Sagan om jätten Vanvärker och Luns by III

Den tröge jätten Vanvärker hade bestämt sig för att bygga en väg över bonden Litens mark, där den var som bäst för odling. Liten gillade inte detta och föreslog en annan sträckning över utmarkerna, där marken inte var så bra att odla på. Byrånet i Luns by lovade Vanvärker att vägen skulle byggas över Litens mark, om Vanvärker lovade att bygga en ny väg utanför Luns, så att de otäcka gödseltransporterna inte behövde gå genom byns centrum.

Ansvariga var byäldstan Leda Pytts, hennes särbo, Allnicke Fansson från en annan by och Chretin Lögnsson. Huvudansvarig var Agnes Dagtingar, som jobbade åt byrånet, huvudsakligen för att dupera byborna. Vilka han duperade i byrånet berodde på vem som var byäldste. Narra Andra skulle få köpa Litens mark vid den planerade vägen för att odla kål. Byäldstan Leda Pytts var mycket nöjd. Då skrev många bybor till länskungen och klagade.

-

Nu är det kokta fläsket stekt! skrek Leda Pytts.En hel hoper bybor har skrivit till Länskungen och vill ha vägen enligt Litens förslag, över utmarkerna och inte över hans mark. Dom är livrädda för Narra Andras planerade kålodling eftersom kålen enligt Naturkålvärker blir hälsovådlig om den odlas så nära en väg. Trots att Bror Semla och Skremt Harsson vid Miljöförvanskningen har överklagat till Storkungen verkar Länskungen hålla med dom som klagar. Han kanske stoppar vårt beslut att ge Vanverker tillstånd att bygga vägen över Litens mark. Då får vi ju inga juveler och Narra Andra får inte överta Litens mark för sin kålodling. Vad ska vi göra?

Agnes Dagtingar lugnade Leda Pytts och föreslog att man skulle ta bybornas rädsla på spelat allvar.

-

Vi frågar om dom vill ha vägen som Liten föreslagit eller som Vanvärker vill. Samtidigt går vi ut med en förfrågan till kålhatarna och frågar dom om det spelar någon roll att Narra Andras kål blir förvriden. Kålhatarna kommer att svara att det är bra att kålen blir sämre, dom hatar ju kål. När vi sedan får in svaren från dessa demokratiska förfrågningar, blandar vi svaren så att alla kålhatare räknas som sådana som gillar Vanvärkers förslag medan alla som stöder Litens förslag kan strykas. Dom har ju inte svarat på frågan om det spelar någon roll att Narra Andras kål blir förvriden.

-

Du är otrolig! sa Leda Pytts, och beslutade att Agnes Dagtingar skulle få det största avgångsvederlaget i Luns bys historia.

Löftet om en ny väg utanför Luns hade givits av Vanvärkers kusin, Reggio Rottenfal, som nu lämnat Vanvärkers tjänst. Vanvärker skrev till oroliga bybor att han inte hade lovat att bygga någon ny väg utanför Luns, varken skriftligen eller muntligen, det var bara Rottenfal som lovat. Detta hade oroliga bybor sagt till Allnicke Fansson från en annan by, eftersom Allnicke lovat att gå med på vägen över Litens mark, bara om löftet om en ny väg utanför Luns kom direkt från Vanvärker själv. Nu hade Allnicke falskeligen sagt till byborna att löftet från Rottenfal var detsamma som att Vanvärker lovat.

-	Vad gör vi nu? frågade Allnicke, orolig över att många bybor skulle begripa att han tubbat på sanningen.
-	Ingen fara, sa Leda Pytts. Jag har talat med vår lojala byreporter Vinglig Falskell vid Synsämstan. Han är ju spiritualist när han inte är ute och cyklar och kommer att vägra publicera Vanvärkers brev. Jag har nämligen sagt att det är ett andligt besked jag fått, så det blir inte många bybor som får reda på vårt svek.

Så skrev Synsämstan att Leda Pytts var glad över att Vanvärker lovat en ny väg utanför Luns by. Detta lugnade de flesta.

Under tiden hade Narra Andra blivit sur eftersom förseningarna med Vanvärkers väg över Litens mark hade hindrat köpet av Litens mark för den planerade kålodlingen. Narra Andra hade köpt frön till kålen och eftersom dessa inte tålt att lagras hade han gjort en liten förlust. Han blev rikligt kompenserad av Höst Såddens Broderskap, eftersom han mot riklig ersättning lovat förmå byrånet i Luns att verka för mer höstsådd kål.

Länskungen tvekade nu inför byrånets samlade ilska och beredde sig på att strunta i den farliga kålen. Storkungen hade dessutom antytt att det var bäst att göra som Vanvärker ville. Vanvärker var ju van vid det och hade många juveler. Arm Mestefal, som hjälpte länskungen, menade att man kunde göra som byrånet ville, eftersom skrivelserna från de oroliga byborna inte behövde räknas. De hade ju inte klagjort om de tyckte om kål eller ogillade vägen.

Allt talade nu för att byrånet skulle få sin vilja igenom, då Vanvärker hällde gift i den berömda såsen, Hallandsås, vid en bjudning för Storkungen.

-Diarré är inte vad jag vill ha efter en bjudning, sa Storkungen. Jag kommer att kräva ett personligt ansvar för detta. Hur ska det nu gå? undrade alla. Vanvärker lovade visserligen att ta det fulla ansvaret för den förgiftade Hallandsåsen och nästa gång bjuda på pannkaka med kompott, men om detta ska blidka den magsjuke Storkungen är det ännu ingen som vet.

Mats Lind