Laget...
Det här är berättelsen om Laget, med stort L, ett ungdomsbasketlag från en förort
till Stockholm. Berättelsen kommer i huvudsak att handla om när Laget åkte till
Sveriges baksida för att spela en ...DJÄTTE-stor turnering, basketbollfestivalen
i Göteborg. Aldrig någonsin har något lag från storklubben Haga vunnit den turneringen.
Därför var laget extra sugna och åkte ned till Gbg med inställningen och målet
att fixa lite guzz'n, rocka hårt och få till ett riktigt lyckat grillspett.
Senare skulle det visa sig att de bara lyckades med en av målsättningarna, att
rocka hårt, men som de rockade. De åkte ned och praktiskt taget gjorde Göteborg...
Laget i Basketbollfestivalen bestod
av:
* Eddie "Platfoot" Andersson (Världens, kanske snabbaste man...)
* Peter "Dronken" Sahlberg
* Iván "Iivan" Muñoz
* Tomas "Friskus" Öberg
* Eric "Brallan" Brobeck
* Linus "Oraklet" Nilsson
* Johan Kvamby
* Björn "B.J" Johansson
* Johan "Rövgren" Löfling
Historia
Haga Basket p-83 har funnits länge, uppskattningsvis ända sedan Dacke-fejden.
Laget har i stort sett bestått av samma spelare genom alla år, med några små
ändringar här och där.
Författarens olyckliga umgänge med laget började på allvar för cirka 15 månader
sedan, när han följde med Laget till Norrköping för att spela Norrköping Basket
Cup. Under den tiden var han inne på slutspurten med sitt tämligen (?) framgångsrika
och legendariska p-82 lag som då väntade på att spela Final Four i USM tillsammans
med Caps.
Författaren blev tillfrågad om han ville följa med till Norrköping och trots sitt smärtande knä så, som den krigare han är, följde han med till Norrköping och hjälpte laget att bärga hem guldet. Ett par veckor senare förlorade Haga/Caps SM-finalen mot NUBF som de egentligen borde ha vunnit.
Under senvåren och sommaren när författaren
gnydde om sitt illa sargade knä, hände något med laget. B.J och Peter Dronken
växte approximately 257 centimeter (tillsammans), Eddie flyttade tillbaks från
Staterna for good, Johan Kvarby började lyfta skrot, Jake "the snake" Jabang
kom som ett brev på posten från Finland och Johan "Rövgren" började spara till
hästsvans. Det märktes lång väg att någonting var på gång...
Medan Laget cruisade igenom 83-serien satt författaren halva säsongen på Caps
bänk, and his frustration mounted with each passing game (nej, inte anfallsrörelsen
passing-game). He needed a way to lessen his pain, the legendary return to Chapel
Hi... öhh, nej, Brandbergen. Han återvände till Haga för att sitta och gnälla
över sitt knä på deras bänk resten av säsongen istället.
Laget kom tvåa i Täby Basket Cup
och vann senare serien men gjorde tyvärr sorti i slutspelet mot det bättre laget
Caps. Trots att laget åkte ur slutspelet hade de gjort en riktig kanonsäsong.
Hela laget utvecklades väldigt mycket. Peter, kan inte bara dunka fett, utan
har utvecklat det mesta i sitt spel och Björn är en av Sveriges absolut bästa
83: or.
Efter säsongen skulle laget åka till Luleå för att spela Barents Basketball Games, en annan stor turnering med många bra och utländska lag. Av okänd anledning ville och fick författaren följa med dit även fast han inte skulle få spela. Så han följde som alltiallo med titeln rutinerad räv, alt: lekfarbror. Det blev en mycket trevlig tillställning men laget (med litet L) kom ”bara” tvåa i turneringen. Pricken över i:et hade varit att vinna och få till ett präktigt grillspett.
Göteborg
Misströsta icke, tänkte Jag, för vi hade väl ändå kommit överens om att åka
till Göteborg och spela Casio (ja, jag vet att den numera heter b-boll fest).
Det hade också varit en perfekt avslutning för mig i Haga. Men där var tydligen
jag och laget inte riktigt överens. Halva laget hade planerat att inte åka för
att de inte ville, orkade eller hade råd. O-lagit av laget tyckte jag (att man
inte ville), men inte helt oväntat kammade laget ihop sig och resan skulle bli
av. Tyvärr utan Stefan ”moneyplayer” Borglycke, Andrew ”dengdrew” Saka, Country-Mike
och Jacobang. Dock var ju inte förstärkningen i spelartruppen fy skam heller,
med tunga namn som Iván Muños och Tomas Öberg… öhh, vilka också var den enda
förstärkningen. Välbehövlig hjälp från högre makter skulle även visa sig komma
under turneringen.
Den 31 Maj skulle Laget åka Affe-buss
från Lyckebyskolan till KFUM:s tillhåll i stan för att plocka upp diverse löst
folk och sedan fortsätta mot Göteborg. Björn är inte riktigt förtjust i Affe
så han valde (eller krävde) att få åka bil med domarna istället. Men det var
bara bra, tyckte laget, så att Björn inte skulle kunna sprida dålig stämning
på bussresan, som för övrigt gick bra. Spelarna i Laget fick skriva läxförhör
på vägen ner, Eric Brobeck fick IG (?).
Vid midnatt kom vi fram till Gbg och loggade in i skolan där vi skulle sova, som var slående lik den sovsalen som p-82 sov i för 2 år sedan. Innan vi gick och la oss kom en utomjording och sluddrade om någonting som tydligen skulle vara information vad vi skulle göra vid en eldsvåda.
Nästa morgon skulle vi spela vår
första match halv elva. Vi mötte Björn i hallen där vi skulle spela för att
han hade rest under natten och kommit fram bara ett par timmar tidigare. Laget
var maximalt laddat inför första matchen, vilket var slöseri med uppladdning
eftersom vi inledde med 40-0. Mer om matcherna kan ni läsa om ni klickar på
Göteborg-länken. Ett lag i vår grupp drog sig i alla fall ur och det skulle
bli lugnt för oss de två första dagarna med bara en match per dag. Laget tog
sig därför friheten att gå på Liseberg för att åka karuseller och ragga lite
güuzz, lite turrigt kanske, men fan så kul! Tyvärr så började det att regna
så några grabbar i laget gick hem medan några modiga själar stannade kvar för
att åka lite mer. Rapporter från osäkra källor säger att de stannade kvar för
att de hade köpt åkband för cirkus 300kr.
Olyckligt med den här resan var att både Iván och Kvamby hade nästan ständig
kontakt med olika brudar…
Andra natten hade Laget lite svårt att somna eftersom Björn hade anlänt och han höll alla vakna med sitt icke sinande dåliga humör. Slitna, p.g.a. bristande sömn vaknade laget nästa morgon och märkte att brögänget de skulle möta hade vunnit med mer poäng än vad de hade gjort över Ale Basket. Som tur var, var det ingen fara och vi vann med 30 poäng.
På kvällen… gjorde laget Liseberg och… ägde Hang-over. Team Manager Steffo var nog lite blöt i byxorna efteråt. Med Iván i spetsen åkte också några grabbar flume-riden och blev inte dåligt blöta.
Den här kvällen hände också något alldeles speciellt, laget gjorde en ny trevlig bekantskap med… Siken!! När Kvamby och Öberg hade spelat bort uppskattningsvis 1 miljon kronor var, bestämde de sig för att de måste vinna något. De kunde bara inte gå därifrån utan ett gosedjur. Johan kom med den obegåvade idén att de skulle vinna ett gosedjur som de kunde ge till en güuzz för att flirta med henne. Ännu dummare gick Tomas med på den här idén så än en gång la de in pengar, den här gången på numrena 7-11 – Seven Eleven! Tro det eller ej, men den här gången vann de. Den lilla figuren, senare kallad Siken – son of the hen, var om man tänker efter slående lik seriefiguren Tweetie, men varje normalförståndig människa borde förstå att det här var Siken, inte någon seriefigur. Berusade av glädje och triumf rusade Tomas och Johan iväg med den späda varelsen emellan sig. Som tur var hade de då inte en tanke på att de skulle ge bort den till en tjej. Så här efteråt kan man ju tänka hur löjligt det var, det har var något alldeles för stort och viktigt för att ge bort till en brud. Kraften av Siken tog genast tag i Johan och Tomas, då de sprang oräkneliga varv runt nöjesfältet för att hitta resten av Laget. Hänfört av Siken hittade de resten av Laget stående tillsammans, grubblande över varför Pat-Rick Seamountain inte klippt sig sedan 60-talet.
Med hela Laget samlat började funderingarna om vad de skulle kalla deras nyfunna vän och vägledare. Efter en… inte lång stund, utbrast Team Manager Steffo: Siken! Det är ju Siken! Samma tanke slog både Tomas och Johan samtidigt; vad är det för fel på den här människan? Siken? Vad har det att göra med vad? Men TM behövde inte förklara länge, det var ju faktiskt bara att titta på Siken för att se att det var Siken. Några små offergåvor gavs till Siken denna sena, kyliga försommarkväll den 2 juni, bl.a. slängdes Eddie över ett stängsel, tyvärr hittade han senare tillbaka till Laget. I Sikens fotspår tog sig sedan Laget hem, via McDonalds den natten.
Nästa dag blev tuff, med 3 matcher, där den första matchen höll på att få ett snöpligt slut för Haga i turneringen. Som tur var hade vi något som inte Malmö hade, vi hade Siken på bänken, inte mycket mer med det. Mer om matcherna på Gbg-länken.
Samma kväll ordnade Björn två Güuzz från Skuru, som bodde i samma skola som vi. Ingen i laget blev avundsjuk, eftersom ingen av flicksnärtorna var längre än en tvärhand hög, eller man kan säga så här, Eddie var längre och Iván var mognare…
Nästa dag var det dags att packa, och spela final. I omklädningsrummet innan match dånade det hårdrock ur högtalarna på Eddies Stereoanläggning (bandspelare). Bl.a. spelades Jimi Hendrix ”All along the watchtower”, John Cougar Mellencamps ”I need a lover” och Lagets favorit, ”You’re the best”, filmmusik från kultklassikern ”Karate Kid”. Stärkta av musiken gick laget ut och vann finalen. I omklädningsrummet efter finalen dånade det hårdrock ur högtalarna på Eddies Stereoanläggning (bandspelare). Bl.a. spelades Jimi Hendrix ”All along the watchtower”, John Cougar Mellencamps ”I need a lover” och Lagets favorit, ”You’re the best”, filmmusik från kultklassikern ”Karate Kid”. Nej, skämt åsido spelades bara ”You’re the best”. (?)
Hur sjukt kul det än är att vara på resa med Laget så skulle det vara skönt att få åka hem och slippa Björns gnällande. Bussresan hem var lite slö. Med ett förhållande vis litet tillskott i dagskassan bjöd författaren Laget på Doncen. Sedan var det bara hem och sova i ett par dagar för att ta igen sig.
Förmodligen var det här det sista jag gör i tävlingsväg med ett ungdomslag från Haga, lite vemodigt kanske. Basket har i alla fall varit en VÄLDIGT stor del i mitt liv och att få ha upplevt det i Haga har både varit kul och givande.
Jag vill tacka alla inblandade!
Slut på skitsnacket!
DET VET NI!
/Tomas Öberg