| Detta manus var resultatet av en filmdramaturgikurs jag gick på Kulturama. Det är också ett än så länge opruducerat manus. Kursen var tämligen menlös eftersom jag tyckte att den bara tog upp en massa självklarheter. Sen lär man sig inte speciellt mycket på att glo på "Gökboet" femtielva gånger och studera alla perfekta dramaturgiska upplägg. Jag hade hellre sett dåliga filmer och sen försökt komma på sätt att göra dem bättre. Alla vet att "Gökboet" är så perfekt en film kan bli rent dramaturgiskt, men alla historier är unika och det är inte säkert att "Gökboets" upplägg fungerar för alla historier. Men det var i alla fall en ganska kreativ period och jag lyckades spotta ur mig detta manus, som jag tycker är ganska bra. |
UPPTONING:
1. EXT. STOCKHOLMS CENTRAL - DAG
Ett tåg kommer in på stationen. Det står Luleå-Stockholm på vagnarna. Tåget stannar och folk börjar kliva av. En UNG MAN (PETER), 25-30 år, kliver av. Han är klädd i jeans och en tjockare jacka. Han bär på en väska. Det är höst eller vinter och ganska kallt. Peter ser sig omkring. Han verkar inte särskilt hemma i huvudstaden. Han ser sig något nervöst omkring. Han tar upp en karta och tittar på den. Börjar gå.
VOICE OVER (STRAX EFTER HAN KLIVIT AV TÅGET):
Hej Peter. Det finns så mycket som jag skulle vilja säga dig, men det finns inte tid för det just nu. Du kände antagligen precis som jag att vårt möte inte blev det vi hade tänkt oss. Kanske var det inte rätt tid för oss att träffas, jag vet inte. Jag vill i alla fall att vi fortsätter att skriva till varandra och hoppas att du vill samma sak. Jag måste tyvärr sluta nu. Jag skriver mer i nästa brev. Skriv snart igen. Stockholm den 25:e augusti 1983. Kram Lena.
NÅGONSTANS UNDER RÖSTEN:
ÖVERTONING TILL:
2. INT. LOKALBUSS - DAG
Peter läser ett brev. Brevet har ett lätt gulnad färg. Han läser det klart, viker ihop det och tar fram ett fotografi. Det föreställer en ung tjej, 15-20 år. Han tittar ut genom fönstret och ser nervös ut.
3. EXT. BUSSHÅLLPLATS - DAG
Bussen stannar och släpper av folk. Peter plus ett par andra passagerare stiger av. Platsen är ett villaområde i en av förorterna. Typiskt medelklassområde. Bussen kör vidare och Peter står kvar vid hållplatsen. På andra sidan vägen ligger en villa som Peter fäster uppmärksamheten på. Han tittar på den och börjar sedan gå mot den. Han kommer fram till brevlådan och stannar. Han tittar sig omkring och öppnar sen sin väska. Han plockar fram en fickplunta, öppnar den och tar ett par djupa klunkar. Stoppar ner den igen och börjar gå mot villan.
4. EXT. VILLA - DAG
Peter kommer fram villans ytterdörr. Han står och tvekar några sekunder, rättar till kläderna något och ringer sen på. Han väntar spänt. Tar några djupa andetag och blundar till för ett ögonblick. Han öppnar ögonen när han hör att någon där inne är på väg att öppna.
Dörren öppnas och EN TJEJ (LENA) i Peters egen ålder visar sitt ansikte. Man ser att det är tjejen på fotografiet som Peter tittade på tidigare. Hon är enkelt klädd och känner först inte igen Peter.
LENA
Ja.....
PETER
Hej Lena...
Lena tittar förvånat på honom. Hon känner fortfarande inte igen honom.
LENA
(tveksamt, förvånat)
Eh, Hej...
Peter blir lite nervös när han märker att hon inte verkar känna igen honom.
PETER
Känner du inte igen mig? Det är Peter.
Lena ser fortfarande förvånat på honom i ytterligare några sekunder. Sen börjar hon känna igen honom.
LENA
Peter? Peter Larsson? Är det du? Vad gör du här?
Peter vet inte riktigt vad han ska svara på det. Lena menar det sista mer som ett förvånat uttryck än som en fråga.
LENA
Eh, kom in, kom in...
Hon öppnar dörren och Peter går in. Lena visar in honom i huset.
5. INT. VARDAGSRUM - DAG
De kommer in i ett välmöblerat och välstädat vardagsrum. Peter tittar sig omkring, lite osäkert. Lena är en aning förvirrad. Hon gör en inbjudande gest med armen.
LENA
Eh, Slå dig ner....Sätt dig...Vill du ha kaffe eller nåt?
PETER
(osäkert)
Eh, va? Ja....Ja, tack.
Hon försvinner ut i köket. Peter sätter sig i en soffa. Han tittar sig omkring. Blicken hamnar till slut på ett fotografi som står på en hylla eller en byrå. Han reser sig upp och går fram mot det. Fotografiet föreställer en ung man i 20-25 års åldern samt ett barn på kanske 4-5 år. Peter tar upp fotografiet och ser på det. Han rynkar pannan, ser lite igenkännande på den unge mannen, men kan inte riktigt placera honom.
Lena kommer in i rummet bakom honom. Peter kastar en blick åt hennes håll. Lena har en bricka med ett par kaffekoppar med sig. Peter håller fortfarande i fotografiet. Lena ser att han har det i handen.
PETER
Det här fo...
Lena avbryter honom.
LENA
Jaha, och vad gör du i stan då? Bor du fortfarande kvar i Luleå?
Peter ställer ner fotografiet och börjar gå mot soffan igen. Han sätter sig.
PETER
Ja, jag bor kvar där. Jag är här för att jobba ett par månader. Sen får jag se vad som händer.
Lena ställer fram koppar och några kakor. Lena ser lite avvaktande på honom, nästan lite "misstänksamt" Säger inget. Hon sätter sig. Peter ser ner på golvet. Han har svårt att se henne i ögonen. Han tar en djupt andetag, en "ansats".
PETER
Och sen tänkte jag...att det kunde vara roligt att träffa dig igen....Se vad du har haft för dig och så. Det har ju i alla fall gått 10 år.
LENA
Vad är det för jobb då?
PETER
Dataprogrammering.
LENA
Så det blev databranschen i alla fall?
Peter skrattar till lite svagt.
PETER
Ja....Vad sysslar du med då?
LENA
Jag är arbetslös.
Peter nickar bara till svar. Han tittar återigen på fotografiet.
PETER
Han på fotot där...Jag känner igen honom. Vad var det han hette.....Johnny....?
Lena vänder sig om mot fotot. Tittar på det några sekunder utan att säga något. Som om hon minns något.
LENA
Johan...
PETER
Just det, Johan var det, ja. Det var han som spelade fotboll, va?
Peter tvekar inför att fråga mer. Lena vänder sorgset bort huvudet från fotot och börjar känna sig besvärad. Hon reser sig upp.
LENA
Kaffet är nog klart nu...
Hon försvinner ur rummet. Peter lutar sig tillbaka i soffan, sluter ögonen och tar en djupt andetag. Lena kommer in i rummet igen. Peter rycker till, tar, Lena börjar hälla upp.
LENA
Dricker du fortfarande det svart?
Peter skrattar till.
PETER
Jaså, det kommer du ihåg? Och du ska fortfarande ha mjölk i?
LENA
Och minst....
PETER
"....fyra skedar socker, annars smakar det skit". Jo, det kommer jag ihåg.
De båda skrattar till åt det gemensamma minnet och en kort tystnad infinner sig. Peter letar efter något att prata om och hans blick fastnar återigen på fotografiet.
PETER
Johan...Det var han som var intresserad av dig, va?
Peter tar en klunk kaffe. Lena suckar sorgset.
LENA
Ja....Sen gifte vi oss för fem år sen.
Peter kan inte hjälpa att känna en viss besvikelse. Han säger ingenting utan nickar bara ett "Jaha". En kort tystnad.
PETER
Är ni fortfarande gifta....?
LENA
Johan är död....
Peter har kaffekoppen vid munnen och sätter kaffet i halsen. Hostar till. Han vet inte riktigt vad han ska säga.
PETER
Död? Hur då död?
LENA
I en bilolycka. Både han och Magnus.
PETER
Magnus....?
Han sneglar mot fotografiet och barnet. Detta gör även Lena.
LENA
Han var bara 4 år...
Peter ser sorgsen ut. Hela denna sorgliga situation har dock gjort honom lite starkare. Han sätter ner kaffekoppen försiktigt och lutar sig fram över bordet. Han ska just till att säga något när Lena hinner före. Hon tittar rakt på honom.
LENA
Varför kom du hit, Peter?
Peter blir nervös och osäker igen. Nästan chockad av denna fråga som han inte är beredd på. Han letar efter något att säga, men Lena fortsätter.
LENA
Jag menar, det var roligt att träffa dig igen, Peter, men mycket har hänt under dom här åren. Allting kanske hade varit annorlunda om vi hade fortsatt vår kontakt, Jag skulle ha skrivit igen, men så började jag träffa Johan mer så det blev aldrig av.
PETER
Ja, jag undrade varför du aldrig hörde av dig...
LENA
(ledsamt och nästan argsint)
Hörde av mig? Varför skrev inte du, Peter? Jag älskade att få dina brev och när jag verkligen behövde dig så hörde du inte av dig. Jag har aldrig förlåtit dig för det, Peter.
Peter ser nästan chockad på henne, han sväljer. Lena vänder bort huvudet, ser på fotografiet.
LENA
Jag är ledsen, men att du kommer hit river bara upp gamla sår.
Peter ser fortfarande chockad ut.
PETER
Vad menar du med att jag inte skrev? Jag skrev ju ett brev till dig, Det var ju du som aldrig hörde av dig!
Lena ler svagt uppgivet och skakar försiktigt på huvudet. Peter känner sig som han fått ett knytnävsslag i magen. Han ska till att säga något mer när han hör ytterdörren öppnas.
EN RÖST ROPAR:
(OFF)
Älskling, är du hemma?
Lena tittar på Peter.
LENA
Det är nog bäst att du går nu, Peter.
Hon reser sig samtidigt som en ung man kommer in i rummet. Han tittar lite förvånat på Peter. Peter reser sig. Lena vänder sig mot mannen.
LENA
Det här är Peter, en gammal barndomsvän som kom för att hälsa på.
Hon vänder sig till Peter.
LENA
Det här är Erik....min man.
Peter blir givetvis mycket besviken, men försöker dölja detta. Han skakar hand med Erik och de hälsar på varandra.
LENA
Jag följer dig till dörren.
Lena börjar gå och Peter följer efter.
6. INT. YTTERDÖRR - DAG
Peter och Lena står i tamburen. Peter har tagit på sin jacka och är redo att gå. De ser på varandra.
LENA
Det var i alla fall roligt att träffa dig igen, Peter. Det tycker jag verkligen.
Peter ler lite försiktigt, men vet inte riktigt vad han ska säga. Han tar ett djupt andetag.
PETER
Hej då....
Han vänder sig om för att gå.
LENA
Vänta...
Han vänder sig om igen. Lena kramar om honom. De omfamnar varandra under tystnad några sekunder, Peter lämnar sen Lena utan ett ord.
7. EXT. VILLA - DAG
Ytterdörren stängs och Peter kommer ut. Han står stilla ett par sekunder och bara andas tungt. Han kisar upp mot solen som har tittat fram. Han för ner handen i innefickan och plockar fram ett par solglasögon. Han tar dem på sig och börjar gå bort från villan.
8. INT. VILLA - DAG
Lena står kvar i hallen. Hon ser lite fundersam ut. Erik kommer bakom henne och lägger armen om henne. Hon tittar hastigt på honom.
LENA
(mer för sig själv)
Han sa att han skrev....
ERIK
Va....?
Lena ser mer och mer fundersam ut. En minnesbild börjar dyka upp.
10. EXT/INT. VILLA - DAG
Lena minns. Scenens karaktär blir mer drömliknande.
Lena, ca 15-17 år gammal, råkar titta ut genom ett av villans fönster. Hon ser en UNG MAN (JOHAN), något äldre som står vid brevlådan. Bredvid sig har han en sopsäck. Han har öppnat brevlådan och går igenom posten. Lena går bakom en gardin. Johan stannar upp i postsorterandet och tittar extra noga på ett brev. Han tittar upp mot villan och sen återigen på brevet i sin hand. Lena tittar på bakom gardinen och rynkar pannan. Johan sneglar upp mot villan än en gång, tar sedan brevet, river sönder det och stoppar ner det i soppåsen. Han tar den övriga posten i ena handen och soppåsen i den andra och börjar gå bort mot soptunnan. Lena ser funderande på, rycker på axlarna och lämnar fönstret.
TILL BAKA TILL: INT. VILLA - DAG
Lena har ett nästan apatiskt och uppgivet uttryck i ansiktet. Som om allting har klarnat. Hon vänder sig mot en spegel som hänger på väggen. Hon sluter ögonen.
NEDTONING
SLUT