Maj 1999 |
| 1/5 1999, klockan 17.33 Första dagen i maj är det idag. Igår var det Valborgsmässoafton. Förra året hade jag sex båda dessa dagar. I år har jag ingenting. Usch, vad deprimerande det låter. Nej….man ska tänka positivt….eller, som när man inte ville äta upp maten som barn, tänka på barnen i Biafra. Eller på flyktingarna i Kosovo. Jag kan dock ge mig fan på att även dom har sex. Den skådespelerska jag har berättat om blev skitsur på mig för att jag frågade varför hon inte hörde av sig. Den 14:e april skickade hon ett mail med tillhörande fotografi. Hon bad att jag skulle komma med förslag på ny tid och plats för ett nytt möte. Det gjorde jag. Jag skickade mailet den 15:e och föreslog tisdagen veckan efter, alltså den 20:e. Väntade på svar. Inget kom. Tisdagen kom och gick, inget svar. Väntade till söndagen den 25:e med att skriva igen. Frågade snällt och vänligt varför hon inte hört av sig. Ställde kanske nån ironisk fråga om huruvida hon läser sina mail eller inte och avslutade med att hon får nu föreslå tid och plats - annars tyckte jag att vi lägger ner hela detta "projekt". Fick som sagt ett beskt svar av henne i tisdags där hon inte "gillade min ton" och att hon "fan inte fattar vad jag menar" med frågan om varför hon inte hört av sig. Hon påstod att hon aldrig fått nåt mail av mig där jag föreslår ny tid och plats…..Hm. Det kan vara på det sättet, men är det inte konstigt att det ofta är de viktiga mailen som "försvinner"? Med tanke på den enorma mängd mail som skickas i världen så är det en mycket liten del som försvinner i cyberrymden. Det händer, men varför skulle just detta mail inte komma fram? Nå, hon blev som sagt, av någon anledning, skitsur över att jag frågat varför hon inte hört av dig, vilket ju jag tycker var en högst naturlig fråga att ställa. Givetvis svarade jag på detta senaste mailet och eftersom jag sparat det jag skickade den 15:e så inkluderade jag detta. Jag försökte vara så vänlig som möjligt, men kunde ju inte låta bli att ifrågasätta varför hon blivit så jävla sur. Det verkar som att jag inte får nåt svar. Och eftersom jag vet att det ofta skulle vara lättare att sälja sand i Sahara än att få en kvinna att ändra uppfattning så är det nog kört. Ett endaste jävla missförstånd på skärtorsdagen ledde till allt detta. Jag tycker det är obegripligt, men eftersom många av mina kontakter med det motsatta könet genom åren har slutat på liknande sätt så måste man ju fundera om det kan vara mig själv det är fel på? Men i detta fall tycker jag faktiskt inte det. Jag ska inte behöva bli kallad idiot bara för att jag frågar varför en person inte har svarat på ett mail. Om det sen har försvunnit i cyberrymden så är det ju inte mitt fel. 1:a maj är en sån där dag jag aldrig riktigt har förstått mig på. Med några få års undantag har vi haft rött styre i det här landet under hela 1900-talet och de som av tradition demonstrerar är ju också röda. Betyder inte det att de demonstrerar mot sig själva? Vad har de att klaga på? Det är ju de som valt fram den regering vi har. Själv är jag som synes inte sosse. Jag tycker till och med att "socialdemokrati" är ett omöjligt ord bestående av två ideologier som inte är förenliga med varandra. Nå, "demokrati" kanske inte är en ideologi, men min uppfattning är ändå att socialism kan aldrig betyda demokrati och i en demokrati kan aldrig socialism vara den styrande ideologin. Socialdemokrati är därmed en utopi som går ut på att man vill ta det bästa från marknadsekonomi och planekonomi, blanda dessa och sen tro att man får nåt som är jättebra. Jag tycker i alla fall att det inte funkar. Det enda jag skulle vilja demonstrera mot idag är att 1:a maj är på en lördag….. 8/5 1999, klockan 22.00 Det har varit en lång och jobbig vecka…..Massor att göra på arbetet just nu och det känns både bra och dåligt. Det värsta lär dock vara över till onsdag. Sen ska det bli enormt skönt med 4 dagars ledighet. När jag sen kommer tillbaka till arbetet ska vi ta hand 4 stycken indier som kommer till arbetet på kurs. Jag lär inte bli så mycket inblandad i just detta, men nåt blir det väl i alla fall. För 4 år sen hade vi också indier på företaget för en annan kurs och då fick jag nöjet att följa med upp till Kiruna med dem plus en massa andra. Vi flög upp dit med ett av Sveriges sista gamla DC3:or. Planet var från 1937 och det var verkligen ett äventyr. Piloten verkade inte hitta speciellt bra så han följde E4:an norrut….Sen flög han väl på måfå. Till slut kom vi dock fram och hade en mycket trevlig vistelse där uppe. Nåt sånt lär det dock inte bli denna gång. Den ekonomiska situationen har liksom förändrats något sen dess. Tittade på dokumentären "kontaktannonsen" i veckan…..Vet inte riktigt vad jag ska tro vad gäller den dokumentära delen. Det verkar vara ett omöjligt ämne att göra en riktigt seriös dokumentär om. Jag menar…..om jag svarade på en annons och träffade annonsören ifråga…. Skulle jag då inte reagera om det stod en snubbe med kamera bredvid och filmade?? Så givetvis är denna del på något sätt uppgjord i denna dokumentär. Jag tror knappast att det är fejkat, att mötena bara ska illustrera hur det skulle kunna gå till om man kontaktannonserar. Då krävs det skådisar och det tror jag inte dessa var. Men givetvis var annonssvararna redan förberedda och då blir helt plötsligt det dokumentära inslaget inte längre trovärdigt. Som sagt - detta är ett omöjligt ämne för en dokumentär. Sen tycker jag också att det känns väldigt osannolikt att så många unga tjejer skulle vara intresserade av den där skäggige och självgoda snubben….Anders tror jag han hette. Men eftersom inga tjejer verkar vara intresserade av mig så kanske det är just som han man ska vara…… 16/5 1999, klockan 14.30 Den här veckan har jag känt mig både lite apatisk och deprimerad - så mycket att jag faktiskt glömt bort att jag skriver dagbok på nätet. Under dessa 4 dagar som jag nu varit ledig har jag haft många tillfällen att uppdatera mig här, men jag har helt enkelt glömt detta. Apatin och deppandet har mycket med längtan att göra. Sen jag blev singel för över ett halvår sen har jag då och då, på olika sätt, stundtals allvarligt och stundtals som en kul grej sökt efter någon av motsatt kön på nätet. Innan singellivet tog sin början så visste jag att skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller sökandet efter både sex och kärlek var väldigt olika, men det bekräftas verkligen om man är man och söker någon via Internet. En tjej som t.ex. kontaktannonserar på nätet får upp emot 100 svar, en kille får 0. I bästa fall 1 svar, vilket i 9 fall av 10 skall betraktas som en enskilt brev och ingenting mer. Svarar man tillbaka så hör man oftast ingenting igen. Svarar man på annonser själv så är det som att skicka ett brev in i ett svart hål. Mitt ex blev av med sin dator i julas och det var inte förrän i slutet av april nån gång som hon fick en ny. Redan nu har hon massor med nya manliga kontakter, hon datar och kommer snart att hitta någon ny. Detta efter bara 3 veckor….Jag är inte svartsjuk, men jag är avundsjuk på att det är så lätt för tjejer. En förklaring till detta är väl fortfarande att det är fler killar än tjejer som surfar - det går säkert 20 killar på en tjej, men det känns ändå sjukt att ett svar på en annons i 9 fall av 10 inte ens leder till ett svar tillbaka. Det kostar så lite att skicka ett kort meddelande, tacka för svaret och säga att man inte är intresserad - även om man fått en helvetes massa svar. Det är ju inga 071-nummer man måste ringa direkt….Jag fick en ny soffa i fredags, en bekväm sådan. Man vill ju inte sitta i den alldeles själv hela sommaren…. Ingen som är intresserade av ett kap? En bekväm soffa & mig? *ler* Hade inbrott i bilen i tisdags, vilket indirekt var min hyresvärds fel. Min ordinarie parkering ska göras mer "säker" - den ska få staket, kodlås, upplyst etc. och under bygget har jag fått en tillfällig parkeringsplats som ligger ganska avsides. Under de 4 år jag bott här så har jag aldrig haft några problem med inbrott eller dylikt, men så fort jag får denna tillfälliga parkeringsplats så tar det bara ett par veckor innan detta händer. Hyresvärden tar dock inget ansvar för detta. Så där enormt förstörd blev inte bilen, men det innebar ju i alla fall en del strul som inte var planerat. I morron är det ny arbetsvecka, fast bara 4 dagar. På tisdag ska jag på begravning. "Arvtanten" ska i graven då. Fattar inte var dessa fyra dagars ledighet har tagit vägen. 19/5 1999, klockan 23.34 Jag var på begravning igår. Det var den 4:e i ordningen och varje gång har jag faktiskt undrat varför begravningar måste vara så…..sorgliga. Men det är ju sorgligt, säger nu många, och det vet jag väl, men ibland tycker jag att det görs sorgligare än vad det egentligen behöver vara. En till synes ständigt deprimerad svartklädd herre från Fonus möter en när man kommer dit, en lika deppig kvinna sitter vid en orgel och sjunger psalmer med tillgjord sopranröst. Sen följer hela akten nån sorts fastställd deprimerande mall som får alla att gråta oavsett om man vet vem som ligger i kistan eller inte. Mannen från Fonus (hm….låter som en bra filmtitel) borde öppna i Clownkostym, kvinnan vid orgeln sitta i bikini och prästen bete sig som Robert Gustafsson. Sen kan man byta ur psalmerna mot Black-Ingvars och köra stand up comedy. Vad säger ni, Fonus? En affärsidé kanske? Kalla den för "den roliga begravningen". Kanske för människor som varit extra tråkiga under sin livstid. Jag undrar vad som hände om man skrev att man ville ha en sån begravning i sitt testamente? Eller för att jävlas med dem som ska ärva skrev att man vill skjutas upp i omloppsbana runt mars? Men….begravningar får ju en också att tänka allvarliga saker. Det var ingen nära släkting som låg i kistan, men ändå är det ännu en epok i livet som får ett slut. Och det är så det hela tiden verkar fortsätta - epoker tar slut, men det är aldrig några nya som börjar. Jag tycker att jag gör det jag kan för att få till denna början, men uppenbarligen inte tillräckligt mycket. Man får väl följa exemplet som deltagarna i dokumentären "Kontaktannonsen" gjort och sätta in en annons. Jag har dock mina dubier om det där programmet. Som jag skrev tidigare nån dag så tror jag att det är ett omöjligt ämne för en dokumentär. Vem tror t.ex. att den rödhåriga damen fick sitt "kan inte komma samtal" just precis när TV-teamet var där och filmade? Just precis efter hon dukat fram på bordet? Som något så när kunnig inom TV- och filmdramatik så förstår jag själva fusket, men att fuska i en dokumentär borde vara en dödssynd och är en sak fusk så kan man ge sig fan på att mer är det. Dold kamera….det är dokumentär det! :) 26/5 1999, klockan 23.00 Hm….en vecka sen jag skrev här nu och jag har egentligen inte så mycket att komma med….Så kul är mitt liv *ler*. Sitter på arbetet och översätter en "Systemutvecklingshandbok" till engelska. Så ni kanske förstår att jag har det lite tråkigt just nu? Vi livar upp oss med en Farbror Frej: Hej alla barn nu blir det barnprogram, CD ja….Mitt hembränneri fortsätter jag med. Det är en jävla massa LP-skivor kvar som ska brännas in. Och jag som inte ens har en CD-brännare….Lånar en från arbetet när det är brännardags. Har inte råd att punga ut med 3000 till en sån nu. Köpte en ny stereo förra veckan. Deppigt värre. Vi tar en Farbror Frej till: Hej alla barn nu blir det barnprogram, Hängbukssvin….Jag har börjat motionera. Stiger av en pendeltågsstation tidigare och går hem. Hoppas jag kommer att fortsätta med det. Annars blir man väl som ett hängbukssvin. En Frejare till: Hej alla barn nu blir det barnprogram, Skallfrakturer har jag inte fått, men det verkar flyktingarna i Kosovo råkat ut för. Kan ingen stoppa de här barnsligheterna nån gång? Jag arbetar förvisso i förvarsindustrin, men borde man inte ha lärt sig vid det här laget att flygbomba natt efter natt i tre månader inte funkar? Jag vet inte vad som skulle funka, men en stor sandlåda kanske? Krig ÄR ju faktiskt egentligen ganska barnsligt…..fast med allvarliga konsekvenser. En sista Farbror Frej: Hej alla barn nu är det barnprogram, Detta har jag ingen kommentar till….. |
