Januari 1999

Dagbokspremiär! Det känns lite konstigt att alla ni där ute kommer att kunna läsa mina anteckningar, men alla som skriver dagbok på nätet har nog en som skrivs här medan man gör lite mer privata anteckningar nån annanstans, t.ex. i datorn. För nån vecka sen fick jag dock veta hur viktigt det är att man gör backuper på sina anteckningar. Min före detta flickvän hade inbrott i sin lägenhet, datorn blev stulen och därmed allt som fanns i den - bland annat hennes dagboksanteckningar. Inte kul.

1999.....nytt år. Inleder dagboken med vad Nostradamus (1503 - 1566) skrev om jordens undergång:

"Som den store Angolmois-kungen
Året 1999, den sjunde månaden
Den store fruktans konung skall stiga ned från himlen
Vid denna tid skall Mars regera för den goda saken"

Vad detta betyder vet ingen, antagligen betyder det ingenting. Men en del som Nostradamus siade om slog in så man vet aldrig. Vi får väl se vad som händer i Juli.

Nyårsdag....Lite bakfull är man väl. Var på nyårsfest hos några grannar till mina föräldrar, vilket väl var en liten "nödlösning" då jag inte hade nåt annat för mig. Lite utanför kände man ju sig bland dessa människor som inte är så mycket äldre än mig, men som skaffat sig familj, radhus och hela det köret. Där står jag som kommer dit med morsan och farsan......

Känner mig ganska seg just nu så premiärsidan blir tyvärr inte roligare än så här.....

2/1 1999, klockan 18.20

2:a dagen på mitt nätdagboksskrivande......Fast skriva varje dag har jag nog inte tänkt göra. Ibland finns det ju egentligen ingenting att skriva om. Som idag t.ex. Det är bara en del tankar som far genom huvudet nu när ett nytt år har gjort sin intåg. Man kan ju liksom inte fatta att det faktiskt är 1999, men så tycker man ju om varje nytt år som kommer. Man ser tillbaka på det gångna året, funderar på vad som hände då och kommer fram till att inte mycket har förändrats. Förra året träffade jag någon som jag hoppades skulle vara den rätta, men tyvärr blev det inte så. Jag försökte verkligen älska henne, men det gick inte. Jag kunde inte trolla fram de känslor som jag ville ha för henne. Vi är vänner nu i alla fall och jag tror att vi kommer att fungera mycket bättre tillsammans som vänner än som ett par. Jag hoppas det i alla fall.

Kanske var det ett tidigare förhållande som gjorde att detta förhållande inte fungerade.....Jag har nämligen varit med om den där stora "Internetförälskelsen" som man då och då läser om. En i Sverige börjar skriva till en i ett annat land, det blir mer och mer intensivt, man träffas, allting är frid och fröjd och sen lever man lyckliga tillsammans resten av livet.....Nå, det började bra, men slutade inte som de solskenshistorier man då och då läser om. Och jag kände mig fruktansvärt sviken efter detta, något som troligen satte djupa spår i mig. Rent medvetet tror jag inte att detta påverkade, men vem vet vad som kan påverka undermedvetet. Jag tror att det är många, många fler kontakter på Internet som slutar olyckligt än de som slutar lyckligt, men det skriver man aldrig om, vilket egentligen är ganska konstigt. Olycka brukar ju annars sälja mycket bättre än lycka. Men skit samma. Det är 1999 nu och om Nostradamus' profetia som jag skrev om igår slår in så behöver vi inte bry oss så mycket.....

Men jag ÄR faktiskt en positiv människa - egentligen -:)

3/1 1999, klockan 17.43

Fick just mail från Annica Tiger med meddelandet att min dagbok nu är utlagd på nätet. Nu finns det väl ingen återvändo längre.....

Skaffade en ny mus idag.....ännu en att pilla på. Även fast det bara var till datorn :) Nu har jag sex stycken att leka med. Fan vet var alla de kommer ifrån. Den nya jag skaffade var trådlös. Det blev ett tangentbord också - trådlöst det med - och allt kostade 890 spänn. Egentligen har jag nog inte råd, men då jag dragits med diverse problem i armar och axlar tyckte jag att detta kunde vara en bra investering. Hellre fattig än handikappad. Och lite mer "frihet" har man ju när det inte är en massa sladdar i vägen. Jag kan till och med sitta i sängen och knappa nu, ca 2 meter från datorn. Kul va?

Ska jag sjunka så lågt som att skriva lite om vädret också? Det känns bara trist att man nu inte sett solen på.....ja, det känns i alla fall som att det är flera veckor sen. Drömmen om en vit jul gick också i kras i och med att man var i Malmö. Där har de väl glömt bort hur snö ser ut vid det här laget. I morron är det arbetsdag igen, men jag funderar starkt på att ta ledigt torsdag och fredag. Nu när alla nätdagboksfanatiker kan se min sida borde jag väl göra den helt klar också. Fortfarande är det en del som saknas.

Nä, gott folk. Nu ska jag hoppa i badet. En vanlig sysselsättning för mig på söndagskvällarna.

4/1 1999, klockan 19.50

Jag brukar ha stora svårigheter att sova natten till måndagar. Jag antar att det beror på att jag har en benägenhet att komma upp ganska sent på helgerna. Och nu när jag hade 4 hela dagar bakom mig där jag inte direkt kommit upp i ottan så var jag säker på att det skulle bli en lång natt. Så farligt blev det dock inte - och en trevlig mardröm hade jag också! Blev jagad av en massa galningar med diverse vassa tillhyggen. Jag har väl sett för mycket skräckfilm, antar jag. Jag älskar att drömma och till skillnad från många andra så har jag inte heller nåt emot mardrömmar. Kan låta konstigt med tanke på det jag skrev, men i mina drömmar är jag sällan en deltagare, mest en åskådare som ser allt jag drömmer om sim om jag såg det på film. Lite svårt att förklara för visst finns nästan alltid jag med i drömmarna. Det kanske är för att jag i alla fall aldrig råkar illa ut. Det är dock väldigt sällan som jag kommer ihåg mina drömmar, vilket är synd.

Dags för arbete igen.....Segt som fan var det. I skrivande stund tror jag inte det står nånstans på mina sidor var jag arbetar, men företaget heter CelsiusTech Systems och har ingen egen hemsida - än. CelsiusTech har dock en. Och innan ni skriver otrevliga kommentarer i min gästbok om utseendet så kan jag försvara mig med att det inte är jag som har gjort den.....Moderbolaget Celsius sida är dock bättre. Men den har jag inte heller gjort.....

Funderar just nu ganska mycket på såna svåra saker som kärlek.....Var hittar man någon att älska? Jag vet att jag både vill och behöver det. Har så smått börjar fundera på att skriva till en annan som också skriver dagbok på nätet.....en som verkar tänka ungefär som jag och har samma, eller i alla fall liknande, erfarenheter. Vet dock inte om jag vågar lämna ut mig så mycket. Det är nog det jobbigaste eftersom man lite kan likna det vid att svara på en kontaktannons. Det har jag gjort då och då. Funderat, formulerat, tyckt om det jag skrivit, skickat iväg......och inte hört ett skit. Det kan stärka ens självförtroende att få ihop ett välformulerat brev om sig själv, men det sänker ens självförtroende rejält när man sen inte får ett skit tillbaka. Att få svar tror jag dock inte är nåt problem om jag gör detta, men man vet ju aldrig hur det kan se ut.

Tangentbordet och musen jag installerade igår fungerar alldeles utmärkt, men nu kan jag inte använda Nordbankens kortläsare längre som jag behöver för att göra mina bankaffärer via nätet. Vet inte alls hur jag ska lösa detta. Jag kanske ska skita i att betala mina räkningar?

6/1 1999, klockan 15.12

Orkade inte skriva något på trettondagsafton. Av nån anledning var jag dödstrött och slötittade bara på TV - saker som jag dessutom sett förut. Idag vaknade jag av att klockan ringde vid 10-tiden. Den stängde jag genast av. Somnade om och vaknade igen 11.30. Tänkte att man kanske skulle stiga upp. Somnade tydligen om igen för nästa gång jag tittade på klockan var den 13.00. Jag hatar egentligen när sånt händer eftersom jag ju trots allt inser att en stor del av dagen är förlorad. Men jag får väl trösta mig med att jag ska vara ledig torsdag och fredag. Hoppas bara att jag kan komma upp i vettig tid då......

Tycker att det mesta känns ganska jobbigt just nu. Jag vill så mycket, men är inte riktigt säker på vad. Det finns inga toppar, det finns inga dalar, livet bara liksom glider fram som på räls utan att nånting egentligen händer. Och hela tiden tycker jag att så mycket förändras i andras liv utan att de behöver göra ett skit. Allt medan jag tycker att jag kämpar och kämpar och allt rinner ut i sanden. Jag vet ju att jag inte är ensam med alla dessa tankar och till viss del är det ju en tröst. Men andras funderingar kring detta hjälper ju å andra sidan inte mig. Man kanske ska bilda en förening - De "vilsna själarnas förening" eller nåt sånt. Eller ska man försöka hitta gud? Nä, han borde snarare vara ordförande i den där föreningen. Jag vet att jag vill ha en förändring och jag kanske är medveten om att jag alltför mycket väntar på denna förändring än att jag själv gör något för att få den till stånd. Men vägen till någonting har alltid varit svår för mig. Det är ungefär som att stå på nedersta pinnen på en stege och att vilja vara högst upp utan att behöva passera alla oinnar på vägen. Jag vill ju t.ex.ha någon att älska, men jag gillar inte alla steg fram till denna känsla. Och känslan kanske aldrig ens kommer. Men så många val finns ju inte, eller hur? Nån Don Juan som är en jävel på att ragga på krogen är jag inte och det vill jag inte vara heller. Det finns kanske stunder då man förbannar sig över att man inte är denna typ av man, stunder då man känner att man skulle vilja ha någon bredvid sig, men man kan ju inte lura sig själv. Jag vill ha mer än ett engångsknull och jag vet att om jag gick på krogen för att hitta någon så skulle min avsikt i längden vara något slags förhållande och då tror jag att det finns stora risker att bli besviken. För i min verklighet och enligt några av de erfarenheter jag har så är inte det kvinnliga könet speciellt längtande och trånande efter kärlek, som ju den traditionella bilden är av kvinnan. Men jag hoppas att jag i dessa fall bara haft otur.

Men det är ju fortfarande tidigt på året och mycket kan hända. Förra året vid den här tiden var allt ungefär som det är nu, men sen i mars träffade jag någon. Ibland kändes det riktigt bra, ibland mindre bra, vi var i USA tillsammans på sommaren, men sen i höstas kände jag att det inte fungerade längre för mig. Varför vet jag egentligen inte. På "papperet" hade vi massor gemensamt och hon var den jag alltid sökt efter, men jag antar att det inte räcker. Och det var faktiskt en ganska otrevlig upptäckt. Jag antar att det där med kärlek är ganska odefinierbart. När, var och hur de rätta känslorna för detta kommer kan man aldrig veta.

Nä, nu får det vara slutsvamlat för idag om dessa ting. Resten av dagen lär bli ganska lugn och för att kunna sova i natt vet jag att jag måste vara uppe riktigt sent. Sen har jag hamnat i en felaktig dygnsrytm igen som det blir ett helvete att rätta till på söndag.

7/1 1999, klockan 22.44

Förbannad på mig själv igen.....Trots att jag älskar att sova, det är bland det skönaste jag vet, ibland skönare än sex, så hatar jag att komma upp efter 12 en ledig dag. Halva dan har ju bokstavligen gått och det finns ju annat man vill ha gjort en sån dag än bara ligga och dra sig i sängen. Väckarklocka var satt och allting, men inte fan hörde jag den. Det enda jag vet är att den stängdes av. Jag vet att jag satte den på ringning igår och idag stod den på "OFF". Måste ha stängt av den i sömnen alltså.

Åkte in till stan och gick på bio. Det var första gången jag var ensam på bio på över ett år. Jag har kluvna känslor inför att jag gå på bio för mig själv. Det beror mest på hur mycket folk det är, alltså ungefär när på dagen man går. Nu var det eftermiddag och således inte speciellt mycket folk och då tycker jag det är helt OK. Oftast är det helt OK att gå på kvällen också, men då kan det vara lite för många hånglande par här och var som inte inser att de inte är hemma i soffan. Sen hatar jag detta med platsnumrering också.....Varför ska man ha det? Oavsett när man än går, hur lite folk det än är så ska man ha en speciell plats att sitta på. Visst, är det lite folk kan man ju i princip sätta sig var som helst, men varför då ha numrering över huvud taget? Det finns inget positivt i detta alls. Det skapar långa köer vid biljettkassorna eftersom alla vill få så bra platser som möjligt och man "straffas" om man vill komma i tid eftersom man då hela tiden måste resa på sig för alla dessa eftersläntare, som ju faktiskt inte behöver komma i tid. Jag har varit på bio i USA några gånger och där skulle ingen drömma om nåt så idiotiskt som att tvinga någon att sitta på en speciell plats. Först till kvarn är det som gäller. Kommer man tidigt så får man bra platser. Men detta går ju förvisso hand i hand med allt övrigt i det amerikanska samhället......

Amerikansk var också filmen jag såg; "Enemy of the state". Betyg *** Man undrar om allt som skildrades i den filmen vad gäller övervakning faktiskt går att genomföra. Om det bara är etik och moral som hindrar makthavarna i världen för att inte övervaka folk på detta sätt? Kanske är man redan övervakad. Men då har nog de som övervakar mig somnat vid det här laget. Nåväl, filmen var ganska bra och Gene Hackman gör aldrig en dålig roll. Synd att han inte var med mer än han var. Detta var också ännu en sån där 11-årsfilm som hade blivit barnförbjden för några år sen. Jag är en 100%:ig motståndare till allt som censur heter, men i dessa fall undrar man om censuren har ändrat attityd eller om det bara är stark lobbyism från filmbranschens sida som gör att censuren tillåter en sån här film från 11 år. Ju lägre åldersgräns desto mer pengar tjänare ju filmbolaget. Även 7-åringar får ju se en sån här film om de har en vuxen med sig och man undrar ju vad en 7-åring skulle ha får behållning av "Enemy of the state"? När jag såg "Zorro" för ett tag sen hamnade jag bredvid en farsa och hans icke läskunniga son, vilket alltså innebar att han satt och översatte hela tiden. Jobbigt för dem bredvid, frustrerande för farsan och vad får egentligen ungen ut av det hela?

Dags att sova snart.....Måste vara vaken lite fler timmar i morron än vad jag var idag.

9/1 1999, klockan 23.36

Man är nog inte så korkad ändå när det gäller datorer.....Tänkte att jag skulle installera ett nytt COM-kort idag för att på så sätt kunna använda mina nya trådlösa utrustningar tillsammans med Nordbankens kortläsare. Och som alltid vad gäller Windows (98) så handlar det om att ändra "Plug and Play" till "Plug and Pray".....Och det sket sig naturligtvis. En ny COM-port, alltså COM3, resulterade i att COM1 helt enkelt försvann. Och de felmeddelanden man får är ju ytterst informativa; "porten öppnades ej". Jaha. Datorn startades om, in i BIOS, ändra IRQ:er fram och tillbaka. Ändra I/O adresser......till slut fick man det att fungera. Fan vet hur. Ett annat gamalt problem fixades också i och med detta. Tidigare startade datorn om istället för att stängas av när man använde "avsluta/stäng av". Nu stängs den av så fint när man vill det. Är man geni så är man.

Jag nöjer mig med denna tekniska anteckning i nätdagboken för tillfället. Nu måste jag arbeta lite.

13/1 1999, klockan 19.20

16/1 1999, klockan 20.40

Varför är tjejer så oärliga? Jag skrev ju om min date tidigare i veckan och att jag gärna skulle vilja träffa henne igen. Efter daten skrev jag ett kort brev till henne och sa just detta. Exakt vad jag väntade mig efter detta vet jag inte, men nog väntade jag mig i alla fall ett svar. Men....det jag fick var kompakt tystnad. Hade detta varit första gången så hade jag kanske ryckt på axlarna, men jag har haft en del träffar i mina dar och tyvärr är detta faktiskt ganska vanligt. Den traditionella bilden av förhållandet mellan man och kvinna är ju att det är kvinnan som längtar och trånar efter kärlek och gråtande sitter vid telefonen och frågar sig varför "han" aldrig ringer. Allt detta medan det är mannen som väljer, utnyttjar och till slut sviker. Suttit och gråtit vid telefonen har jag aldrig gjort, men min verklighet är faktiskt mycket den omvända. Tidigare i kväll hade jag ett kort ICQ-samtal med en kvinnlig vän i USA. Jag berättade om detta och då svarade hon att hon har haft mycket trevliga träffar med killar, men att det inte betyder att hon vill träffa dem igen. Tyvärr lyckades vi inte bena ut detta eftersom ICQ:n pajade ur, men detta tyckte jag faktiskt lät mycket intressant. Så det är nån sorts kvinnlig egenskap att ha det trevligt på en träff, men sen behandla en som luft efter själva träffen? Personligen tycker jag detta är något av det mest oärliga man kan råka ut för som man. Varför sitta på ett café och ha trevligt i 3-4 timmar när man inte vill träffa vederbörande igen? Är det nån sorts "oskriven lag" att man i 9 fall av 10 ska bli blåst?

Visst, det är ju inte alla gånger som jag känt att den här människan vill jag träffa igen, men jag hävdar bestämt att man inte kan avgöra sånt bara efter en träff. Då är det naturligt att vara lite nervös och i och med detta så kanske man inte heller är "sig själv" till 100%. Men tjejer verkar tycka att om inte de blir upp över öronen förälskade efter 5 minuter så är denna snubbe inget att ha. Men det jag mest retar mig på är inte att inte vilja ses igen av en eller annan anledning utan det är den kompakta tystnad man råkar ut för ibland. De som helt enkelt inte vill eller vågar tala om att de inte vill ses igen. Jag har varit med om att ha ringt ett par dagar efter en träff (och då också enligt överenskommelse) och att hon helt enkelt lagt på luren så fort hon fått höra vem det är. Då är det faktiskt inte svårt att ställa sig frågan "vad är det för fel på mig?" Det jag efterlyser är ÄRLIGHET samt att kunna säga lite mer än "det stämde inte" efter att bevisligen suttit och snackat med mig i kanske 2 timmar på en restaurang eller ett café. En gång lyckades jag få en date att säga lite mer än så efter en träff. Hon sa att jag hade varit "för allmängiltig". Vad betyder det? Antagligen menade hon att jag bara pratat om allmänna saker och alltså inte varit särskilt personlig. Men hur personlig vill eller kan man vara när man träffas första gången? Jag vet faktiskt inte det. En gång sa jag att jag tycker sex är viktigt i ett förhållande. Svaret blev "Oj då. Du var rakt på sak du!". Ok, man kanske inte ska snacka sex första gången man ses, men jag vet inte om man är speciellt rakt på sak om man säger att man tycker sex är viktigt. Finns det någon som inte tycker det?

Jag vet inte om jag orkar bry mig längre.....Tyvärr lever jag inte ett liv som gör att jag träffar många tjejer/kvinnor. Har ett arbete som är väldigt mansdominerande - finns inte en enda tjej i närheten där, krogen har jag aldrig varit speciellt mycket för och de flesta vänner jag har är stadgade familjefäder vid det här laget. Så då och då sätter jag in en annons här och var, jag chattar lite då och då, jag svarar på nån annons då och då, men jag tycker tyvärr att nivån på ärligheten hos kvinnor är ganska låg. Men det kanske bara är jag som inte fattat detta med den virtuella verkligheten. Kanske det är på det sättet att det finns två olika sorters verkligheter för de flesta nätsurfare och att dessa verkligheter ska hållas separerade. Jag tycker faktiskt inte det. För mig är en träff IRL inte ett "utomvärldsligt" steg utan ett naturligt steg.

Nä, nu orkar jag inte skriva om detta längre. Har just sett på "Svensson, svensson" på TV och jag fattar faktiskt inte varför den serien blev så populär. Allt är ju skamlöst snott från familjen Bundy. Nåt annat jag aldrig fattar med denna typ av sit coms är varför alla har soffan mitt i vardagsrummet. Vem fan har det?

18/1 1999, klockan 21.50

Jag får väl ta tillbaka en del av det jag skrev den 16:e. Min date från förra veckan hörde av sig till slut och även fast jag inte riktigt tror på de anledningar hon gav till att hon inte skrev på flera dagar så verkar det i alla fall som att vi kommer att ses igen. Eventuellt nu på onsdag då ett biobesök är inplanerat. Jag får väl se hur det går.

Fick meddelande idag om att man ska börja med källsortering här i området....Snacka om vilket fiasko det kommer att bli! Personligen är jag väl inte motståndare till idén som sådan, men dels ska man köpa en sorteringsbehållare själv som man ska ha i köket, dels ska man vandra iväg med sina sorterade sopor till en station ett 100-tal meter bort och dels säger det sig själv att nåt sånt inte kommer att fungera i ett hus där det finns massor med svin som redan nu slänger sina sopor lite hur som helst. Jag tror tyvärr att det blir kaos. När man inte uppfyller den första förutsättningen att det måste finnas en sopstation i varje hus så är detta dömt att misslyckas. Tyvärr måste man väl lägga till.

20/1 1999, klockan 20.35

Egentligen borde jag väl koda denna sida direkt i HTML, som en sorts "hemläxa" till mig själv, men jag sitter fortfarande och arbetar i Frontpage. Jag lär mig egentligen ingenting nytt på denna kurs, bara samma saker jag kan fast på en annan nivå. För även fast jag mest sitter och jobbar i Frontpage så har jag antagligen sett kilometervis med HTML kod och vet i alla fall principiellt hur den fungerar och är uppbyggd. Jag tycker att jag både kan allt som gås igenom och inte kan ett skit, men det är väl resultatet av att arbeta med ett verktyg som Frontpage mest hela tiden. För mig är det minnet jag har svårt med.....Jag har ju så fruktansvärt svårt att komma ihåg alla dessa taggar, tecken och i vilken ordning de ska stå. Det är det som är det svåra för mig. Under själva kursen har jag inga problem - jag är ofta klar först och ibland har jag till och med gjort övningarna innan de ska göras - men skulle jag sätta mig nu och t.ex. göra en "image map" så skulle det ta en jävla tid. Kanske allt detta trots allt beror på brist på intresse, att jag inte är så intresserad av detta som jag tror. Var jag det så borde jag väl sitta uppe halva natten och koda HTML, vilket jag vet att jag inte kommer att göra.

Hur som helst, i morron ska det bli pilsner på stan med kursdeltagarna och just nu hoppas jag att en speciell deltagare kommer att följa med..... Jag trodde knappast att någon av deltagarna skulle gå under beteckningen "ung och vacker tjej", men en sån finns faktiskt. Och nån guldring har hon inte heller. I alla fall inte på fingret. Hoppas inte blygheten gör alltför mycket motstånd i morron. I annat fall får jag väl fega till mig och skicka ett mail efter kursen.

24/1 1999, klockan 01.54

Jag borde egentligen gå och lägga mig - är trött som fan - men tänkte att jag skulle uppdatera dagboken först. Och fortfarande i det gamla hederliga Frontpage. Vet egentligen inte hur mycket nytta man verkligen har av att kunna HTML idag. Det beror väl på vad man arbetar med. I mitt nuvarande arbete har jag definitivt inget behov av att kunna knacka HTML kod, men förhoppningsvis ska jag väl inte arbeta på det stället hela livet. Egentligen var det inte själva HTML kodandet som var det mest intressanta med den kurs jag gick. Vi fick också veta lite om Internet teknik i allmänhet, hur servrar fungerar, hur man spårar websiter etc. Allt detta var väldigt intressant. Den 7/1 skrev jag ju om filmen "Enemy of the state" och i den var den hemligaste spionorganisationen i USA, National Security Agency, ute efter en oskyldig advokat. Det är ganska intressant att denna organisation hela tiden ligger och avlyssnar Internet och om jag skickar ett mail till min granne och får för mig att i det mailet använda ord som "Clinton", "terrorism", "bomb", "arabs" eller liknande så får NSA's datorer i USA spatt. Det är nog inte så många som känner till detta. Alla stora servrar som har anslutning till Internet's "backbone" måste ha ett filter som registrerar all ur landet utgående e-mail, just för att NSA ska kunna hitta tänkbara terrorister. Lite skrämmande är det nog trots allt.

Var ute på nätet och försökte chatta lite tidigare, men jag tycker detta har spårat ur helt. Telia måste gnugga händerna när man tänker på hur många som kopplar upp sig, men där så lite vettigt sägs. Så mycket svammel, så mycket skitsnack, så mycket dravel. Det är omöjligt att få nån vettig kontakt med någon. Och varför är chat en sån utpräglad tonårspryl i Sverige? Det intrycket har jag inte när man är i USA. Där verkar chattandet i alla fall vara en lite mer vuxen pryl.

Just nu funderar jag på om jag ska skriva till den "vackra och unga tjejen" som var med på kursen. Jag lyckades inte få nån vettig kontakt med henne under själva kursen och hon följde inte med ut och drack pilsner i torsdags. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Visst, jag har ingenting att förlora, men funderar samtidigt på om jag först ska ta reda på var hon bor och - kanske framför allt - hur hon bor. Det är trots allt lite pinsamt om det visar sig att hon är sambo eller liknande. Jag får fundera under resten av dagen.....Men nu ska jag dock gå och sova. Godnatt så länge.

26/1 1999, klockan 20.45

Nån kanske undrar vad och hur jag har gjort med min "hemliga" kärlek, min kära kursdeltagarkamrat från förra veckan? Jag måste göra både er och mig själv besviken. Jag har inte gjort nånting åt detta. Just nu känner jag mig helt enkelt ganska.....uppgiven vad gäller det mesta. Både vad gäller potentiell kärlek och arbete. Kärleken står lika still som vanligt och att den gör det kanske mycket beror på mitt arbete. Jag går en ganska avancerad kurs och när man kommer tillbaka så finns det helt enkelt ingenting att göra för att förkovra sig i det man har lärt sig. Jag är mycket, mycket tacksam för att min arbetsgivare lägger ut en massa pengar på att skicka mig på kurs, men ska jag vara riktigt ärlig så förstår jag inte varför de gör det. Jag är förvisso Webmaster för en någorlunda stor avdelningshemsida, men den sidan var till 99% redan gjord när jag kom till avdelningen så idag får jag ofta ta både beröm och kritik för något som jag inte gjort. Det kan vara frustrerande ibland. Men själva problemet med sidan är väl att jag inte "får" göra så mycket åt den.....och det har med pengar att göra. Allting man gör ska skrivas på projekt, all annan verksamhet kallas "låg order" som man inte får betalt för. Och låga order ska man ha så få som möjligt. Så för att jag ska kunna arbeta mycket med det som jag skickas på kurs för så måste vi få ett uppdrag att göra något på vilket man kan skriva tid och därmed tjäna pengar. Detta är väl den stora nackdelen med att ha ett arbete som inte i första hand är ett webinriktat arbete. Mer och mer av detta kommer förvisso, men överallt i huset sitter andra människor och gör sånt som de egentligen inte ska göra. Idag fick Jag ett kortvarigt "konsultuppdrag" åt en som höll på att göra nåt i Frontpage till FMV. Jag skulle helt enkelt visa honom hur man gör klickbara bilder och sen skulle han fortsätta med detta, som enligt en första anblick var något han egentligen inte behärskade. Jag blev lite förbannad på mig själv för att jag här inte tog tillfället i akt och försökte ragga jobb både till mig och till avdelningen. Det verkar ju ganska korkat att människor runt om i kåken sitter och gör saker som de faktiskt inte är speciellt bra på när det finns andra som kan göra det bättre. Men det handlar väl också mycket om att denna typ av jobb är något som många faktiskt tycker är ganska kul. Och har de ett antal timmar att arbeta på, så varför skulle de inte göra något som de tycker är kul? Om de sen visar upp det de gjort för människor som inte heller vet nåt eller har nåt krav, och ändå får jobbet, så spelar det ju heller ingen roll. Jag tror att det är i princip omöjligt att få folk att enbart syssla med sånt de "ska" syssla med och det de är bra på.

Det är bland annat såna här småsaker som gör mig ganska uppgiven just nu.....Men det finns mycket annat också. Vad gäller henne som jag skulle vilja komma i kontakt med igen så förutsätter jag helt enkelt att det är kört - utan att veta ett enda skit om hur hennes liv ser ut. Men jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Ibland undrar jag vad jag egentligen vill.....Om jag verkligen ville ha någon så borde jag väl kämpa mer, eller? Det sägs ju att för att kunna älska någon annan så måste man först älska sig själv. Till viss del är det kanske sant, men det är väl också så att för att kunna älska sig själv så måste man också nån gång få bekräftelse av andra och känna att man längtas efter, att man är värd nånting för någon annan. Det var länge sen jag kände det. Jag är helt enkelt så jävla trött på att ge hela tiden. Slut för idag.

31/1 1999, klockan 17.03

Så har då första månaden detta år passerat och det är 11 månader kvar av detta årtusende. Att man (förhoppningsvis) får vara med om ett nytt århundrade tycker jag inte känns så stort, men detta med nytt årtusende känns ju lite speciellt. Det är ju trots allt inte många som får vara med om det. För rent personlig del tycker jag bara det känns synd att man inte kan planera nåt riktigt stort inför detta stora evenemang. Det hade liksom varit trevligare om man haft någon som man kunde planera tillsammans med. Men å andra sidan, 12-slaget denna nyårsafton kommer ju inte att bli längre än något av de andra 12-slag man varit med om tidigare. Nån större skillnad lär det inte bli.

Det har varit några hektiska dagar på sista tiden. I helgen har jag hjälpt min före detta flickvän att flytta och på sätt och vis kändes det lite vemodigt. Ingen är mer ledsen än jag att jag aldrig kunde få de rätta känslorna för henne. Hade jag haft det så hade vi kanske flyttat till en gemensam lägenhet denna helg. Jag känner att jag skulle vara redo för ett sånt steg nu, men problemet verkar vara att hitta någon som vill ta detta steg med mig. Jag har fortfarande kontakt med min "date" som jag trodde hade spolat mig, men vad det kan bli av det vet jag inte. Vi har inte setts nåt mer sen den gången vi tog en fika tillsammans, men jag hoppas det kan bli en andra träff snart. Hon fyller år i morron så jag började dagen med att skicka ett kort. Jag tror och hoppas att hon blir positivt överraskad över detta.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Vi ses i februari.