April 1999

På sätt och vis var faktiskt min date i torsdags ett skämt.....Det blev liksom ingen date och jag antar att det var lite mer mitt fel än hennes. Jag kom till cafét klockan 14 som avtalat. Jag gick in, kollade efter henne och som referens hade jag en bild av henne som jag sett på nätet. Jag såg ingen som motsvarade den bilden så jag tänkte att då går jag ut och väntar på henne. Ställde mig utanför och efter ett par minuter kom det fram en tjej till mig och sa "hej". Men inte heller denna dam stämde in på den jag sett på nätet - inte på något sätt. Jag sa ett ointresserat "hej" och hon fortsatte in på cafét. Jag fortsatte att vänta, men ingenting hände. Visst funderade jag på att det faktiskt var hon som sa "hej" till mig som var den jag skulle träffa, men vederbörande var så enormt olik den jag sett bild på att jag slog bort den tanken. Jag väntade en halvtimme, sen struntade jag i det hela och promenerade in till stan istället. Varmt som fan var det. Verkligen vår i luften, vilket givetvis gjorde det hela ännu mer frustrerande. Jag köpte några CDR-skivor på vägen och åkte sen hem.

Vi har bara hållit kontakten via mail, skådespelerskan och jag och jag är en sån där gammaldags typ av man som inte gärna ringer om jag inte först får ett "OK" av vederbörande att göra det. Skådespelerskan står i katalogen och jag har några gånger skrivit till henne att jag kan ringa om hon vill, men nån respons eller nåt "OK" på detta har jag inte fått. Det naturliga efter denna dags strul hade ju givetvis varit att ringa, men jag skickade ett mail istället där jag bland annat skrev om damen som sagt "hej" till mig. Fick svar senare på kvällen och det började med "det klart att det var jag!!".

Jag kände mig ganska dum då.

Och när man funderar på saken.....Hur många gånger har det hänt att en okänd tjej kommit fram och sagt "hej" till mig - speciellt när man väntar på någon som man aldrig träffat tidigare?? Eh....inte ofta, liksom. Så nu blir det en ursäkt från min sida. I och för sig kunde kanske hon, istället för "hej", ha sagt nåt i stil med "är det du som är Mats?", men eftersom jag redan sagt att jag sett bild på henne på nätet kanske detta inte var så konstigt. Nu vet jag inte riktigt hur det blir. Hoppas att vi kan ses igen efter påsk, men jag skulle nog inte klandra henne om hon inte vill. Jag känner mig som en komplett idiot.

Det har blivit påskafton när jag skriver detta och den ska tillbringas med föräldrarna. Tidigare idag, långfredagen, har jag varit hos mitt ex och druckit kaffe samt käkat middag. Det var ganska trevligt. Det är verkligen synd att jag inte kan känna mer än jag gör för henne, men jag tror att hon har samma "problem" som jag. Jag har enorma problem med att visa vad jag egentligen tycker och känner och det har nog även hon. Utåt sett verkar man ointresserad medan man inombords är enormt intresserad och längtar utav bara helvete. Men jag känner att vi ska vara vänner och ingenting mer. Problemet är bara att jag inte har nån annan heller - och det är det jag längtar efter. Och det är nu, denna hemska årstid som kallas våren, som man verkligen inser det.

Glad Påsk på er alla.

8/4 1999, klockan 20.55

Det ser ut som om jag gjorde en rejäl tabbe förra veckan när jag inte frågade "är det du som är NN?" när vederbörande kom fram och sa "hej" till mig. Hon var sen bortrest över påskhelgen, jag skickade ett mail, bad lite försiktigt om ursäkt och hoppades att hon skulle höra av sig efter påsk. Men det har hon icke gjort. Det är väl nu man verkligen ska visa att man vill ha vederbörande, man ska skicka blommor, vara påstridig och skriva poesi. Men det tänker jag inte göra. OK, jag gjorde ett misstag, det var korkat att inte automatiskt veta att det var min "date" som jag hej till mig och det ironiska i detta är ju givetvis att jag hade förutsatt detta om jag inte sett ett foto av henne innan. Men eftersom jag gjort det, och det inte alls föreställde den jag hade framför mig, så…..ja, jag gjorde väl bort mig då. Orkar inte bry mig om detta just nu i alla fall.

Man kanske skulle ge sig in till stan och försöka ragga upp Monica Lewinsky…..Hon lär ju i alla fall vara bra på vissa saker….:) Nej, usch. Nu är jag mansgrisig. Det är säkert inget fel på henne, och det kan ju inte vara kul att för alltid vara känd för att ha sugit av en president några gånger, men det hela har väl fått lite för stora proportioner. Jag var i USA förra året när Clinton vittnade i TV och det var ju ett helvetes hysteri kring detta. Lustigt nog har jag varit i USA varje gång nåt riktigt massmedialt stort har varit på gång. Första gången var det domen mot O.J. Simpson och det var riktigt fascinerande. 12 kanaler körde direkt från rättegången och när domen kom så bröts givetvis alla andra program. Andra gången var det rättegången och domen mot barnflickan i Boston som upprörde TV-journalisterna. Och sen tredje gången löd rubrikerna "The president testifies!". USA är ett fånigt land på många sätt.

Det har blivit lite roligare på arbetet den senaste tiden. Jag är nu stolt medlem i företagets "teknikråd", som främst ska syssla med webteknik. På måndag sjösätts ett nytt Intranät där jag är en av de ansvariga. Det känns bra att jag börjar få lite andra, och mer avancerade, saker att pyssla med. Egentligen skulle det nya Intranätet ha startat idag, men servrarna passade samtidigt på att bli lite vårtrötta….Sånt som händer.

17/4 1999, klockan 15.10

19/4 1999, klockan 23.02

Nå....måndag kväll. Dödstrött som vanligt. Måndagar är de absolut tröttaste dagarna. Så jag antar att det är dags att lägga sig snart.

25/4 1999, klockan 15.05

Så har ännu en vecka passerat. Nästa vecka är det 1:a maj. Nån mer än jag som retar sig på att det är på en lördag? Jag tycker att man borde kompensation för helgdagar som infaller på en helg…..Kanske nåt att demonstrera om på just 1:a maj?

Den gångna veckan har varit full av död. Massmord i USA och sen dog min "arvtant". Ingen nära släkting, men av någon anledning finns jag med i testamentet och kommer att få ärva lite pengar. Just nu är det oklart hur mycket, men lite blir det väl. Hon har i princip legat för döden i fyra år, det senaste året som ett kolli, så det var givetvis lika bra det som hände. Sörjer gör jag inte, men det känns ju ändå vemodigt. Det är trots allt en person som jag sett och träffat sporadiskt under hela min uppväxt så nu känns det ju lite som att ännu en "epok" är över. De senaste åren har man sett hur släkten dör en efter en, vilket ju bara är naturligt, men ibland undrar man ju om det hela ska sluta med att man helt enkelt blir ensam kvar. Att allting har ett slut, men för mig finns det ingen början på nåt nytt. Just nu undrar jag nästan bokstavligen om jag någonsin kommer att träffa någon igen och det värsta är väl att man inte orkar bry sig. Det är för jobbigt helt enkelt. Jag fick ett lite skumt mail från en kvinnlig vän i Boston i natt. Har lite svårt att förstå vad hon egentligen menar, men hon frågar om jag nånsin har funderat på att gifta mig av "bekvämlighet" för att på så sätt kunna få dubbelt medborgarskap och ett "green card". Det jag inte riktigt vet är om hon frågar rent generellt eller om detta helt enkelt är en fråga till mig. Jag har förvisso alltid varit lite intresserad av henne och skulle inte ha nåt emot att träffas, men ska jag gifta mig med någon så skulle det vara av kärlek. Jag är väl lite gammaldags på den punkten kanske…..

Hon undrade också vad jag tyckte om "our crazy teenagers" och syftade givetvis på massakern i Colorado. USA är ett väldigt lustigt land. Detta händer allt oftare och när det händer så ska man lösa allting genom att be för de döda, be för förövarna, be för de anhöriga. Alla frågar sig hur det kan hända. Exakt vad som får två unga människor att göra nånting sånt kan väl egentligen ingen svara på, men om de inte hade haft så lätt att få tag på vapen så hade de kanske kanaliserat sin vrede och galenskap på annat sätt. Jag undrar vad som ska till i det där landet för att de styrande ska våga rucka på det tillägg i grundlagen som säger att medborgarnas har rätt att bära vapen? Förvisso är det ju rätt att det inte är vapnen i sig som dödar utan människan som håller i avtryckaren, men det är obegripligt att ingen verkar fatta att det är tillgången på vapen det handlar om. Här i Sverige är det säkert inte heller speciellt svårt att få tag på ett vapen om man verkligen vill det, men steget att ge sig ut på plattan på Sergels torg och försöka hitta en säljare är ju lite längre och mer omständligt än om du kan gå in i närmaste vapenaffär och köpa en AK5:a för "home protection". Men jag tror tyvärr att det nästan är omöjligt att få USA att ändra sina vapenlagar. Möjligtvis om det blir en massaker i kongressen eller dylikt.