Barents Basketball Games 2000
Barents basketball games är en ganska stor basketturnering som spelas i Luleå.
Många internationella ungdomslag brukar spela där, vilket gör det till en mycket
rolig och varierad turnering. Årets upplaga var definitivt inte ett undantag,
det måste vara den bästa de har haft. Till skillnad från resten av Haga var
inte jag med när Haga spelade här tidigare, så jag vet ju inte, men så här roligt
kan det nog inte ha varit.
Det hela började med att vi tog flyget till Luleå. Det var andra gången i mitt liv som jag har flög (om man inte räknar med de otaliga gånger jag har dunkat från bakom 3-poängslinjen, såklart). Väl i Luleå var det ganska kallt, med snö och så. När vi kom fram till flygplatsen kom en buss och hämtade oss och körde till stället vi skulle sova på. Det var ett gammalt sjukhus med tomma rum. Det var inga sängar eller nåt sånt, bara tomma rum (men jag klagar inte). Jag hade glömt att ta med kudde, så jag fick ta jackan, men jag skulle ändå inte ha bytt med Andrew. Den stackaren hade i början det fattigaste och torftigaste stället. Det var precis innanför dörren bland skorna med ett litet underlag och ett täcke och en liten kudde. Efter två plågsamma dagar gick vi och köpte två förstklassiga luftmadrasser, sen hade vi plötsligt de två kungligaste sängarna i hela sjukhuset. Life is good. En schysst sak från arrangörernas sida var att de hade en liten kiosk i sjukhuset, bara några meter ifrån vårt rum, som var öppen 24 timmar om dygnet. Första dagen var lite jobbig på grund av all stress hit och dit, tidiga morgonar och så, men det var bara att tänka på hur de har det i NBA på sina road trips (värre), så jag måste ändå vänja mig tills dess.
De första dagarna bjöd inte motståndarlagen på så mycket motstånd man skulle kunna förvänta sig. Vi vann alla matcher innan semifinalen med 20 - 30 poäng. Det är ju alltid roligt att vinna, men det blir inte så roligt när det är så där lätt. Fast jag fick ju spela, så jag ska inte klaga. Kanske var det på grund av Guds och Allahs stöd efter några pray sessions i omklädningsrummen. Andrew läste ur The holy book, och Jacob bad på gambianska för att Gud och Allah skulle leda oss till framgång (men vi hade nog klarat oss utan den hjälpen de här första matcherna, ändå). I en av matcherna kom Andrew med en sensationell move som döptes till "The Andrew play". Det går inte att förklara, men han gick coast-to-coast och gjorde nåt. Även Peter och Eddie lyckades greja ett spectacular play. Eddie penetrerade i mitten och böjde sig under en motståndararm samtidigt som han gav en studspass till Peter på höger sida, som tog den och dunkade den över en som hoppade mot honom. Icke att förglömma: Andrew kom fri från höger sida och skulle lägga upp den med vänster (!). Då blev det en airball som Björn tog som en alley oop och la in den. Andrews förklaring var att hjärnan inte kunde bestämma sig för om han skulle lägga i den eller passa, så det blev ett mellanting. Annat nämnvärt är Jacobs tip-in på mitt missade skott. Han var minst i 3-sekundersområdet men hoppade över alla och tippade i den. Nice.
En annan rolig sak från sjukhuset var italienarna. De var så ruskigt snälla människor. Tyvärr var de inte så bra på engelska, så det gick inte att kommunicera med dem så lätt, men de var ändå schyssta. Jag tror att de förlorade nästan alla matcher de spelade, men jag hoppas att de inte tog det för hårt utan tyckte att det var roligt att vara i Sverige och ha roligt istället. De var i alla fall en stor del av att den här turneringen och bidrog till den sköna stämningen som var i hela Luleå. På bussen hem efter att vi hade vunnit mot dem till exempel, satt de inte och skämdes. De var glada och sjöng och spelade munspel så att bussen gungade. Senare fick vi reda på att de sjöng om att Haga skulle vinna mot Södertälje i finalen. Det tycker jag var häpnadsväckande schysst och sportmannamässigt. De betedde sig inte som offer, som Waldo skulle beskriva det. Waldo Teppans var otroligt rolig att ha med han också. Han var en väldigt stor del av vår framgång basketmässigt och av den roliga stämningen i omklädningsrummen. Jag gillar verkligen hans sätt att coacha (han inger självförtroende bara genom sin närvaro och han ger hela tiden positiva noteringar) och jag tycker att han är en enormt cool människa. Jag hoppas verkligen att han kan komma tillbaks fler gånger till träningar, matcher, cuper eller vad som helst. Med andra ord, jag är stolt över att ha har blivit coachad av Waldo Teppans. Inget ont om Steffo eller Ronnie, de är också bra. När vi ändå talar om coacherna så är det nämnvärt att de lärde oss vad bl.a. "Grillspett" och "Eifeltornet" är för någonting i andra kretsar än grillning och arkitektur. Det var alla kunskapstörstande spelare tacksamma för och spred givmilt ut orden på Luleås gator (dock utan att förklara ordens betydelse). När jag ändå talar om folk som var roliga att ha med, så får jag inte glömma Thomas Öberg. Han följde med helt frivilligt bara för att vara med och filma och så. Det tror jag att han gjorde bra. Resten av tiden var det mest Tetris som gällde för honom. Jag tror att han trivdes som fisken i vattnet i Luleå, eftersom han själv kommer från landsbygden uppe i norr. Nu fick han "vara säj själv, för en liten stund". På kvällarna var det disco som gällde. Det var främst Jacob, Andrew och Eddie som fick ta del av mina lektioner. De lärde sig rätt snabbt (alla utom Andrew, som "inte orkade"), och efter ett tag hade Jacob och Eddie fått ihop 3 telefonnummer. Jag är inte en sån som skvallrar om allt jag gör, så mitt resultat får förbli konfidentiellt. Det var förresten låten "Maria Maria" som regerade i Luleå (hela tiden på radio och inne i discot).
Innan semifinalen vann vi ju som sagt alla matcher väldigt lätt. Men när vi mötte Murmansk (från Ryssland) blev det allt annat än lätt. De var större, starkare, hade längre armar och hoppade som grodor. Gapet mellan de två olika lagens fysik var ganska stor, och det hade kanske blivit jämnare om vi hade använt mig (eftersom jag är stark som 10, snabb som ett tåg och spänstig som spaghetti), men det gick bra ändå. Anledningen till att det gick bra var att vi hade större hjärta, och ibland är det viktigare än fysiska begåvningar. Redan från början var Björn het, och satte skott efter skott och drive efter drive. Det, och Iverson-planschen på väggen, måste ha inspirerat Jacob, som spelade sin bästa match jag har sett honom göra sen han kom hit till Haga. Han var mer kontrollerad och tog inga dumma avslut (han tvingade inte fram någonting), samtidigt som han satte sina skott (bland annat en 3:a mot slutet av matchen som fick motståndarcoachen att ta en time out och skälla ut in spelare), sina drives och spelade grym defense. Ryssarna svarade med några 3:or de också, men vi backade inte, utan fortsatte att ösa på med clutch plays, bland annat en otrolig 3:a som Kvarby sköt över en ryss som hoppade mot honom med 30 sekunder kvar, med en så hög båge att den höll på att nudda taket innan den rattlade in. Matchen slutade 69 - 66 till Haga, men det kunde lika gärna gått ha gått åt andra hållet. Björn var matchens (och turneringens också, enligt många) MVP med sina 32 poäng på 12 av 12 straffkast. I slutet satte han 6 av de 12 straffkasten och gjorde inga misstag på hela matchen vad jag kommer ihåg. Den här matchen bevisade han att han också är en moneyplayer (vilket jag egentligen aldrig har betvivlat). Peter var lite för trött den här matchen (efter ett antal dunkförsök i matchen innan), så han var egentligen ingen faktor i offense, men han spelade försvar på en av deras bästa spelare och höll honom till 0 poäng i andra halvan, så det ska han ha lite credit för. Ett exempel av de saker man inte glömmer i första taget är blocken på en jämnlång Murmansk-spelare. Det var nog den grymmaste blocken jag har sett honom göra. En sak som han däremot borde ha gjort är att hämnas på den motståndaren som klappade honom på axeln efter varje misstag han gjorde. Anledningen till det var att han inte visste att det var en förolämpning, han visste inte ens att det var motståndaren som gjorde det. Den här matchen var nog den bästa jag har varit med om. Det är så här alla matcher borde vara.
Vi vann ju semifinalen, vilket betyder att vi hade gått till final där vi skulle möta Södertälje, som också hade vunnit alla matcher stort dittills. På uppvärmningen verkade alla laddade för uppgiften, men det var Södertälje också, vilket betydde att det inte skulle bli en lätt match. Det är viktigt med en bra presentation i finalen. De flesta gjorde "Tranan" (taget från Percy tårar), vilket har blivit en liten kult-grej i Haga nu. När matchen väl började var det Södertälje som styrde och ställde. Haga spelade slarvigt och okoncentrerat, och då vinner man inte mot lag som Södertälje. Inte förrän i andra halvan, då vi låg under med en massa poäng började vi spela hyfsat. Efter några plågsamma sista minuter var matchen förlorad med 16 poäng eftersom det tog så lång tid för oss att komma in i matchen. Det enda positiva med den här matchen var att vi inte spelade som offer, utan fortsatte att kämpa och slänga oss efter bollar och så även efter att matchen var förlorad. Den perfekta avslutningen på den här turneringen hade vart att vinna en bra match mot Södertälje i finalen, men varken Gud, Allah eller någon annan från ovan ville se det hända, så jag antar att det inte var menat att det skulle hända.
Om jag ska sammanfatta vad jag tyckte om den här turneringen så tycker jag att det var en skön stämning överallt, det var många roliga saker som hände. Det är mycket som jag kommer att komma ihåg, men som jag inte skriver om här, t.ex. Andrew och Jacobs rhyme wars, de drastiska följderna av Andrews pimp-byte och mycket annat som jag inte kommer på just nu. Jag tycker att det här var en nästan perfekt turnering, och jag vet att det kommer att bli lika roligt nästa gång också, eftersom det alltid är det när Haga är på turnering.
Stefan "Baby Jordan" Borglycke