Augusti 1999 |
1/8 1999, klockan 17.00 *Sista sommarmånaden* Jaha.....så har augusti kommit då. I morron börjar man arbeta igen. Det är väl med blandade känslor man ser fram emot det. På sätt och vis känns det skönt att komma in i de gängse rutinerna igen, men givetvis känner man ju också att man inte gjort allt det man sa att man skulle göra under dessa tre veckor. Så är det väl alltid. Med mig i alla fall. Mitt ex har träffat en ny. De har känt varandra i lite över en månad och hon snackar redan om Villa, Volvo, Vovve, Barn.....hela köret. Det känns så rätt, säger hon. Samtidigt som jag frågar mig "varför händer sånt aldrig mig?" så tror jag inte att jag skulle vilja drabbas av en sån omedelbar förälskelse. Jag har aldrig gjort det heller. Inte på exakt detta sätt i alla fall. Just nu funderar jag istället på om jag har förlorat förmågan att bli förälskad. Det känns så i alla fall. Eller det handlar kanske mer om att jag varken orkar, vill eller vågar visa mitt intresse längre - eftersom intresset så sällan verkar vara ömsesidigt. Det sägs att det finns ett intresse hos vederbörande, men det visas aldrig. Jag vet att det ofta är mannens lott att vara den pådrivande och att kvinnan ofta spelar svårfångad, men det är ett spel jag aldrig varken har velat eller orkat spela med i. Frågar jag "Vill du träffa mig?" och får svaret "ja" så tror jag på det. Livet känns verkligen inte rättvist ibland. Varför måste en del kämpa som djur för att få något medan andra får allt serverat? Så är det säkert inte, men det känns så. I och med att mitt ex träffade sin nya snubbe så är alla mina vänner numera par, både här i Sverige och de jag känner utomlands. De jag känner väl i alla fall. Och det är ju så att en vänskap förändras när vederbörande träffar någon. Det är ju fullt förståeligt att par helst vill umgås med andra par. Finns det t.ex. nåt hemskare än att vara den enda singeln på en fest? Eller ännu värre en picknick i det gröna en varm sommardag med två par som hela tiden gullar med varandra......Då vill man verkligen bara försvinna. 8/8 1999, klockan 15.24 *Tolkningsfrågor* Det har varit en jobbig vecka. Första veckan efter en semester är ju alltid jobbig, det tar tid att komma in i normala rutiner igen. Så där enormt mycket har det väl inte varit att göra på arbetet, men det kan ju vara jobbigt att inte ha så mycket att göra heller. Jag har mest sysslat med hemsidetillverkning. Det är avdelningen jag arbetar på som ska få en ny sida för vårt Intranät och jag är faktiskt lite imponerad över mig själv den här gången. Jag tror att den kommer att bli riktigt bra när den är färdig. Gjorde lite test i Paint Shop Pro, vilket givetvis fick mig att fundera på denna sida......om det inte är dags att bygga om den igen. Men jag måste åtminstone ändra "Humor" och "Prylar säljes" till detta nya vita stuk innan jag kan börja fundera på nåt nytt. Jag hade en date igår.....en blind sådan. Det var flera år sen jag hade en sån senast och precis som då så vet jag inte riktigt hur det gick. Jag vill träffa henne igen, jag tror att det finns en hel del att bygga vidare på, men hon.....ja, hon muttrade nåt om "kanske det" när jag frågade om vi skulle göra om gårdagskvällens 3½ timmar långa restaurangbesök igen. Hon muttrade också nåt om "som kompis". Jag vet inte om det är jag som aldrig kunnat tolka de "signaler" som tjejer sänt ut eller om det verkligen är så att 99% av de jag har träffat i mina dar enbart vill vara min vän och ingenting mer. Det är dock den erfarenhet jag har. Frasen "du är en trevlig kille, men....." har jag hört till leda och kanske det är så med denna tjej också, kanske inte. Hur hon känner och vad hon vill får jag inte veta förrän i morron. Jag vet att det finns skillnader mellan män och kvinnor vad gäller hur man visar intresse för den andra. Svaret "kanske det" får man ofta och min erfarenhet säger mig att det både kan betyda "ja" eller "nej" på frågan om de vill träffas igen. Jag vet i alla fall att denna gång tänker jag inte ge upp lika lätt som jag kanske gjort tidigare. Det verkade i alla fall som att hon ville fortsätta kontakten och så länge får man väl vara nöjd. Fortsättning följer alltså..... När vi kom ut från restaurangen var det nån sorts raggarfestival på Sveavägen. En karavan med amerikanska bilar innehållande hembräntspimplande halvbönder som snöat in på 50-talet. Komplett med amerikanska registreringsskyltar som det stod "Elvis" på. Alltid kul med lite underhållning på lördagskvällen.... 9/8 1999, klockan 20.45 *Ledsen* Jag hänvisar till gårdagens anteckning och börjar med ett kort mail jag fick idag: "Hej Ett sånt mail är OK så länge man känner samma sak, men när man själv verkligen hade velat lära känna människan mer så känns det nästan som att man blivit snuvad på en eventuell framtid. Jag ville verkligen träffa henne igen, men hon tyckte att det räckte med ett 3½ timme långt restaurangbesök för att kategoriskt kunna avgöra att jag inte är intressant. Punkt slut. Vad som gick fel lär jag väl aldrig få veta. Jag kommer att fråga, men hon kommer inte att kunna svara. Man har väl varit med förr..... Det var verkligen ödets ironi att kvällens Seinfeld-episod handlade om onani..... 15/8 1999, klockan 17.50 *Personliga besvär?* I min gästbok har jag fått ett inlägg som beskriver dessa sidor som sidor för "personliga besvär". Jag antar att vederbörande bland annat menade min senaste anteckning om daten som gick åt helvete. Det är ju en stor avvägningsfråga detta med vad man egentligen ska skriva på dessa sidor. Hur personlig man vill vara. Förra veckan upptäckte jag att dessa sidor nu hittas av Altavista/Eureka och det har faktiskt också märkts på dels antal besökare och dels på antal mail jag fått. Det är ju givetvis trevligt, men det är först nu man inser att folk verkligen läser det man skriver här. Jag vill vara personlig, men samtidigt finns det ju saker man varken vill, kan eller bör skriva på dessa sidor. Saker som skulle beröra andra människor. Och att ha sidorna som bokstavlig dagbok, att bara skriva det som händer under dagen, är ju meningslöst eftersom de flesta dagar trots allt är ganska lika. En stor anledning till att jag inte har skrivit nåt på en vecka är ju faktiskt att ingenting har hänt. Om det betyder att jag lever ett ovanligt trist liv eller om det är mer normalt än man tror vet jag inte. Jag har återigen fått en inbjudan att komma till Boston i höst. Just nu går jag och funderar kring detta. Jag känner en tjej där och jag är relativt intresserad av henne. Vi har dessutom samma usla erfarenheter av det motsatta könet och det är bestämt att om jag kommer dit så ska vi "gråta ut" över några öl. Låter ju trevligt, men jag tvekar ändå. Visserligen har jag ett intresse för henne, men jag vet också att jag inte vill ge mig på ytterligare ett förhållande på så långt avstånd. Jag vet dock att det går. En annan tjej jag känner i Atlanta ska gifta sig i november med en tysk. Jag antar att det jag retar mig på mest är hur mitt tidigare avståndsförhållande slutade och man undrar varför jag inte kunde ha lika stor tur som hon i Atlanta. Jag får se hur jag gör. Mycket funderande är det i alla fall. I morse vaknade jag av att mina grannar spelade julsånger. Lustigt att vakna till "Oh, helga natt" i mitten av augusti. De är dock kineser så det kanske är en förmildrande omständighet. 22/8 1999, klockan 15.17 *Magsår?* Jag har haft ont i magen nu i tre dar. Ingen ihållande värk utan nåt som kan jämföras med träningsvärk - som om jag gjort 200 sit-ups på raken. Men eftersom jag vet att jag varken gjort det eller tränat på annat sätt så måste det vara nåt annat som drabbat magen. Och enligt diverse "tester" som en del kvällstidningar drabbar oss läsare med ibland vad gäller t.ex. stress så verkar det som att jag ligger i farozonen för just magsår. Jag vet inte hur det kan kännas att få det, men jag föreställer mig i alla fall att det måste kännas värre än det jag har nu. För det är ju inte som att jag ligger och skriker i alla fall. Tycker bara det är konstigt att det inte går över. Jag tittade på en gammal hederlig italiensk zombiefilm igår och blev besviken. Nåt bolag som heter "Odox AB" har börjat ge ut alla dessa "våldsfilmer" som skapade hela videovåldsdebatten i början av 80-talet. Vilken människa runt 30 minns inte det klassiska "Studio S" runt 1980 som visade bitar ur t.ex. "Motorsågsmassakern"? Det lustiga är kanske att en del som visades då och som var fruktansvärt i mångas ögon är inte värre än sånt som går på TV idag. Ingen skulle reagera nämnvärt om t.ex. femman körde "Motorsågsmassakern" idag. De har kört nån del, men jag minns inte vilken. Nåväl, det som gjorde mig besviken igår var att filmen var klippt, något som förvånade mig. Det är liksom ingen vits att ge ut såna filmer om de är censurerade - om man inte bara vill tjäna pengar vill säga. Zombiefilmer är annars kul och inte speciellt skrämmande. Vem kan bli rädd av ett maskätet lik som vrålar "Brain, brain, I want brain" hela tiden? Sånt är ju bara kul. Jag hoppas kunna uppdatera denna dagbok lite oftare i fortsättningen. De senaste dagarna.....ja, veckorna, har jag helt enkelt inte haft nån större lust. 29/8 1999, klockan 17.10 *Ingen lust* Det här har blivit mer av en veckobok nu istället för en dagbok. Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag helt enkelt inte haft nån lust att skriva här. Ofta har jag läst, sett eller hört nåt som jag skulle vilja kommentera på dessa sidor, men sen har det inte blivit av. Vet inte riktigt varför. Det blev ju sämre med skrivandet efter det att den där daten gick åt helvete, men det är jag ju ganska van vid så det borde inte ha spelat så stor roll. Men å andra sidan har jag faktiskt funderat en del över livet den senaste tiden. Jag känner mer och mer att saker och ting har helt enkelt "stannat". Dagarna ser likadana ut, veckorna ser likadana ut, månaderna ser likadana ut......åren ser likadana ut. Allt detta när man känner att alla andras liv förändras hela tiden. Och det ser aldrig ut som att de egentligen behöver göra speciellt mycket för att få till denna förändring. Det är en förändring jag vill ha. Jag vill bli kär. Förälskad. Uppleva sånt som andra verkar få gratis (fel ord egentligen.....jag har aldrig, och kommer aldrig, att betala för det.....) och utan större uppoffringar. Jag vet fortfarande inte om det är jag som har problem med det motsatta könet eller om det är det motsatta könet som har problem med mig. En gång för 4 år sen tror jag hade jag en date. Hon ville sen inte träffas igen med motiveringen att jag varit för "allmängiltig" under den middag som vi hade intagit på en restaurang. Jaha. Givetvis måste ordet "allmängiltig" betyda att man pratat om allmänna saker och motsatsen till detta måste vara ordet "personlig". Men hur personlig vill eller kan man vara med en person man träffar första gången? En första date borde ju vara att man gemensamt "kollar läget" och pratar om allmänna saker för att få en bild av den människa man har framför sig. Vad man har för intressen, värderingar och syn på diverse saker vet man ju ofta redan innan. Jag skulle ju aldrig ha en date med någon som har intressen och värderingar helt olika från mina. En sak är egentligen lustig - Det finns ju alltid de som hävdar att de är "experter" på olika saker och vad gäller detta med vara på date så är det tre saker man enligt dessa inte bör prata om: religion, politik och sex. Detta blir nästan ett moment 22 eftersom att man stämmer överens på just dessa tre områden är ju faktiskt ganska viktigt. Jag skulle ju t.ex. inte kunna vara tillsammans med en djupt religiös tjej, en kommunist eller en som tycker att det räcker med en halvtimme på lördagskvällen efter Bingolotto. Hur som helst så ligger det mycket i detta med att en date för en kille är ungefär som en anställningsintervju. Synd bara att man så sällan får "jobbet"...... |
