bollen från halva plan, men kastet missades brutalt (fel människa kastade, eftersom han inte hade någon feeling, som Björn skulle ha haft). Vid halvtid kom även Blues in och framförde låten "Släpp mig fri".
Nästa period fortsatte Magic sitt showande och gjorde några ganska otroliga passar och några "junior hook shots" (som fick en att ta en nostalgitripp tillbaks till 1987, då han satte den matchavgörande hooken från lite innanför straffkast så att Lakers kunde besegra Boston i finalen) och gjorde alla möjliga saker som gör honom så magisk. Highlighten som de flesta nog anser stå ut över resten av alla magiska saker var en no-look pass som inte går att beskriva med ord (och ingen utom Magic skulle göra den under matchen heller), då han, från halva plan med ryggen mot motståndarnas korg, med en underhandspass bakom ryggen fick den att flyga ända till en medspelare som bara behövde lägga i den i korgen samtidigt som en chockad publik började jubla och hylla honom (Magic, inte han som gjorde en lay up) med stående ovationer. Det var nog den bästa passen jag har sett i verkligheten.
Men han hade ju motstånd när det gäller att vara grymmast på planen. En av de andra amerikanerna i Magic M7, Trevor Ruffin var het och gjorde alla möjliga saker, men framförallt gjorde han flest poäng (jag kommer inte ihåg hur många, men jag tror att han gjorde ungefär 25). Ett av hans mest minnesvärda poäng var ett skott från ca 1½ meter utanför 3-poängslinjen. En annan highlight var när Adam Alexander facade Magic med en 3:a. Matchen avslutades med att Mirsad Dubo i M7 satte ett skott från nära halva plan i slutsekunderna (men det var dock inte en buzzer beater).
Efter matchen skakade jag av mig mina fans och tog mig ned till Magic.Jag känner ju Earvin sen tidigare (vi spelade i samma Dream team-lag, 1992) så jag tog ett snack med honom efter matchen och han sa att han ska lägga ett gott ord för mig hos David Stern (NBA's ordförande).
För att sammanfatta matchen kan jag inte komma på ett bättre ord än "SHOWTIME". Det var verkligen 100% perfekt, det var perfekt. Några high flying dunks (jag hoppas att du såg dem, Peter), några långa 3or och några grymma passar plus 11 368 i publiken som de flesta hade en sak gemensamt. De satt och blev helt galna när Magic showade som en galning. Man behöver inte ens gilla basket för att tycka att det var en rolig match. Magic sa efter matchen att han såg fram emot att spela här i globen igen. Det ser jag också fram emot.
Stefan "Baby Jordan" Borglycke