UPPTONING

1. EXT. CAMPINGPLATS - GRYNING

Ett ungt par, LOTTA och PETER ligger och sover i ett tält som de slagit upp på en strand. Det är gryning. En väckarklocka ringer. Efter några sekunder dras dragkedjan på tältet ner och LOTTA kommer ut. Hon är uppretad och ilsken, men inte förbannad. Hon är trött på att sova i tält och vill hem. Hon börjar med en gång att vandra runt tältet och rycka upp tältpinnarna.

LOTTA

Upp med dig nu, slöfock. Nu vill jag hem till civilisationen och en riktig säng. Nästa gång får du campa utan mig.

Hon har gått ett varv runt tältet och ryckt upp alla pinnar. Tältet har sjunkit ihop över PETER. Ett ljudligt stönande hörs innifrån tältet. LOTTA har försvunnit utanför bild. PETER kravlar sig sakta ut.

De packar in det sista av campingutrustningen i kanoten och stuvar in den noga. LOTTA slutar packa och tittar på PETER.

LOTTA

Vad det där allt?

PETER vänder sig mot platsen där de campat.

PETER

Eh, jag tror det.

LOTTA

Är du säker på det? Du brukar ju glömma allt möjligt.

PETER börjar gå mot henne och kanoten.

PETER

Jag glömmer aldrig nånting.

LOTTA ser tröttsamt på honom.

LOTTA

Ha! Du hade nog glömt kanoten om du hade gjort den här trippen själv.

LOTTA slänger in det sista i kanoten och PETER suckar.

PETER

Hade jag åkt själv hade jag tagit en motorbåt. Det är slappare.

LOTTA

Du blir bara latare och latare. Hur som helst måste vi åka nu. Och det blir att PADDLA hem. Ta emot.

LOTTA slänger en paddel i famnen på PETER och han tar en djup suck. Han går fram till kanoten och hjälper LOTTA att skjuta ut den i vattnet. LOTTA hoppar i kanoten och sätter sig tillrätta i dess för. PETER skjuter ut den lite till och hoppar sedan själv i. Plötsligt stöter kanoten på något och det blir tyngre att paddla. PETER svär till.

PETER

Vi har fastnat i något.

Han sätter ner paddeln i vattnet igen och stöter ifrån. Kanoten kommer loss. LOTTA sitter halvvänd mot honom.

LOTTA

Vi måste försöka hinna hem före det blir mörkt. Annars....

Ett långt gnisslande ljud hörs och LOTTA rynkar pannan.

LOTTA

Vad är det?

Hon tittar ut efter sidorna på kanoten, men kan inte se något. PETER har slutat paddla. Det gnisslande ljudet upphör. De sitter undrande en stund innan PETER sätter ner paddeln i vattnet igen.Precis när han ska till att stöta ifrån med den, reser sig en kraftig handliknande gren upp ur havet med en väldig fart. Den kommer upp på LOTTAs sida och stannar strax framför hennes ansikte. Hon skriker till och ryggar tillbaka. Hon får en 5 sekunders chock och pustar sedan ut. Hon ser att det bara är en gren som hoppat upp.

LOTTA

Fan, det såg precis ut som en hand.

PETER tar sig fram till grenen och granskar den närmare.

PETER

En hand, säjer du?

Han är lite ironisk över hennes rädsla. LOTTA säjer inget. PETER lyckas böja ner grenen något så att "handen" pekar mot LOTTA. Han ser ironiskt på henne.

PETER

Ska du inte hälsa, då?

 

Hon gör en grimas mot honom, men börjar sedan skratta.PETER tar sig tillbaka till sin plats och tar upp paddeln. De paddlar iväg.

TITELMUSIKEN tonas ner och ersätts av ljud från radion.

Det är nyheter.

RADIOTEXT:

Det finns fortfarande inga spår efter 20-åriga Lars Eriksson, som försvann under en vindsurfingtur i Stockholms skärgård för ca. 4 dagar sedan. Han var senast sedd i närheten av ....... och var då enligt ett vittne på väg söderut mot ........ Detta är det senaste av många oförklarliga försvinnanden i Skärgården denna sommar. 98% kommer, enligt polisen, tillrätta inom några dagar, men ännu har ingen av de 5 personer som hittills försvunnit hört av sig. Några misstankar om brott föreligger dock ej, utan polisen ser det hela som rena tillfälligheter.

LOTTA och PETER paddlar framåt över ett lugnt vatten. LOTTA ser sig frågande runt om och rynkar pannan under radiomeddelandet. vilse. Helt plötsligt slutar hon paddla och tittar sig ännu mer frågande omkring. PETER skruvar ner radion. Hela meddelandet har sagts.

PETER

Vad slutar du för?

LOTTA

Jag har en känsla av att vi åkt vilse.

PETER låter uppriktigt förvånad.

PETER

Med mig som kartläsare?

LOTTA gör en svag grimas.

LOTTA

Det är just därför jag tror vi är vilse(tyst). Jag tror vi har åkt förbi den där ön förut(högt).

Hon pekar på en ö.

PETER

Jaha. Och hur har du kommit fram till den slut-satsen då?

LOTTA

Jag känner igen det där trädet.

Hon nickar mot ett konstigt format träd på ön. PETER slutar paddla.

PETER

Du förkastar alltså min eminenta kartläsning för att du tror att du sett ett träd två gånger.

LOTTA

Det var ett väldigt diplomatiskt sätt att uttrycka att du helt saknar lokalsinne.

PETER

Det är inget fel på mitt lokalsinne.

LOTTA vänder sig mot honom.

LOTTA

Var är vi nånstans då?

PETER tar upp kartan han har framför fötterna.

PETER

Det har vi snart rätt ut.

PETER vecklar ut kartan. Han börjar muttra för sig själv om hur de har åkt och om hur de ska åka. LOTTA tittar likgiltigt på.

PETER

Vi ska runt ön där och sen svänga av till öster. Där ska det finnas två öar tätt bredvid varandra som vi ska passera.

Han pekar mot den plats han tror öster är.

LOTTA

Öster är faktiskt ditåt.

Hon pekar åt ett helt annat håll. PETER tittar ner på kartan igen och rynkar pannan några sekunder.

PETER

Ja, ja, men när vi kommer runt ön så är öster åt det hållet.

Han pekar igen åt "sitt" håll och LOTTA skrattar till.

LOTTA

Öster är faktiskt alltid åt samma håll. Det spelar ju ingen roll vart man befinner sig.

 

PETER

Ja, skit samma. Vi ska i alla fall runt ön där.

LOTTA

Är det vad du tror eller vad du vet?

PETER

För mig är det samma sak.

Utan att vänta på svar börjar han paddla.

PETER

Lita på mig.

PETER och LOTTA glider sakta framåt. De har slutat paddla.

LOTTA

Där är en ö och där är en annan.

Hon pekar på två öar som ligger mycket långt ifrån varandra.

LOTTA

Jag börjar mer och mer tvivla på dina egenskaper som kartläsare.

PETER rycker ilsket åt sig kartan.

PETER

Helvete!

LOTTA pekar mot den närmaste ön.

LOTTA

Det står ett hus därborta på ön. Det kanske finns någon att fråga där.

PETER suckar och slänger bort kartan.

PETER

Ja, vi åker väl dit då.

De börjar paddla närmare ön och når till slut stranden. De förtöjer kanoten vid ett träd.

PETER

Vi hämtar packningen sen.

De hittar med en gång en stig som verkar leda till huset. De börjar följa den. Plötsligt hör de en skeppsklocka ljuda någonstans ifrån. De säjer ingenting. Slutligen delar sig stigen och ljudet verkar inte komma från den som leder till huset. PETER stannar.

PETER

Vi går in här. Jag måste kolla var ljudet kommer ifrån.

LOTTA vänder huvudet mot den andra stigen som går mot huset.

LOTTA

Är det inte bättre att vi går till huset istället?

PETER

Nej, nu ska vi utforska.

Han tar henne i armen och nästan drar henne med sig.

PETER

Kom nu.

LOTTA följer efter honom och efter en stunds vandring står de vid en gammal rostig järngrind. De tittar in och märker att det ligger en kyrkogård innanför.

LOTTA

Det är ju en kyrkogård.

PETER

Ja, det ser faktiskt ut så. Det måste jag utforska närmare.

Utan att vänta på något svar från LOTTA tar han tag i grinden som öppnar sig med ett ljudligt gnissel. När grinden öppnas blåser det plötsligt till. LOTTA tittar upp mot träden och hennes hand söker sig till PETERs. Vindpusten dör ut så fort PETER stängt grinden.De vandrar tillsammans in på den ogästvänliga platsen. De vandrar tyst runt en stund och begrundar de många korsen utan namn.

LOTTA

Det står inga namn på korsen.

PETER

Nej. Jag undrar var vi är nånstans.

Han tar upp kartan som han haft i handen och försöker lokalisera sig. Då hör de en röst bakom sig. De vänder sig hastigt om. En gammal man sitter på en sten i utkanten av kyrkogården. Han har ett fårat, bittert ansikte, märkt av tidens gång. Han har en spade i handen. Han sitter bland några gravar som inte alls ser ut som de som de först sett. Dessa verkar nästan nya.

MANNEN

Strandvaskaren.

PETER och LOTTA blir både rädda och förvånade.

MANNEN

Ni befinner er på ön strandvaskaren och som många andra så har väl ni kommit vilse.

PETER och LOTTA vet inte riktigt vad de ska säja.

PETER

Eh, ja, det stämmer faktiskt. Vi undrar om ni möjligtvis kunde visa hur vi tar oss tillbaka till fastlandet.

Mannen reser sig sakta upp.

MANNEN

Fastlandet, sa ni. Det blir nog svårt idag. Det är minst en dags färd härifrån.

PETER blir något konfunderad och tittar på kartan.

PETER

Konstigt. Är vi inte här nånstans?

Han går fram emot mannen med kartan i högsta hugg. Han kommer fram och pekar på en plats på kartan. Mannen tar den och synar den noga. Han ler lite försiktigt.

MANNEN

Jag är rädd för att ni gjort samma misstag som de andra som kom vilse. Vi är ända här borta.

Han pekar på ett ställe ganska långt ifrån stället där PETER trodde att de var. PETER blir mycket förvånad.

PETER

Är vi ända där borta?

LOTTA

Jag sa ju att du skulle hålla dig borta från kart-läsandet.

PETER ger henne en ilsken blick.

PETER

Var tror du vi hade varit om du hade läst kartan då?

LOTTA

Hemma, antagligen.

PETER fnyser till.

PETER

Jaså?

PETER vänder sig mot kartan igen och tittar på stället mannen sa att de var på. Han försöker läsa vad det står.

PETER

Vad sa du att stället hette? Straaaa....

Han försöker läsa namnet på kartan.

MANNEN

Strandvaskaren, och ni är mer än välkomna att tillbringa natten här. Jag har en gammal sjöbod som bara skulle må bra av lite folk.

LOTTA sneglar osäkert på PETER.

LOTTA

Ja, vi vet inte. Det vore nog bäst om vi...

LOTTA sneglar ännu en gång på PETER. Han tittar dock på mannen.

PETER

Finns det en säng i sjöboden?

Mannen ler ett svagt leende.

MANNEN

Ja, det finns en säng i sjöboden.

PETER vänder sig mot LOTTA.

PETER

Du har ju tjatat om en säng och tak över huvet hela veckan. Nu stannar vi här inatt.

LOTTA är dock fortfarande tveksam. Hon tittar runt kyrkogården och på de nya gravarna.

LOTTA

Ja, OK då.

MANNEN

Ni skulle ändå inte komma långt innan det blev mörkt, och då kommer ni verkligen att vara vilse. Och vad mig beträffar så skulle nog även jag må bra av lite sällskap. Det var ett tag sen nån åkte vilse.

PETER

Bor du här på ön?

MANNEN

Ja, jag har ett gammalt hus några meter härifrån.

Även PETER börjar titta lite runt på gravarna. LOTTA förundras fortfarande över varför en del är nya och andra gamla. Mannen ser att de båda ser sig omkring och börjar bli lite nervös.

MANNEN

Ni undrar förstås vad det här är för ställe. Med alla gravar utan namn.

PETER vänder sig om och tittar på mannen.

PETER

Ja, jag måste nog erkänna att jag är ganska nyfiken.

Mannen ler ett något hemlighetsfullt leende. Han tar fram högerhanden som han haft i fickan.

MANNEN

Namnet är......

En plånbok följer med och hamnar på marken. Han har nästan kommit fram till LOTTA. Hon böjer sig snabbt ner för att ta upp den, men mannen är strax nere han också. Den hamnar med insidan uppåt. I ett fack ligger ett ID-kort. LOTTA hinner bara se fotot. LOTTA tar upp plånboken först. Den stängs igen och LOTTA hinner se initialerna "L.E." innan mannen snabbt är där och tar plånboken. Han reser sig snabbt och LOTTA följer efter. Han verkar ganska nervös. Han sträcker ut handen igen och börjar le.

MANNEN

Skeppsmäklare Carlsson till er tjänst. Vi går ner till sjöboden.

Han tar med sig ungdomarna och går mot boden. LOTTA vänder sig ännu en gång mot kyrkogården.

De går på en stig som leder till sjöboden. CARLSSON går först, tätt följd av PETER och LOTTA.

PETER

Blir det inte ensamt här på ön?

CARLSSON

Ensamheten blir bara vad man själv gör den till.

 

PETER

Ingen som kommer och hälsar på?

CARLSSON

Det händer....Men de stannar oftast inte särskilt länge.

De fortsätter att gå. PETER sneglar på LOTTA, som gör cirkelrörelser runt tinningen. PETER ler lite försiktigt.

De kommer fram till sjöboden. CARLSSON öppnar dörren och de stiger in.

Dörren till sjöboden öppnas och CARLSSON med de båda ungdomarna kommer in. CARLSSON går fram till en gammal rostig spis och börjar med att brygga kaffe. Han pekar på ett bord vid ett fönster.

CARLSSON

Sätt er så länge så gör jag lite kaffe.

LOTTA och PETER sätter sig bredvid varandra vid bordet.

CARLSSON

Ja, ni undrar väl säkert vad en gammal man som jag gör ensam på ett sånt här ensligt ställe?

PETER

Du har väl valt att leva här ensam.

CARLSSON ler ett försiktigt leende. LOTTA kastar en blick mot fönsterbrädan där ett foto står. Det föreställer en ung man, lik CARLSSON. LOTTA tar upp det och synar det närmare.

CARLSSON

Man väljer inte sitt öde, min vän.

PETER och LOTTA säjer ingenting. Ser bara lite frågande ut.

CARLSSON sätter på spisen.

CARLSSON

Jag har bott här i 15 år. Med mina minnen.....och min sorg.

 

PETER och LOTTA ser frågande på honom och CARLSSON går fram till bordet och sätter sig. Han ser att LOTTA sitter med porträttet i handen.

LOTTA

Vem är det här?

CARLSSON ler svagt.

CARLSSON

Det är min son. Eller....var min son. Han finns inte längre.

LOTTA och PETER säjer ingenting, utan nickar bara medlidande. LOTTA inser att hon kommit in på ett väldigt personligt område och ställer försynt tillbaka porträttet på fönsterbrädan. CARLSSON tittar lite sorgset på fotografiet och vänder sig sen ut mot havet.

CARLSSON

Han försvann med sin fiskebåt för 15 år sen. Han kom aldrig tillbaka.

Han vänder sig mot ungdomarna.

CARLSSON

De sa att strömmen hade tagit honom. Men det finns ingen ström därute. Det har det aldrig funnits.

LOTTA tittar med blandad förvåning och rädsla på honom. Ler lite svagt.

LOTTA

Det verkar nästan som du tror han lever.

CARLSSON svarar inte, utan vänder huvudet ut mot havet igen.

CARLSSON

Ingenting har varit sig likt sen han försvann.

LOTTA och PETER börjar känna sig besvärade i mannens sällskap och nu också även lite rädda. Ett ljud hörs då från spisen. Kaffet är klart. LOTTA och PETER rycker till. CARLSSON vänder sig sakta om, reser sig och går bort för att hämta kaffekannan. Han kommer tillbaka och häller upp kaffet i några gamla muggar.

PETER

Hur kommer det sig att du bor kvar här efter det som hände?

CARLSSON ställer ner kannan på bordet, sätter sig och tar fram en flaska whisky ur innefickan. Han skruvar av korken och håller frågande fram flaskan. Både PETER och LOTTA tackar nej.Han har själv inte tagit något kaffe utan fyller sin kopp rejält med whisky.

CARLSSON

Ni såg gravplatsen där nere?

LOTTA och PETER nickar.

CARLSSON

Dom är alla sjömän. Uppslukade av havet. Tagna av strömmen som inte finns. Jag sköter om den så gott jag kan.

LOTTA och PETER säjer ingenting. CARLSSON lutar sig framåt över bordet.

CARLSSON

Det säjs att drunknade sjömäns själar aldrig får ro förrän de får vila i vigd jord. Tror ni på det?

LOTTA och PETERsneglar lite på varandra, nu ytterst besvärade och rädda för mannen och hans berättelse. PETER harklar sig.

PETER

Jag vet inte.

CARLSSON lutar sig tillbaka och nickar försiktigt.

CARLSSON

Så måste det vara. Så måste det vara.

LOTTA och PETER förstår inte vad han menar och ser lite undrande ut, men säjer ingenting. De vill bli av med gubben så fort som möjligt nu. CARLSSON häller i sig det sista av whiskyn och reser sig upp.

CARLSSON

Nåväl. Jag ska inte trötta ut er av en gammal mans svammel. Ni är säkert trötta efter resan och vill sova.

Han går bort mot dörren och stannar där. Han vänder sig om.

CARLSSON

Om ni går ut senare i kväll, så var försiktiga. Här ute blir det kolsvart på kvällarna och det är lätt att trampa fel.

PETER och LOTTA nickar och muttrar ett ja.

CARLSSON

Då så. Godnatt.

Han öppnar dörren och förvinner ut. LOTTA och PETER sitter kvar och stirrar rakt fram. De har båda blivit ganska uppskrämda av mannen och hans prat. LOTTA vänder sig mot PETER.

LOTTA

Vi sticker härifrån så fort solen gått upp imorron! Jag vill inte stanna här en sekund mer än nödvändigt.

PETER ser överdrivet förvånat på henne.

PETER

Vaddå? Du har ju mig. Inte tror du väl att jag låter nåt hända dig?

LOTTA

Ha! Du är säkert lika dålig som räddare i nöden som att läsa kartor.

PETER ser henne djupt i ögonen och ler sitt mest förföriska leende. Han lägger en hand på hennes lår.

PETER

En sak är jag väl i alla fall bra på, va?

LOTTA ler ett lika förföriskt leende tillbaka.

LOTTA

Du har väl dina fördelar.

PETER lutar sig framåt och försöker kyssa henne. När han nästan är framme, viker hon sig undan och stiger upp. PETER blir förvånad.

LOTTA

Nej, jag tror att jag ska ta en simtur innan vi ...fortsätter.

PETER

Simtur? Ska du bada? Nu?

Hon går fram till PETER igen och placerar sitt ansikte ca. 20 cm. från hans.

LOTTA

Jag går ner och svalkar av mig lite. Du går ner och hämtar packningen och kanoten. Vi går upp och öppnar vinflaskan vi har kvar. Sen är du välkommen att värma mig igen.

Hon kysser honom på nästippen.

LOTTA

Vad tycker du om det förslaget?

PETER ler försiktigt.

PETER

Det tål väl att funderas på.

LOTTA ler tillbaka och börjar gå mot dörren. PETER reser sig och följer efter henne. LOTTA öppnar dörren och går ut.

Det har börjat blivit mörkt när de kommer ut. LOTTA stänger dörren efter PETER. Han väntar en stund på henne. Hon kommer efter.

LOTTA

Vi ses snart.

PETER

Drunkna inte.

Hon ler lite och börjar sen gå mot stranden. PETER i sin tur börjar vandra iväg mot kanoten.

LOTTA är på väg ner till stranden. Det är nu halvmörkt ute och hon går ganska försiktigt eftersom hon inte ser stigen särskilt bra. Hon kommer fram till vattnet och klär av sig. Hon kastar sig handlöst ut i vattnet.

PETER går på en stig och närmar sig stranden där de förtöjt kanoten.

LOTTA simmar lugnt runt i det ljumma vattnet. Plötsligt är det något som rycker henne i benet och tvingar ner henne. Hon får några kallsupar. Hon får ett förundrat uttryck i ansiktet.

PETER kommer fram till kanoten och lossar den från sin förtöjning. Han är mycket lugn och hetsar inte. Han skjuter ut den i vattnet och hoppar sen själv i.

LOTTA ligger still i vattnet. Hon ser sig omkring och får en känsla av att hon inte är ensam. Hon ska precis till att börja simma in mot stranden när något åter igen rycker henne i benen. Hon får några ytterligare kallsupar och börjar med all sin kraft att simma in mot stranden.

PETER paddlar lugnt över ett spegelblankt vatten, utan någon som helst aning om vad som händer LOTTA.

LOTTA gör sig fri från det som drar ner henne och börjar simma som en galning. Hon skriker hela tiden och simmar mot land. Hon har dock kommit ganska långt ut, så det är en bra bit att simma. Hon blir fast igen och dras ner en bit. Hon skriker igen. Hon vet att PETER inte är långt borta så hon skriker hans namn.

PETER hör LOTTAs skrik på avstånd. Han slutar paddla och lyssnar. Han hör sitt namn ropas. Han börjar paddla fortare och svär för sig själv.

LOTTA simmar som en galning mot stranden, som forfarande är en bit bort. Hon hindras då och då av det som försöker dra ner henne. PETER dyker upp bakom en klippa. Hon får syn på honom och ropar på honom.

I stället för att försöka nå stranden börjar LOTTA frenetiskt simma mot kanoten. Ryckandet i hennes ben slutar tvärt. Hon kan simma lugnt igen. PETER paddlar på och kommer slutligen fram till henne. Kanoten glider sakta framåt tills hon får tag på den. Hon är helt slut men vill till varje pris upp i kanoten så fort som möjligt. Hon nästan välter den i sina desperata försök att komma upp.

PETER

Lugna dig, för fan. Annars ramlar vi båda i.

Han tar tag i henne och hjälper henne upp. Hon är helt slut och bara kastar sig i hans famn. Han kramar om henne. Han tar tag i hennes huvud och ser henne i ögonen. Hon gråter.

PETER

Vad fan är det som har hänt? Du verkar ju alldeles vettskrämd.

LOTTA flåsar och tittar skrämt på honom.

LOTTA

Det var nånting som tog tag i mig, som drog ner mig i vattnet. Det kändes som en hand.

 

Hon böjer ner huvudet och fortsätter att gråta och PETER kramar om henne ännu en gång.

PETER

Det är över nu. Vi åker tillbaka nu.

Han kastar en blick mot hennes ben och ser en massa rivsår på hennes vrist. PETER paddlar inåt land. Kanoten når land och PETER hjälper LOTTA att ta sig i land. De haltar upp mot sjöboden.

STRANDVASKAREN höjer huvudet något över vattenytan och följer paret med ögonen när de går upp mot boden.

PETER sitter och plåstrar om LOTTAs fot och vrist. De sitter på sängen. LOTTA lutad mot väggen. PETER avslutar sitt omplåstrande.

PETER

Så där ja. Nu är du som ny igen.

Han reser sig upp. En vinflaska har tagits fram. Den står på golvet tillsammans med ett par muggar. PETER böjer sig ner och plockar upp den och häller sedan upp.

PETER

Det här får ju inte förfaras.

Han nickar mot hennes omplåstrade fot medan han häller upp.

PETER

Det måste ha varit nån trädgren eller nåt som kommit på drift.

LOTTA suckar djupt.

LOTTA

Det kändes precis som en hand.

PETER suckar och lägger en hand på hennes fot/ben.

PETER

Det är faktiskt inte ovanligt att grenar går av och flyter ut i havet. Jag har också simmat på saker och ting som jag varit övertygad om att de varit nåt annat. Trädgren eller nån annat drivved är den troligaste förklaringen.

Han tar en klunk vin och LOTTA böje ner sitt huvud. Hon blir lite ilsken eftersom hon fått intrycket av att PETER inte tror på henne.

LOTTA

Men det var nånting som drog ner mig!

PETER

Det var bara strömmen. Strömmen tillsammans med den här trädgrenen satte helt enkelt igång din fantasi.

LOTTA säger ingenting, men tar en djup suck. PETER flyttar sig lite närmare henne och lyfter upp hennes huvud.

PETER

Hur melodramatiskt det än kunde låta förut så ljög jag inte när jag sa att jag inte tänker låta nåt hända dig.

PETER tittar bort från LOTTAs ansikte.

PETER

Jag vet inte varför jag aldrig har sagt det förut....

PETER tittar upp och in i LOTTAs ögon.

PETER

...men jag älskar dig.

LOTTA ler. De omfamnar varandra.

LOTTA

Jag älskar dig också. Och tack för att du finns.

Över axeln på PETER får hon syn på en vindsurfingbräda som står intill väggen. Hon rynkar pannan.

LOTTA

Peter.....

De lämnar varandras famnar och Peter tittar på henne.

PETER

Ja.....

LOTTA har fortfarande blicken riktad mot brädan. PETER tar en klunk vin.

LOTTA

Skulle du kunna tänka dig gubben Carlsson på en vindsurfingbräda?

PETER sätter vinet i halsen och börjar hosta. Han skrattar till.

PETER

Nej. Han ger knappast intrycket av att vara vindsurfingsspecialist.

LOTTA pekar bakom honom.

LOTTA

Det står en bräda där.

PETER vänder sig om.

PETER

Ja, det gör det ja. Den har jag inte sett förut.

LOTTA skrattar till.

LOTTA

Snacka om tunnelseende.

PETER vänder sig tillbaka mot LOTTA.

PETER

Det kan väl vara nån släkting som har den stående här. Eller det kan vara hans sons. Han hade ju tydligen nån son.

LOTTA

Som har varit död i 15 år, ja.

PETER suckar och gör en grimas.

PETER

Ja, vad vet jag? Han kanske var före sin tid.

LOTTA säjer ingenting, utan fortsätter att titta misstänksamt på brädan.

LOTTA

Såg du hur nervös Carlsson blev när han tappade plånboken förut?

PETER

Ja, han verkade lite konfys där ett tag. Var det nånting som ramlade ur också? Jag tyckte jag såg nånting.

LOTTA

Ja, det var ett ID-kort, men jag hann inte se mer än bilden.

PETER

Det var väl nån som hade tappat det.

LOTTA ser fundersam ut.

LOTTA

Ja. Sen var det ju dom där gravarna också.

PETER

Vad var det med dom?

LOTTA

Såg du inte? En del var ju gamla och en del nya. Det kan ju inte fortfarande vara en kyrkogård för gamla sjömän.

PETER suckar och ler lite svagt.

PETER

Vet du vad jag tror?

LOTTA säjer ingenting. Ser frågande på honom. PETER lutar sig närmare hennes ansikte.

PETER

Jag tror du har sett för mycket på video.

LOTTA ser bara på honom, men skrattar sedan till. PETER ska precis böja sig ännu längre fram och kyssa henne när ett klagande ljud hörs från sjön. Det är ett ganska högt och skrämmande ljud. De tittar mot fönstret. PETER går upp och springer till fönstret.

PETER

Vad fan var det?

Han kommer fram till fönstret och tittar ut. Först ser han inget, men efter en stund upptäcker han att kanoten är på drift.

PETER

Jävlar!

Han rusar snabbt mot dörren. LOTTA sitter fortfarande kvar på sängen.

LOTTA

Vad är det?

PETER

Kanoten har kommit loss!

Han fortsätter ut genom dörren. LOTTA sitter kvar.

PETER rusar ner för stigen mot vattnet. Väl framme så kastar han sig i vattnet utan att tänka på att ta av sig några kläder. Kanoten tycks dragas ut mot sjön av en osynlig kraft. PETER simmar efter.

LOTTA börjar sakta resa sig upp. Hon börjar gå mot fönstret. Hon kastar en blick mot vindsurfingbrädan. Hon stannar och rynkar pannan. Vänder huvudet om och tittar ut mot PETER som simmar efter kanoten. Vänder sig återigen mot brädan och börjar gå mot den. Hon kommer fram och synar ett par initialer närmare. Det står "L.E.". Precis som på plånboken. Hon reser sig upp och ser fundersam ut.

PETER kommer fram till kanoten. Han pustar ut några sekunder innan han börjar simma tillbaka. Han har kommit ganska långt ut.

LOTTA går sakta mot fönstret. Fortfarande mycket fundersam. Hon ser PETER är på väg in. Han vinkar. Hon vinkar slött tillbaka. Plötsligt kommer hon på något. Hon går tillbaka till brädan. Ser på initialerna ännu en gång. Går tillbaka till fönstret. Minnesbilder börjar dyka upp.

Samtidigt som hon kommer på hur det måste hänga ihop ser hon några rörelser i vattnet bredvid PETER. Hon börjar springa ut. Haltande och grimaserande.

LOTTA

Peter!

LOTTA rusar ut genom dörren. Haltande mot vattnet. Skriker på PETER. PETER hör skriket och stannar sin bogsering. Han ser LOTTA springa ner till stranden. Helt plötsligt börjar han dras ner under vattenytan. PETER kommer upp igen, men bara för att snabbt dras ner igen. LOTTA är nu på stranden, men kan inte göra något.

LOTTA

Peter!

För en stund så blir havet stilla. LOTTA tittar oroligt ut över vattnet. Hon ropar hans namn än en gång.

LOTTA

Peter!

Plötsligt kommer han upp igen. Denna gång med fem blodstrimmor över ansiktet. Han verkar ganska borta, men fortsätter att kämpa. En rutten hand kommer över vattenytan och trycker ner honom igen. Därefter är det lugnt. LOTTA skriker hela tiden. Hon brottas med tanken att själv springa ut i vattnet och försöka hjälpa honom, men inser att även hon då bara skulle dö. Efter ett tag är allt lugnt igen. LOTTA andas tungt, men bestämmer sig för att försöka ta det lugnt. Hon ser att kanoten sakta börjar driva inåt land. Hon följer den med blicken och springer bort till det ställe där den förväntas flyta iland. Hon springer längs stranden och väntar otåligt på att den ska komma iland. När kanoten når botten kastar hon sig i den och börjar paddla för livet. Men efter bara några paddeltag blir det tvärstopp. LOTTA kastas framåt och ramlar nästan i vattnet. Samtidigt tappar hon paddeln. Hon tar sig upp i sittande ställning och tittar förskräckt sig omkring över vattnet. Desperat försöker hon gunga kanoten så att hon kommer framåt. Men nånting håller i kanoten så att den varken kan röra sig framåt eller bakåt. Hon börjar bli mycket nervös och andas häftigare. Hon tittar inåt stranden för att bedöma avståndet dit. Plötsligt hugger en halvrutten hand tag i relingkanten och välter kanoten. LOTTA skriker till. Hon hamnar under vattnet och inser att hon måste börja simma för livet in mot land. En hand tar henne runt vristen och försöker dra ner henne djupare. LOTTA lyckas dock komma undan och hon börjar desperat simma in mot land. Hela den korta vägen brottas hon med monstret, men lyckas ändå nå land. Hon kravlar mycket andfådd iland och tänker springa för livet upp i skogen. Hon snubblar dock och "råkar" vända sig om. Hon blir mycket förvånad när havet är blankt som förut. Hon rycker dock fram en vass gren som ligger bredvid. Hon lyfter upp den framför sig. Hon tittar förvånad ut mot det lugna vattnet. Hon andas tungt och sätter sig sakta ner på marken. Hon böjer sedan ner huvudet. Hon blundar och pustar ut.

Kameran PANORERAR mot en annan del av stranden. LOTTA sitter kvar med nedböjt huvud och gråter. Kameran stannar vid en klippkant och plötsligt höjs en rutten hand ur vattnet och läggs på klippan. Det är STRANDVASKAREN som är på väg upp på land.

24. EXT. STRAND - KVÄLLNING

LOTTA sitter kvar med nerböjt huvud. Tårarna börjar komma.

STRANDVASKARENs ben lämnar klippkanten och försvinner utanför bild.

LOTTA inser att hon måste försöka ta sig ifrån ön på något sätt. Hon lyfter huvudet och ställer sig sedan upp. Hon tittar sorgset ut mot havet som om hon tog ett sista farväl av PETER. Hon backar lite bakåt och vänder sig sedan om. Hon börjar sakta gå upp mot stugan för att få tag på CARLSSON. Hon går några meter framåt innan hon stannar. En gren knäcks. Hon tittar åt sidorna, men ser ingenting. Luften är återigen ljudlös och hon fortsätter framåt.

Efter ytterligare några meter hörs det dock nya mystiska ljud. Ännu en gång ser hon sig omkring, men upptäcker ingenting. Hon börjar nu bli mycket rädd och börjar backa mot havet. Medan hon backar hörs det ett nytt ljud och hon vänder sig hastigt om. Då stöter hon på STRANDVASKAREN. LOTTA tittar förskräckt på varelsen framför sig och höjer blicken mot dess ansikte.

LOTTA

Herre jävlar!

STRANDVASKAREN tar några stapplande steg mot henne och under bråkdelen av en sekund är LOTTA rådlös. Hon kastar en blick tillbaka mot sjöboden och ser en skugga som försvinner in. Hon förstår att det är CARLSSON. Skuggan stänger dörren. Hon springer då dit och börjar banka på dörren.

LOTTA

Carlsson! Öppna dörren. Jag vet att du är där inne. Vi måste åka härifrån.

CARLSSON ligger raklång över ett bord. I handen håller han krampaktigt en urdrucken whiskyflaska. Han är stupfull.

STRANDVASKAREN närmar sig stugan. LOTTA bankar febrilt på dörren.

LOTTA rycker mera i dörren och till slut går den upp.

LOTTA kommer in och tittar ett ögonblick lite runt i stugan. Hon upptäcker sen CARLSSON vid bordet. Hon rusar fram mot honom.

LOTTA

Carlsson, vi måste ge oss av. Det är nånting i vattnet. Det har dödat Peter.

Hon försöker ruska liv i CARLSSON. Han är dock helt borta och bara mumlar osammanhängande. LOTTA börjar ruska honom hårdare.

LOTTA

Carlsson, vi måste ge oss av! Annars blir vi båda dödade!

Sakta höjer CARLSSON ögonen och tittar på henne. Han sluddrar när han pratar.

CARLSSON

Det finns inget som kan stoppa det.

LOTTA rynkar ögonbrynen och stirrar på honom.

LOTTA

Stoppa vaddå?

CARLSSON stänger ögonen och huvudet faller ner på bordet. LOTTA skakar honom ännu en gång.

LOTTA

Stoppa vaddå, Carlsson?

CARLSSON svarar inte. Han är helt livlös. Utanför färgas himlen röd av den nedgående solen. En skugga passerar utanför fönstret och över LOTTAs ansikte. LOTTA kastar en blick mot den stängda dörren samtidigt som den splittras till flisor. Strandvaskaren går igenom dörren som den hade varit gjord av papp. LOTTA skriker och blir paralyserad. STRANDVASKAREN kommer närmare och LOTTAs liv är slut.

CARLSSON har just grävt två nya gravar. Han avslutar sitt jobb och lägger in en snus. Det är helt tyst på kyrkogården. CARLSSON blickar ut över havet och sedan ner på de båda gravarna han grävt. Han suckar och börjar gå mot den rostiga grinden. Han öppnar den och går ut. Han fortsätter framåt.

Två flickor med campingutrustning står och tittar på en karta. De ser den gamle mannen komma ut från kyrkogården och beslutar sig för att fråga om vägen.

FLICKA

Ursäkta.

CARLSSON stannar till och vänder sig sakta om.

FLICKA

Skulle ni kunna visa oss var vi är?

Hon håller fram kartan. CARLSSON ler och börjar gå mot dem.

CARLSSON

Ja, visst kan jag det.

Han kommer fram till dem och kameran dras sakta bakåt.

CARLSSON

Ni befinner er på strandvaskaren och har säkert undrat vad det är för ställe. Kom låt mig visa er.....

Han leder dem in genom den rostiga grinden och börjar guida dem runt kyrkogården. Kameran dras längre och längre bort.

S L U T