Mars 1999

Det går längre och längre mellan anteckningarna.....men än vill jag i alla fall fortsätta med detta. Har arbetat väldigt mycket den senaste tiden, men jag har heller inte haft nån lust med nånting. Är väl inne i en sån där period då allt känns ganska trist och meningslöst. Färdig att hoppa framför tåget är jag inte, så deppig kommer jag aldrig att bli, men jag tycker bara att saker och ting rullar vidare utan vidare och att ingenting någonsin händer. Ovanpå allt detta så borde jag vara glad. Nämnde tidigare att jag hade en date som gick ganska bra. Har haft en till med samma tjej, vi mailar och vi snackar på telefon. Allt borde vara frid och fröjd, men.....ibland tror jag ärligt talat att jag har förlorat förmågan att bli förälskad. Jag vet att jag söker efter någon att dela livet med, men jag verkar inte veta vad jag söker. Med alla jag träffar ser jag bara problemen, jag ser aldrig fördelarna. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det svårt med detta, men att andra känner som jag är ju faktiskt ingen större tröst för mig. Dessutom så tycker jag att kontakterna man får via nätet är väldigt frustrerande och ytliga. Jag nämnde tidigare om en som jag haft kontakt med och som sen bara helt plötsligt fick för sig att vi inte skulle ses. Har haft en del mailkontakter den senaste tiden, men det slutar bara med att de helt enkelt slutar att skriva. Väldigt ofta efter det att jag har skickat foto.....Är jag verkligen så ful? Vänder det sig i magen på tjejer när de får se hur jag ser ut? Nä, det vill man ju inte tro, men faktum är ändå att när man kommit till detta med att utväxla foton så blir det ofta en envägsgrej. Jag skickar foto och sen är kontakten slut. Är det bildsamlare jag skriver till?

Chat är också frustrerande. Förra helgen chattade jag med en 31-årig skådespelerska till klockan 5 på morgonen. Vi började snacka strax efter 2 på natten. Vi hade verkligen massor gemensamt och fick en jättebra kontakt. Jag frågade om hon ville läsa mitt långfilmsmanus och visst ville hon det. Hon var intresserad av att göra film, sa hon. På söndagen kändes denna kontakt lite...."overklig" på nåt sätt. Det kändes overkligt att få en så bra kontakt med någon. Vi hade givetvis kommit överens om att fortsätta kontakten och sent på söndagskvällen  skrev jag till henne. Jag ville först veta att hon verkligen vad intresserad av en seriös kontakt. Jag vet ju av tidigare chat-erfarenheter att det ibland utlovas allt möjligt vad gäller fortsatt kontakt, men att det sen bara rinner ut i sanden av en eller annan anledning. Hon svarade dagen efter och sa att visst, hon var intresserad och hon ville också läsa mitt manus. Jag skrev igen och sa att det fanns tre sätt för att ge henne mitt manus - maila, snigelpost eller att helt enkelt överlämna det personligen. Detta var i tisdags. Sen dess har jag inte hört nåt från henne. Så intresserad var hon alltså. Hör jag ingenting tills i morron så skriver jag igen. Det känns som att jag är den enda som tycker att man faktiskt ska försöka upprätthålla kontakt med trevliga människor man snackar med på nätet. Jag förstår ärligt talat inte detta med att man bara är trevlig en kort stund. Dagen efter är man totalt ointressant. Och nej....jag pratar inte om cybersex. Har man det så kan jag mer förstå att saker och ting kan vara annorlunda dagen efter.

Nåväl, det är väl bara att vänta och se. I kväll ska jag på middag hos exet. Nån sorts "invigningsparty" för oss som hjälpte henne att flytta för en månad sen. Det blir en lång, lång promenad på grund av den pågående busstrejeken. Långa promenader har jag ingenting emot, men eftersom jag känner att jag håller på att bli sjuk just nu så skulle jag nästan ge vad som helst för att slippa. Men så dålig som att ringa och säga att jag inte kan komma är jag dock inte.

Ska försöka skriva mer i mars, men det känns lite korkat att säga det med tanke på att det faktiskt är den 6:e idag.....

7/3 1999, klockan 17.22

Skriver dagbok två dagar efter varandra.....Jag måste vara sjuk. Och faktum är att jag är sjuk! Nåja, sjuk och sjuk. Jag mår inte speciellt bra och trodde ett tag att jag hade drabbats av influensa eller nåt liknande. Så är det antagligen inte och jag är nog frisk igen i morron. Det måste jag vara eftersom jag ska på konferens i två dagar. Hade jag inte den framför mig skulle jag nog stanna hemma från jobbet i morron - bara för att vara på den säkra sidan, men på den här konferensen bör jag försöka gå. Det hela kom i natt strax efter att jag kom hem från middagen. Efter en stund blev jag dödstrött och nästan bokstavligen stupade i säng. Sen vaknade jag tidigt på morgonen och mådde skit. Det har dock blivit lite bättre och jag får hoppas att det inte går tillbaka och blir skit igen. Men å andra sidan kan man ju inte vara frisk hur länge som helst. Har inte varit sjuk sen november 1997 och det har känts konstigt att alla faller som käglor runt omkring en, däckade av både det ena och det andra, medan jag hela tiden har klarat mig. Men det är väl slut med detta nu.

12/3 1999, klockan 22.35

Jag mår fortfarande inte riktigt bra. Ibland känns det nästan som att jag håller på att få lunginflammation. Det gör inte ont när jag andas, men det känns....tungt på nåt konstigt sätt. Svårt att förklara. Jag hoppas dock att jag ska klara mig från en inflammation i lungorna. Jag minns att jag hade det som barn för si så där 150 år sen och det var inte kul.

Återigen har det ju gått några dar sen jag skrev. Måndag och tisdag var jag på konferens. Ganska meningslöst egentligen. Man kommer bara fram till självklarheter som det knappast behövs två dagars konfererande för att komma fram till. Men det är väl å andra sidan inte det som är poängen med det hela. Det går väl lika mycket ut på social samvaro som att konferera. Det finns nån sorts lag som säger att man måste konferera i minst 6 timmar för att resan inte ska betraktas som förmån och därmed beskattas. När jag var i Åre i början av December var det just detta - ett konfererande i exakt 6 timmar om att starta eget (hm....ville de säga oss något månne?) där man inte lärde sig särskilt mycket. Konferensen denna vecka var väl lite mer seriös, men som sagt, det var mest självklara saker som kom fram.

Alla konferenser ska ju ha nåt sorts jippo och denna gång var det att vi fick laga vår egen mat. Egentligen gillar jag inte såna där saker, speciellt inte när man får för sig att man ska leka en massa saker. Men detta var faktiskt ganska kul. 12 stycken fick stå och sleva i köket tillsammans med ställets kockar. Jag fick det stora ansvaret att skära purjolöken till varmrätten - samt fritera den! Jag var så stolt efter detta bidrag till den kulinariska historien. Vad stället hette som jag förärade med min purjolökskonst? Klicka här så får du se!

I onsdags var jag hemma. Sjuk....Nja, men jag kände att jag behövde kurera mig. Kan väl inte säga att jag mådde direkt dåligt på konferensen, men det var inte kul att sitta där med halsont och rinnande näsa. Nån större influensa verkade jag i alla fall slippa och det är jag tacksam för.

Nu ska jag glo på "Millennium". Bra ibland, ganska fånigt ibland. Stenansikten Lance Henriksen är dock alltid bra.

20/3 1999, klockan 18.25

Jaha….då är det dags att reta sig på att det var så länge sen jag skrev igen….Men den här veckan har varit extremt arbetsam. Har jobbat som en gris och det har inte varit mycket tid över till såna saker som att uppdatera denna sida. Varför är det alltid så att allting man gör på arbetet ska vara klart nästan samtidigt? Håller på med 4 projekt nu samtidigt till slut vet man knappt vad man arbetar med. Man blandar bara ihop skiten hela tiden. Nu är i alla fall ett av dessa projekt inlagt på CD och den skeppas iväg på måndag. Sen kommer det i alla fall att bli lite lugnare. Jo, det är 3 projekt kvar, men deras "deadline" ligger lite längre fram i tiden.

I måndags passerade jag ytterligare en årsgräns. 32 år blev jag då. Usch. Det är egentligen konstigt hur tiden uppfattas beroende på i vilken ålder man befinner sig. När man var barn så längtade man efter dagar som sin födelsedag och julafton. Att julafton förlorar sin charm ju äldre man blir är väl inte så konstigt, men vad gäller födelsedagar så hatar jag nästan dem nu för tiden. Helst skulle jag bara vilja glömma dessa dagar, ta några sömnpiller dagen före och sen vakna dagen efter. Detta har väl mycket att göra med hur mitt liv i stort ser ut. Ser jag tillbaka 10 år så är det faktiskt ingen större skillnad på hur 22-årsdagen såg ut och hur födelsedagen i måndags såg ut. Eller rättare sagt hur livet ser ut. Man kan ju inte låta bli att undra om saker och ting kommer att vara desamma även när jag fyller 42. Man ska ju givetvis inte oroa sig för sånt - och det gör jag inte heller - men ser jag på mina vänner så tycker jag alltid att deras liv förändras så mycket mer än mitt. Ibland känns det liksom som att detta som kallas livet bara är nånting som händer andra. Jag står bara vid sidan om och tittar på. En del säger att man inte kan ångra det man gjort, man kan bara ångra det man inte gjort. Vet inte riktigt om jag håller med om det. Det är ju det man gör som formar en och som gör en till den och det man är. Jag tycker att jag ständigt ångrar mig. Jag köpte en ny video i onsdags….Nöjd som fan då, men nu retar jag mig bara på att den inte har de finesser som jag tidigare alltid har eftersökt. Det är väl ett av mina fel och brister…..Jag blir aldrig nöjd.

Men man ska väl vara glad att man inte råkar ut för myndigheternas maktmissbruk. Läste om henne i Södertälje som förlorade hela sin familj i en av dessa minibussolyckor för ett tag sen. Nu vill myndigheterna ta ifrån henne lägenheten eftersom "behov av bostadsbidrag ej längre föreligger". Man häpnar över denna paragrafryttande känslokyla och undrar var samhället är på väg. Det undrade jag också för ett antal år sen när jag blev arbetslös. Av företaget fick jag möjlighet att gå diverse utbildningar, men under dessa utbildningar skulle jag inte få nån A-kassa. Sökte då utbildningsbidrag hos arbetsförmedlingen, men fick avslag för att jag inte tillhörde en "prioriterad grupp". Hade jag däremot varit invandrare, socialbidragstagare eller missbrukare så hade det inte varit något problem. Dessa ska givetvis ha sina rättigheter, men det kändes åt helvete fel att när man behöver samhällets hjälp, efter att i flera år betalat skatt för bland annat detta, få veta att man inte är "prioriterad". Med andra ord - det var bättre för samhället att jag var arbetslös än att jag utbildade mig.

Nä, nu blev jag förbannad. Får ta mig en whisky.

27/3 1999, klockan 17.08

Vad gäller väder så vet jag att jag är en ovanlig svensk. Jag hatar nämligen våren. Detta beror antagligen på att våren är så associerad till kärlek och romantik. Under alla andra årstider, även sommaren, är det liksom mer "legitimt" att vara singel. Men våren "ska" delas med någon. Vårkänslor ska man helt enkelt inte ha ensam. Min favoritårstid är hösten. September till December älskar jag. Höstdepression finns inte i mitt vokabulär, inte vårdepression heller, men jämför jag höst och vår så mår jag alltid bättre på hösten. Här där jag bor börjar folk sätta ut sommarmöbler på uteplatser och balkonger, parkbänkar är ockuperade av soldyrkande människor och här och var ser man lyckliga par som håller handen….Usch. Jag vill bara låsa in mig, gå i ide och vakna i slutet av augusti.

Mer deprimerande saker - Kanske Nostradamus hade rätt i alla fall? Kanske kriget på Balkan sprider sig, ryssarna börjar slå tillbaka mot Nato och världen går åt helvete den 7:e månaden 1999, som Nostradamus förutspådde. Jag tycker det är fel att USA är nån sorts världspolis som går förbi de fastställda demokratiska reglerna. Bombningar av den här typen borde ju givetvis förankras hos FN först. Sen kan jag väl förvisso inse att nåt måste göras. Det går ju inte att ha tokstollar som Saddam, Slobodan och allt var de heter kvar. Men å andra sidan kommer det väl bara nya. Jag undrar ibland om de själva över huvud taget vet vad de slåss om. Nato kan väl bygga en stor jävla sandlåda åt dem att leka i. Det värsta är ju att så många helt oskyldiga människor drabbas. Påminner mig om en gammal trailerröst jag hörde för filmen "Pojkarna från Brasilien":

"History has shown how one man's dream can turn the world into a nightmare. Shall history repeat itself"?

Jag hoppas inte det. Och jag tror inte det. Galningar kommer alltid att finnas, men nog måste världen ha lärt sig nånting?

31/3 1999, klockan 21.44

Jaha…så var mars slut då. Med denna gång har jag uppdaterat dagboken 6 gånger den här månaden. Det var ju liksom inte meningen att det skulle bli så lite…..Men förvisso har mars varit en ganska jobbig månad, både arbetsmässigt och mer privat. Och jag antar väl att detta hör ihop på något sätt. Jag vet dock inte riktigt hur. Jag undrar liksom hela tiden om gräset är grönare på andra sidan, men är livrädd för att kliva över staktet och ta reda på om det förhåller sig så. Det gäller både arbete och kärlek. Man kan kanske säga att jag i nästan två månader nu har haft en sorts "relation" med någon, men den är väldigt svårdefinierad. Vi har träffats några gånger, skrivit samt pratat i telefon. Men hon säger sig inte vara redo varken för ett förhållande eller en inledande översovning. Visst…..det är väl OK att vänta lite, börja som vänner och allt sånt, men ändå…..är väl kanske det inte riktigt min inställning. Eller att jag bara möjligtvis har en manlig inställning till detta. Men är det fel att längta efter en okomplicerat förhållande där man så gott det går försöker glömma tidigare och dåliga erfarenheter och koncentrera sig på något nytt? Det är väl förvisso så att män blir av tradition "redo" mycket snabbare än kvinnor och det man inte kan låta bli att undra är ju anledningen till detta. Beror det på mig eller beror det på henne själv? Det har jag inte fått nån klarhet i. Mitt stora problem med det motsatta könet, i alla fall tidigare i livet, är att de har sett mig som vännen de kan gråta ut hos när pojkvännen varit dum. Jag har väl varit ganska dålig på att både säga och visa att jag faktiskt OCKSÅ gärna vill vara någons pojkvän. Men…..jag har ett gott självförtroende vad gäller detta. "Good guys finish last" heter det ju. Och jag är en good guy.

Har faktiskt en "date" i morron. Och det blir första gången jag träffar någon som jag har chattat med. Vi kom väldigt bra överens på nätet och det visade sig att vi hade ett stort gemensamt intresse: Teater och film. Dessutom är hon också "riktig" skådespelerska och inte nån som bara tror och låtsas att hon är det, som många jag tidigare haft kontakt med. Hon är faktiskt till och med i en riktig pjäs som går i stan just nu…..Inte kändis än, men hon kanske blir. Hur som helst så hade det nog aldrig blivit nån träff om det inte varit för mitt långfilmsmanus på 132 sidor, som jag lovat att hon ska få läsa. Så i dagsläget är det väl mest detta det handlar om - allt efter det får bli en sorts bonus. Kaffe på café i morron klockan 14. Jag ser faktiskt fram emot det.

Bombningarna går vidare…..Än har de inte lärt sig nåt. Miljoner människor på flykt. Sargade ansikten på bild. Obegripligt egentligen att det händer 1999. Och i Europa. Är det någon världesdel som borde ha lärt sig något så är det just Europa. Alla människor borde besöka Holocaust Museum i Washington, D.C. Där får man ett helt annat perspektiv på hur det är att vara förföljd och att ständigt leva i skräck. Jag har varit där två gånger och det var två mycket starka upplevelser.

1:a april i morron. Jag hoppas inte min date är ett skämt….-:)