September 1999

7/9 1999, klockan 21.55

*Vita sidor*

Nej, jag har inte dött. Men trots det relativt långa uppehållet har jag inte mer att komma med just nu än att samtliga sidor på denna site nu är vita - eller vitaktiga i alla fall. Det blåa stora "ramverket" är borta. Men naturligtvis så börjar jag nu fundera på att göra om alltsammans igen. Jag hoppas bara att jag ska hinna uppdatera även de andra sidorna innan jag börjar med det.....

Det är fortfarande sommar ute. Ska man vara glad för det? Nej, nu vill jag ha höst! Den årstiden passar mitt humör bättre. I alla fall nu......

17/9 1999, klockan 23.33

*Stygg pojke*

Jag har varit stygg som inte uppdaterat min dagbok på länge. Anledningen är väl mer brist på lust än brist på tid. Egentligen borde jag ta chansen och sticka från det här landet, men jag har ändå bestämt mig för att ändå inte åka till Boston eller USA dit jag hade en inbjudan. Inte i höst i alla fall. De som läst den här dagboken tidigare vet att jag hade en släkting som dog för några månader sen och som lät mig ärva lite pengar. De pengarna har jag inte sett än och jag vet inte ens hur mycket det blir, men jag kommer att vänta tills jag har dessa i min hand och sen kanske åka nånstans ännu längre bort. Australien lockar också. Känner folk även där så jag slipper i alla fall hotellrum. Nån som vill följa med? :) Men för några veckor sen såg jag ett TV-program om alla farliga djur som finns där.....Lustigt att alla jordens giftigaste djur har samlats på ett ställe. Och skulle jag komma dit så skulle säkert alla giftiga djur samlas för en djurkonferens och komma fram till hur man bäst skrämmer slag på den där svensken. Men äh....man är en väl en man!

Har haft semester idag. Egentligen utan anledning. Ville bara ha en ledig dag, antar jag. Den har till stora delar tillbringats med att jaga Stockholm runt efter 80-minuters CDR-skivor. En jakt som började igår. Det verkade hopplöst, men till slut hittade jag "Teknikmagasinet" i Skärholmen som hade dessa. Fattar inte att det är så ovanligt med 80-minutare och att det nästan enbart är 74-minutare som säljs. Borde ju vara tvärtom eftersom man ju logiskt sett får in mer på 80 minuter än 74. Och ska man spela över LP-skivor så går det ofta in två på 80 minuter, vilket det sällan gör på 74.

Förra veckan fick jag några videofilmer av en polare i New York. Det var mest ett test för att se hur NTSC-kassetter skulle funka i min nya video. Det fungerade förvånansvärt bra. Jag trodde åtminstone att bilden skulle vara sämre, men så var det inte. Så nu kan jag köpa filmer från USA också.....om jag nu skulle vilja det. En av de filmer jag fick var "Motorsågsmassakern". En sån där klassiker som man inte vet är jävligt skrämmande eller bara sjuk. Jag kommer fortfarande ihåg det klassiska "Studio S" 1980 där det då begynnande videovåldet togs upp och där "Motorsågsmassakern" blev nån sorts symbol för videovåld och det som förstörde den tidens ungdomar - dvs såna som jag då. Då tyckte även jag att det var ganska skrämmande - fast samtidigt fascinerande. Samtidigt som jag längtade efter att se dessa filmer var jag rädd för att göra det. Idag har jag sett de flesta och de flesta är inte speciellt skrämmande. Allt hänger ju på hur filmen är gjord. Ingen kan egentligen tycka att en italiensk zombie- eller kannibalfilm är särskilt skrämmande som historia betraktat - i alla fall inte på samma sätt som en välgjord film som "När lammen tystnar" eller liknande. Jag fascineras dock av såna filmer, dock utan att veta varför. Det krävs dock mycket för att skrämma mig - och det är definitivt andra saker än zombies och kannibaler som gör det.

På tal om film så var jag på bio i onsdags. Första gången sen i januari, vilket jag faktiskt nästan skäms för att säga. Såg "Matrix" som faktiskt var lite sämre än jag väntat mig. Betyget blir *** och en anledning till att det inte blir fyra stjärnor var Keanu Reeves. Han var bra i "Speed", men ofast är han usel. Som tuff snubbe klädd i svart och solbrillor passade han inte alls. Varför de valde honom är en gåta. Han kan knappast ha varit förstavalet.

Nå, nu har jag i alla fall uppdaterat.....och som vanligt så lovar jag att jag ska försöka göra det oftare i fortsättningen.

24/9 1999, klockan 23.17

*Självironi*

Nån har skrivit i gästboken och "berömt" min självironi. Man bockar och bugar. Jo, jag är ganska självironisk och jag gillar sådana personer själv. Står inte ut med människor som tycker de är störst, bäst och vackrast. Avskyr snobbiga människor. Men ibland undrar man ju hur tunn linjen är mellan att vara självironisk och att ha dåligt självförtroende.....Ibland känns den mycket tunn. Men....distans till sig själv är viktigt. Och jag uppskattar den egenskapen hos personer jag möter.

Annars håller jag nog på att bli förkyld. Det känns så i alla fall. Men å andra sidan känner jag ofta det. Man siktar in sig på en lättare förkylning, några lediga dagar för att göra lite vettigt och sen vaknar man på morgonen frisk som fan. Typiskt. Sen är det ju givetvis så att när man väl blir sjuk så undrar man ju hur man kunde vara så korkad att man faktiskt gick omkring och önskade att man kunde bli lite sjuk. Det är ju faktiskt inte speciellt kul. Annars är jag dock nästan skrämmande frisk. I förkylningstider faller alla som käglor runt mig medan jag obesvärat vandrar rakt igenom baciller och virus. Det betyder väl bara att jag dör knall och fall en vacker dag. Men å andra sidan är det väl så man ska dö. Bättre det än att bli nermald i en köttkvarn i alla fall.

Självironi igen? Nu ska jag självironisera mig i säng.

28/9 1999, klockan 21.15

*Könsskillnader?*

Det är väldigt smickrande när någon har hittat min sida, skriver mail och verkar vilja ha en kontakt. Speciellt om personen är av motsatt kön och verkar ha en del gemensamt med en själv. Det har aldrig hänt förr heller. När det sen visar sig att vederbörande är sambo så känns det…..konstigt på något sätt. Jag tror detta är en väldigt kvinnlig sak. Jag tror inte många män skulle ta kontakt med en kvinna om de antingen själva hade någon eller om de vet att den de tar kontakt med har någon.

För några år sedan så gjorde jag en grej som av alla jag berättat detta för har betraktats som något mycket romantiskt. Inte så långt från där jag bor finns en Konsumbutik. Vid denna tidpunkt arbetade det där en mycket vacker och söt tjej som hade det där som man bara kan definiera som "det". Jag hade inte mer kontakt med henne än den sedvanliga "kund-kassörska kontakten", men hela tiden funderade jag på hur kontakten kunde bli mer personlig. Jag vågade dock aldrig gå fram till henne i butiken utan jag köpte upp mig på två röda rosor, skrev ett kort brev där den bärande meningen var "om du inte har nån i ditt liv just nu skulle jag vilja bjuda dig på middag". Jag skrev under med namn, adress och telefonnummer - allt för att visa att jag var seriös. Det var verkligen inte lätt att lägga allt detta på postlådan, men jag gjorde det och sen fanns det ingen återvändo. Hon hade allt detta på en fredag. Sent söndag kväll samma vecka ringde hon mig. Jag blev mycket glad, hon sa att det var modigt av mig att skicka allt detta och jag sa att en av anledningarna var att jag är romantisk. Hon tyckte att en middag var i lite mesta laget, men en kopp kaffe dagen efter hade hon inget emot. Vi träffades kvällen därpå utanför ett café här i närheten.

Det hela blev riktigt trevligt. Jag tyckte vi hade ganska mycket gemensamt, vi hade till och med gemensamma bakanta och på det stora hela trivdes jag i hennes sällskap. Nån timme in på samtalet började vi återigen tala om hur jag hade tagit kontakt. Om jag inte minns fel så gick samtalet nåt i den här stilen:

Hon: "Ja, det var väldigt modigt det du gjorde"

Jag: "Jag trodde nog faktiskt inte att du skulle höra av dig"

Hon tittar på mig nästan "förvånansvärt förvånat".

Hon: "Jaså? Varför då?"

Jag: "Ja, jag trodde nog att du skulle ha en pojkvän…."

Hon: "Jamen, det har jag….."

Ridå.

Jag förstod ärligt talat ingenting. Det blev i alla fall en rejäl kalldusch. Och först när jag frågade något i stil med "Vad gör du då här?" så verkade det gå upp för henne att jag faktiskt kanske var intresserad av henne "på riktigt". Jag hade skickat två röda rosor, frågat om jag fick bjuda henne på middag om det inte fanns någon i hennes liv, sagt att jag är romantisk och både skriftligen och verbalt sagt att jag tyckte hon var vacker. Ändå säger hon ingenting redan från början om att hon faktiskt har en pojkvän. Det blev heller inte roligare av att pojkvännen visste om detta och att de hade snackat om allt detta innan hon träffade mig. Visst insåg jag att risken för att någon pojkvän skulle finnas i hennes liv var ganska stor, men det var ju därför jag skrev som jag gjorde i brevet samt att jag aldrig trodde hon skulle gå med på att träffa mig om en sådan fanns.

Efter detta för mig ganska så frustrerande avslöjande så var det inte lika kul längre att sitta framför denna vackra tjej. Men det blev väl ändå nån timmes kallprat till innan vi gick därifrån. Vi sågs sen en gång till eftersom jag under den första timmen lovat henne att få läsa ett av mina manus. Sen blev det inte så mycket mer. Jag såg henne då och då på Konsum, men jag måste erkänna att det blev svårare att gå dit efter detta. Nu har hon slutat sen länge.

Jag har fått många synpunkter på detta sen det hände och både tjejer och killar har ställt sig på "min sida", de har alltså inte förstått denna tjejs agerande. Dock med lite tvekan från de tjejer jag berättat detta för. Och jag vet inte….jag hoppas inte i alla fall att de flesta tjejer med pojkvän skulle göra på samma sätt om de fick något romantiskt i brevlådan från någon för dem okänd person. Och kanske det har en del med min egen person att göra också. En del killar skulle säkert rycka på axlarna åt detta, säga "ja, det var ju synd att hon hade pojkvän" och sen inte bry sig mer om saken. Jag kände mig dock sårad. Men jag är kanske bara en mes?

Jag jämför inte denna situation med den som tagit kontakt med mig efter att ha besökt min hemsida. Jag såg nog bara en chans här att berätta om ovanstående. Det finns kanske liknelser i och med att jag här och där och då och då på dessa sidor erkänner att jag faktiskt längtar efter någon, men det är ju inte samma sak som ovanstående.

Hösten verkar ha kommit! Min favoritårstid! Är man dramatiker så är man…..-:)

29/9 1999, klockan 20.50

*Ett tecken?*

Lustigt faktiskt.....men den tjejen jag skrev om igår stötte jag nästan ihop med idag. Vi rundade ett hörn tillsammans.....hon från sitt håll och jag från mitt. En snabb blick från mig och jag såg att det var hon. Vet inte om hon såg mig. Vi hade båda bråttom.....

Konstigt bara att det hände just idag.....efter gårdagens anteckning.