"Jag är verkligen glad att du kunde komma till turnèns pissigaste spelning." Kurt Cobain sitter med bar överkropp på trappan till Nirvanas omklädningsrum och tar igen sig. Han erbjuder en besökare en slurk av sitt "efter-giget-te". Han har rätt om det där med spelningen. Kvällens konsert var verkligen usel. Ljudet var helt olidligt och Nirvana spelade inte ens Smells Like Teen Spirit. När belysningen tändes ekade buropen i hela arenan. Om myten som pressen odlat hade stämt skulle Cobain ha avskedat den ljud-ansvarige, ställt in den här intervjun och åkt tillbaka till hotellet för att tjura. I stället fördriver han tiden bakom scenen genom att kela med sin dotter, ettåriga Frances Bean Cobain, en liten blond skönhet som far runt i rummet och har ett leende till övers för alla. Senare, på hotellet, utan något starkare än ett paket cigaretter och ett par flaskor mineralvatten, är Cobain eftertänksam och pratglad. Han ansträger sig för att förklara att framgång faktiskt inte stinker - åtminstone inte lika mycket som det brukar göra - och att hans liv är rätt okey. Och att det bara blir bättre och bättre. -Det gick så fort, förklarar han med sömnig röst, apropå succèn med Nevermind. Jag visste inte hur jag skulle handskas med det. Hade det funnits en utbildning för rockstjärnor hade jag gärna gått den. Det kanske kunde ha hjäpt mig. Jag läser fortfarande beskrivningar av mig som "Kurt Cobain den skrikige, gnällige, neurotiska killen som hatar allting". Sanningen är den att jag aldrig varit mer nöjd med livet. Särskilt den sista veckan, eftersom gigen gått så bra - förutom ikväll. Jag är mycket lyckligare än de flesta tror.


Ni lämnade scenen utan att ha spelat Smells Like Teen Spirit. Varför?
Det hade varit pricken över i:et, flinar han bistert. Det hade gjort det hela dubbelt så jävligt. Jag minns inte ens gitarrsolot i Teen Spirit. Det skulle ta mig fem minuter att lära mig det. Men jag är inte intresserad av sånt. Jag vet inte om jag bara är lat, eller om jag helt enkelt inte bryr mig. Jag gillar fortfarande Teen Spirit, men det är nästan genant att spela den.


Varför? Störs du fortfarande av den enorma succè den medfört?
-Ja. Alla har koncentrerat sig så mycket på den låten. Anledningen är att den har dunkats på MTV en miljon gånger och dunkats in i skallen på folk. Men jag tycker att vi har så många andra låtar som är lika bra, om inte bättre. Som Drain You, den är definitivt lika bra. Jag älskar texten och tröttnar aldrig på att spela den. Fast om den vore lika stor som Teen Spirit skulle jag kanske inte tycka om den lika mycket.


Cobain har under en lång tid lidit av ständiga magsmärtor, vilket ibland hindrat honom från att turnera.
-När man upplever kronisk smärta i fem år blir man till slut galen.


Hur mycket av ert fysiskt lidande återspeglas i er musik?
-Det är en skrämmande fråga, för om en person har problem brukar det märkas i dennes musik, och ofta är det fördelaktigt. Jag tror att det har hjälpt mig. Men jag skulle ge upp allt för en god hälsa. Jag ville göra den här intervjun nu när vi varit på turne ett tag. Hittills är det här den bästa turne jag varit med om. Ärligt talat. Det beror inte på att antalet rövslickar har vuxit, utan på att jag mår bättre. Jag åt en stor pizza igår, och det var fantastiskt att kunna göra det. Men jag har alltid varit rädd att förlora min kreativitet om magsmärtorna försvann. Jag har inga nyskrivna låtar just nu. Varje gång vi gjort en skiva tidigare, har vi haft låtar över. Och de har vanligtvis varit ganska bra, så vi har alltid haft något att luta oss emot. Så nästa skiva kommer att bli intressant, eftersom jag tvingas börja om helt från början.


Hur är läget gentemot Pearl Jam idag?
-Jag vill inte gå in på det där. Jag har lärt mig att man inte tjänar något på att snacka skit om andra.


Det har aldrig riktigt framgått vad dispyten mellan Pearl Jam och Nirvana handlat om.
-Det var aldrig fråga om någon dispyt, jag uttalade mig negativt om dem därför att jag inte gillade gruppen. Då hade jag aldrig träffat Eddie. Det var fel av mig, jag skulle ha retat mig på skivbolaget istället för Pearl Jam.


Lider du inte med dem? De har varit under samma press att följa upp en succèplatta som ni.
-Jo det gör jag. Men jag är ganska säker på att de inte vågade utmana sin publik lika mycket som vi gjorde med In Utero. De är ett tryggt rock nīroll band som alla tycker om (skratt). Gud, jag har haft mycket bättre citat i skallen än det här.


Cobain föddes i arbetarstaden Aberdeen, Washington, och är en produkt av ett splittrat hem. Han är son till en bilmekaniker och en sekreterare som skiljdes när han var åtta år. Är du inte rädd för hur ditt jobb, din livsstil och ditt pågående krig med kändisskapet kommer att påverka Frances? Hon verkade visserligen glad och nöjd i omklädningsrummet förut, men det är en underlig värld för henne att leva i.
-Jag oroar mig ganska mycket för det där. Det verkar som om hon dras till alla. Hon älskar alla. Och jag är uppriktigt ledsen att hon måste flytta runt hela tiden.


I Serve The Servants så sjunger du "I tried to have a father/But instead I had a dad". Är du orolig för att göra samma misstag som din far gjorde när du växte upp?
-Nej. Jag bekymrar mig inte alls för det. Min far och jag är helt olika som personer. Jag vet att jag kan visa betydligt mer kärlek än min pappa kunde. Även om jag och Courtney skulle skiljas skulle jag aldrig tillåta oss att bråka framför Frances. Det kan förstöra ett barn, men anledningen till att sådant sker är att föräldrarna inte är särskilt smarta. Jag tror inte jag och Courtney är så uppfuckade. Vi har båda saknat kärlek hela livet, och behöver det så mycket att om det är något vi verkligen vill, så är det att stödja Frances så mycket vi kan.


Låten Rape Me på In Utero har upprört måga. Man har protesterat mot titeln och texten. Många kvinnor tycker att det är oansvarigt att använda ett så inflammerat ord så fritt.
-Jag förstår deras syn på saken, och jag har fått höra det där ofta. Jag har pendlat mellan att ångra det och försvara mig. Egentligen så försökte jag skriva en låt som stödde kvinnor och behandlade ordet våldtäkt. De senaste åren har folk haft så svårt att förstå vårt budskap att jag beslutade mig för att vara så tydlig som möjligt. Frågan var hur stora bokstäver jag skulle använda. Jag tror starkt på karma, och den jäveln som våldtar en kvinna kommer att få vad han förtjänar. Den mannen kommer att åka dit, han kommer att sättas i fängelse, han kommer att bli våldtagen. Så "våldta mig, få det gjort, för du kommer att få det ännu värre."


Vad tyckte din fru, Courtney, när hon hörde låten?
-Jag tror hon förstod. Jag förklarade det nog bättre för henne än för dig. Jag vill poängtera att jag inte skrev Rape Me för att vara kontroversiell. Det var det sista jag ville.


En av låtarna som ströks på In Utero var I Hate Myself And I Want To Die. Hur bokstavligt ska man tolka den titeln?
-Lika bokstavligt som vilket skämt som helst. Det var bara ett skämt, och det var delvis därför vi beslöt oss för att skippa den låten. Vi visste att folk inte skulle förstå. Jag tyckte att det var en kul titel, och tyckte länge att skivan skulle heta så.


Även om titeln är satirisk kan det där vara känsligt. Det finns många ungdomar som, av någon anledning, verkligen är självmordsbenägna.
Det definierar oss ganska bra. Vi är motsägelsefulla. Låten är satirisk och allvarlig på samma gång.


Har du någonsin velat ta livet av dig?
-Ja, under de fem år jag hade problem med magen ville jag begå självmord varje dag. Jag var verkligen nära ett par gånger. Under en turnè låg jag på golvet och spydde luft, eftersom jag inte kunde behålla vätska, tjugo minuter före en spelning. Sedan sjöng jag och hostade blod. Det var inget värdigt liv. Jag älskar att spela musik, men något var fel. Så jag beslutade mig för att kurera mig på egen hand.


Hur kändes det när något du skrev på skoj(Smells Like Teen Spirit), för att ära ett av dina favoritband, blev grungens "nationalsång"?
-Vi körde vårt eget race ett tag. I några år i Seattle var det som The Summer Of Love, och det var toppen. Att kunna kasta sig ut i publiken med min gitarr, att tas emot och föras längst bak i lokalen och tillbaka igen utan att skada sig - det var som om vi firade något som ingen utomstående förstod. Men när vi slog igenom var allt över. Jag är bara trött på att reta upp mig på det där. Jag är färdig med det.


Det här är den första USA-turnen ni gjort sedan hösten 1991. Varför har det dröjt så läge?
-Jag behövde tid för att samla mina tankar och bara läsa. Det tog mig hårt och jag trodde inte att jag behövde turnera eftersom jag tjänade så mycket pengar. Miljoner dollar. Åtta till tio miljoner sålda skivor - det lät som väldigt mycket pengar. Så jag trodde att jag kunde luta mig tillbaka och bara njuta. Jag vill inte använda det som en ursäkt, men mina magsmärtor har varit den största anledningen till att vi inte har kunnat turnera. Jag kämpade med det där länge.


Vilken typ av brev får du från dina fans idag?
-(Efter en lång paus) Jag brukade läsa mina brev noga, och jag blev berörd av dem. Men det är verkligen svårt. Jag måste erkänna att jag blivit som alla andra rock-stjärnor, ofrivilligt. Det vill säga att jag inte svarar på breven eller hänger med i vad som händer i musikvärlden. Jag sitter inlåst ganska mycket. Världen där ute är ganska främmande för mig. Jag är väldigt, väldigt glad när jag kan gå ut och roa mig. Härom kvällen, i Kansas City var vi lediga och Pat(Smear) och jag hade ingen aning vart vi skulle gå. Vi ringde en bar, där det visade sig att Treepeople från Seattle skulle spela. Där träffade jag tre verkligen trevliga, och totalt coola kids som också spelade rock nīroll. Jag hade en helkväll med dem. Jag bjöd dem till hotellet. De sov över där. Jag fixade room service åt dem. Jag överdrev väl min gästfrihet, men det känns skönt att veta att jag fortfarande kan göra så, att jag fortfarande kan hitta vänner. Jag trodde inte det skulle vara möjligt. För ett par år sen var vi i Detroit, och runt tio personer kom för att se oss spela. Axl Rose kom till baren som låg brevid, med tio eller femton livvakter. Hade han gått dit ensam hade det inte varit mer med det. Men han ville ha uppmärksamhet. Man skapar uppmärksamhet själv.


In Utero bör ha varit 1993 års mest efterlängtade, mest omtalade och mest omstridda album. Kände du aldrig att det hela blev löjligt? När allt kommer omkring är det ju bara en skiva.
-Jo. Men jag är van vid det(skratt). Och allt det där hände ju inte när vi spelade in skivan. Det gjordes väldigt fort. Huvudlåtarna spelades in på en vecka. Och jag gjorde åttio procent av sången på en dag, under cirka sju timmar. Det rullade på. Jag hade en bra dag, och bara fortsatte och fortsatte.


Vad var problemet?
-Det var inte låtarna. Det var produktionen. Det tog jättelång tid att inse var problemen låg. Vi kunde inte komma på det. Vi hade inte en aning om varför vi inte kände samma energi som på Nevermind. Till slut kom vi fram till att rösten inte var tillräckligt stark, och att basen var helt omöjlig att höra. Vi kunde inte höra något som Chris spelade. Jag anser att några av låtarna på In Utero kunde ha gjorts lite renare. Definitivt Pennyroyal Tea. Den spelades inte in rätt. Det är något fel på den. Den borde ha spelats in som Nevermind, för jag vet att det är en stark låt, en hitsingel. Vi leker med tanken att spela in den igen eller remixa den. Man träffar och man missar. Det är verkligen konstigt med den här skivan. Jag har aldrig varit mer förbryllad i hela mitt liv, men samtidigt har jag aldrig varit mer nöjd med något annat vi gjort.


Låt oss tala om ditt låtskrivande. Dina bästa låtar - Teen Spirit, Come As You Are, Rape Me, Pennyroyal Tea - börjar alla med en låg, vemodig vers. Sedan kommer refrängen med full volym och nitar en. Vad skriver du först, versen eller killerrefrängen?
-(Efter en lång paus ler han) Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag börjar med versen och sedan ger mig in på refrängen. Men jag är trött på den formeln. Och det är inte mycket man kan göra med den. Vi bemästrade den, men vi är alla ganska trötta på den. Det är en dynamisk stil. Men jag använder bara två delar av dynamiken. Jag skulle kunna använda mycket mer. Chris, Dave och jag har arbetat mycket med den här formeln - att gå från tyst till högljutt - så länge att det blivit tråkigt för oss. Det är som att, "Okey, jag har det här riffet. Jag spelar det tyst, utan distbox, medan jag sjunger versen. Sedan drar vi på distboxen och slår hårdare på trummorna". Jag vill lära mig att gå in mellan de där sakerna, gå fram och tillbaka, nästan bli psykedelisk, men med betydligt mer struktur. Det är jättesvårt att göra, och jag vet inte om vi har kapacitet att göra det - som musiker.


Låtar som Dumb och All Apologies tyder på att du söker en väg att nå fram till folk utan att använda "big bang guitar"-effekten.
-Absolut. Jag önskar att vi kunde ha skrivit nåra fler låtar som på de andra skivorna. Till och med About A Girl på Bleach var en risk. Jag gillade verkligen R.E.M., och jag var väldigt inne på pop och gamla sextiotalsgrejor. Men det var mycket grupptryck inom undergroundscenen. Ta bara en sån sak som att man var hög i skolan. Och att ta med en R.E.M.-influerad, klangfull låt på en grungeskiva, var riskabelt. Vi har misslyckats med att visa vår ljusare sida. Ungdomarna vill höra de mäktiga gitarrerna. Vi gillar att spela det, men jag vet inte riktigt hur länge till jag kan skrika allt vad jag orkar varje kväll under ett helt års turnerande. Ibland önskar jag att jag gjort som Bob Dylan, sparat min röst, så att jag skulle kunna göra karriär om jag ville.


Vad betyder detta för Nirvanas framtid?
-Det är omöjligt för mig att se in i framtiden och säga att jag ska kunna spela Nirvana-låtar om tio år. Det går bara inte. Jag vill inte bli som Erik Clapton. Inte för att racka ner honom, jag respekterar honom verkligen. Men jag vill inte ändra mina låtar för att de ska passa min ålder (skratt).


Du har sagt att du är ett stort Beatles-fan.
-Ja. John Lennon var helt klart min favorit. Han var uppenbarligen störd (skratt). Jag kände igen mig i det. Efter att ha läst i böcker om honom - och jag är skeptisk till allt jag läser - tyckte jag verkligen synd om honom. Tänk att sitta inlåst i den där lägenheten. Trots att han älskade Yoko och sitt barn var hans liv ett fängelse. Han var fängslad. Det är inte rättvist. Sättet på vilket folk behandlar kändisar måste ändras. Det måste det verkligen. Det är svårt att få folk att slappna av. Ta det bara lugnt, visa lite respekt. Alla skiter vi(skratt).


När du arresterades i somras, erkände Courtney att du hade vapen hemma. Varför tycker du att du måste vara beväpnad?
-Jag gillar vapen. Jag tycker om att skjuta med dem.


Var? På vad?
-(skratt) Vi ger oss ut i skogen till en skyttebana. Officiellt är det ingen skyttebana. Det är en jättestor klippa, så det finns ingen risk att man skjuter över och skadar någon. Och det finns ingen i närheten.


Utan att bli för politiskt korrekt, tror du inte att det kan bli farligt att ha vapen i huset, med tanke på din dotter?
-Nej. Det är för beskydd. Jag har inga livvakter. Det finns folk, betydligt mindre kända än jag och Courtney, som har blivit förföljda och mördade. Det kan ju vara någon som bara letar efter ett hus att bryta sig in i. Vi har ett säkerhetssystem. Jag har faktiskt ett laddat vapen, men det förvarar jag säkert, högt uppe i ett skåp där Frances aldrig kan få tag på det. Och så har jag en M-16 som är kul att skjuta med. Det är den enda sport jag någonsin tyckt om. Jag är inte besatt av det. Jag täker faktiskt inte mycket på det.


Vad tycker Courtney om att ha vapen hemma?
-Hon var med när jag köpte dem. Jag är ingen fysiskt stark person och skulle inte kunna stoppa en beväpnad inbrottstjuv. Men jag tänker inte stå och se på när min familj huggs ihjäl eller våldtas framför mina ögon. Jag skulle inte tveka att skjuta skallen av någon som gjorde det. Det är för att skydda oss. Och ibland är det skoj att skjuta. På måltavlor. Det vill jag poängtera(skratt).


Folk antar vanligtvis att någon som sålt några miljoner skivor lever storslaget. Hur rik är du? Hur rik känner du dig? Det sägs att du ville ha ett nytt hus med hemstudio, men att din revisor sa att du inte hade råd.
-Ja. Jag har inte råd. Nyligen fick jag en check, royalties för Nevermind. Ganska mycket pengar. Det är konstigt, mycket konstigt. När vi sålde en massa exemplar av Nevermind så tänkte jag, "Herregud, jag kommer att ha tio, femton miljoner dollar". Så är det inte. Vi lever inte storslaget. Jag äter fortfarande snabbmakaroner och ost - för att jag tycker om det. Jag är van vid det. Vi är inga extravaganta människor. Jag förstår om folk tror att en person som säljer tio miljoner skivor är miljonär och ekonomiskt oberoende resten av livet. Men så är det inte. Jag gjorde av med en miljon dollar förra året, men jag vet inte på vad. Allvarligt talat, jag köpte ett hus för 400 000. Ungefär 300 000 rök i skatt. Mer? Min mamma fick lite pengar. Jag köpte en bil. Det var allt.


Du kan inte visa upp mycket för den där miljonen.
-Det är förvånande. En av de största anledningarna till att vi inte turnerade när Nevermind var riktigt stor i USA var att jag tänkte, "Fuck this! Varför ska jag åka på turne? Jag har kroniska magsmärtor, jag kan dö på den här turnèn. Jag säljer många skivor. Jag kan leva gott resten av livet". Men det är ingen ide att ens försöka förklara det för en femtonåring. Jag skulle aldrig ha trott på det.


Hur har relationerna inom Nirvana varit det senaste året?
-När jag gick på droger var det ganska illa. Chris och Dave förstod inte drogproblemet. De hade aldrig stött på droger. De såg på heroin på samma sätt som jag innan jag började med det. Det var sorgligt. Vi pratade sällan med varandra. De anade det värsta, som de flesta skulle ha gjort, och jag klandrar dem inte. Men ingenting är lika illa som det verkar. Sen jag blev ren har vårt förhållande återfått sina normala former. Förutom med Dave. Jag är fortfarande orolig för honom, eftersom han fortfarande känner att han kan ersättas när som helst. Han känner fortfarande...


...att han inte klarat provspelningen?
-Ja. Jag förstår inte det där. Jag försöker uppmuntra honom så ofta jag kan. Jag sprider inte komplimanger omkring mig, särskilt inte när vi repar. "Nu kör vi den och den låten. Nu tar vi om det". Det är allt. Jag antar att Dave behöver mer stöd. Jag märker det, och försöker peppa honom oftare.


Så du tar alla beslut?
-Ja. Jag frågar efter deras åsikter. Men slutligen är det jag som avgör allting. Det känns alltid konstigt att säga det, det känns egoistiskt. Men vi har aldrig bråkat. Dave, Chris och jag har aldrig skrikit åt åt varandra. Någonsin. Det är inte så att de är rädda att ta upp saker. Jag hör alltid efter vad de tycker och så diskuterar vi. Oftast drar vi samma slutsatser.


Har ni aldrig åtminstone haft en het diskussion om någonting?
-Jo. I frågan om royalties. Jag får allt för allt för texterna och för musiken får jag sjuttiofem procent. Chris och Dave får dela på resten. Jag tycker det är rättvist. Men när vi tog upp det knarkade jag. De trodde att jag skulle kräva mer. De trodde att jag skulle tappa förståndet och att jag skulle börja ge dem lön. Men inte ens då skrek vi åt varandra. Och vi delar allt annat lika.


Ser du en tid då Nirvana inte finns? Skulle du då försöka på egen hand?
-Jag tror inte på att jag skulle kunna göra en solosatsning, "The Kurt Cobain Project". Men ja, jag skulle vilja jobba med folk som är raka motsatsen till det jag sysslar med nu. Något "way out there".


Det bådar inte gott för Nirvanas framtid och den typ av musik ni gör tillsammans.
-Det där har jag tänkt på under hela den här intervjun. Att vi nästan är "exhausted". Vi har kommit dithän att allting börjar upprepar sig. Det finns ingenting kvar att göra, inget att se fram emot. Vi har aldrig haft roligare än när Nevermind släpptes och vi åkte på USA-turnè och spelade på klubbar. De var helt utsålda, skivan gick bra, och det låg en massiv känsla i luften, den vibrerade av energi. Något verkligt speciellt höll på att hända. Jag hatar faktiskt att säga det, men jag tror inte att vi kommer att göra mer än ett par skivor till ihop, om vi inte jobbar hårt med att experimentera. Jag är verkligen intresserad av att studera olika saker, och det vet jag att Chris och Dave också är. Men jag vet inte om vi kan göra det tillsammans. Jag vill inte ge ut ännu en skiva som låter exakt som de andra tre. Jag vet att vi kommer att göra minst en skiva till, och jag vet också ungefär hur den kommer att låta. Ganska förfinad, akustisk, som R.E.M.s senaste. Om jag bara kunde skriva en låt som var lika bra som deras... Jag vet inte hur de lyckas med vad de gör. Gud, de är störst. De har tagit framgången som gudar och fortsätter att skriva stor musik. Det är vad jag skulle vilja se oss göra. Vi är fast i ett mönster. Vi har fått en etikett. Vad är R.E.M.? Collegerock? Det fastnar inte riktigt. Grunge är en lika stark term som New Wave. Det finns ingen utväg. Det kommer att bli passè. Man måste chansa och hoppas att en helt ny publik utvecklas med en.


Och om kidsen säger "det här gillar vi inte, gå och göm er!"?
-Tja, då kan de dra åt helvete!

© Rolling Stone Magazine 1994