Nä, nu får det vara slutsvamlat. Nu ska jag tråka ut dig med att berätta hela mitt livs historia. Är du någorlunda bra på matte så kan du räkna ut att jag ploppade ut ur min mor 1967 och det hände nånstans i Stockholm. Jag var tre veckor för sen och såg ut som en citron. Minnet sviker tyvärr på denna punkt så detta är hörsägen. Citronmats bodde först i Hammarby, men eftersom detta var väldigt tidigt i mitt liv så sviker även minnet vad gäller denna tid också. Däremot har jag minnen från Sköndal i södra Stockholm där jag bodde tills jag var 7. Få minnen förvisso, men vem orkar belasta hjärnan med minnen från dessa unga år? Jag hann att gå höstterminen i ettan där, men resten av skoltiden tillbringades i Huddinge, också söder om Stockholm. Först Hörningsnässkolan, där jag kan skryta med att tillhöra en av två klasser som var först i Sverige med att ha samma lärare från ettan till sexan. En trevlig sådan dessutom. Och kvinna. Det var nog många av oss unga killar som var ganska tända på henne på "slutet".

Högstadiet var ganska meningslöst och jag lyckades inte speciellt bra heller. Jag tror jag hade 2.8 i medelbetyg när allt var över. Bästa ämne engelska, sämsta träslöjd. Vår lärare där kallades "Trä-Hitler" och ingen gillade honom. Men att jag bara fick en etta i detta ämne berodde nog mest på att det enda jag lyckades åstadkomma under tre år var en smörkniv, en skål och en skärbräda. Inget att öppna snickerifirma på. Engelska har jag dock alltid varit bra på och har även lyckats lura till mig bra betyg. Att vara bra på något och även ha bra betyg i ämnet är ju annars inte alltid samma sak. Mycket beror på läraren också. I ämnet svenska t.ex. hade jag det första året i gymnasiet två fyror, det andra två tvåor. Anledningen var helt enkelt att vi bytte lärare. Inget annat.

Gymnasiet ja.....Distribution- och kontor. 2 år. Finns inte längre. Jag tror inte det i alla fall. Jag tror dagens ungdomar är smartare än så och skulle göra revolt om det ägnades hela lektioner och sidor i läroboken åt den svåra konsten att packa en matkasse. Jo, det fick vi lära oss och den fråga jag alltid undrat över fick sitt svar. Häpen och med gapande mun tog jag till mig nyheten att man inte ska lägga äggen i botten! Det visste ni inte, va? Är ni också stumma av glädje nu när ni äntligen har fått svaret på denna universums gåta? Eller vad sägs om "först in först ut" vad gäller brödlimpor? Den tämligen självklara informationen ägnades också många klasstimmar. Men vi fick leka affär också! En leker kund och plockar ner tomma förpackningar från en hylla, en leker expedit och tar emot monopolpengar som han eller hon sen stoppar i den stora kassaapparaten från 30-talet. Satan, vad kul vi hade!

Med trots allt viss sorg och saknad lämnade man skoltiden bakom sig 1985. Exakt vad man ville ägna livet åt visste man kanske inte riktigt, men ett stort intresse fanns i alla fall - film. Jag har alltid älskat film och varit mer intresserad av det än att bara tycka det är kul att se en häftig rulle då och då. Nån kulturbög med runda brillor och en önskan om att analysera allt jag ser har jag dock aldrig varit. Personligen hatar jag sånt. Människor som tror att att scen i en film av Kurosawa där en storvuxen samuraij står över en liten bonde är Kurusawa's sätt att visa hur orättvist den lille kinesiske mannen kuvas av kommuniststaten. Jag tror ofta att regissörerna själva bara skrattar åt dessa analytiker.

Runt denna tid var jag nära att få sommarjobb på dåvarande Europafilm och hade jag fått det hade denna sida garanterat sett annorlunda ut. Problemet med filmbranschen är nämligen att komma dit. Men de som väl lyckas verkar sen aldrig komma därifrån. Jag var beredd på att göra vilket skitjobb som helst för att komma dit, men bokstavligen åratal av försök ledde ingen vart. Kanske skulle jag varit mer ihärdig, men viss otur fanns också med i bilden. Våren 87 fick en producent på SF den trevliga tanken att "den där Hallberg verkar så intresserad så honom ska vi nog satsa på", men vad är det unga män i 19-20 års åldern brukar (eller brukade kanske man ska säga numera.....) ha framför sig? Jo, kräla i lera och lära sig bädda sängen på nåt militärförband nånstans. Jag skulle ta kontakt igen efter lerkrälandet och sängbäddningen, vilket jag givetvis gjorde, men då hade vederbörande emigrerat till Australien. Kul. Hur många svenska filmproducenter emigrerar till Australien varje år? Och varför skulle JAG råka stöta på en? Nåväl, jag började om med att "bearbeta" andra på Svensk Filmindustri och till slut blev de så trötta på mig att jag fick åka dit och dricka kaffe, höra hur mycket film man lär sig på folkhögskola och sen som toppen på isberget hälsa på Colin Nutley och Helena Bergström som råkade vara där för att färdigställa "Black Jack". Vi drack kaffe tillsammans och hade det jättemysigt. Nutley berättade hur kul det skulle bli när TV4 vid den här tidpunkten skulle börja köra erotiska filmer på fredagskvällarna.   Så då vet man vad Colin och Helena sysslade med innan barnen kom till världen. Nu kom jag på att jag precis bröt mot lagen. Förlåt du store stat för att jag bröt mot PUL....

Hur som helst - efter detta besök hos Svensk Filmindustri blev det nog inte så många fler kontakter med den "riktiga" filmindustrin. 1994 var jag på anställningsintervju hos Kanal 1 Drama, men jag tror jag gjorde det klassiska misstaget att säga att jag "gör allt" då. Det ska man ju ALDRIG säga, säger de som vet. Jag håller kanske inte riktigt med om det, men nåt jobb på TV blev det i alla fall inte. Istället kan man väl säga att jag började GÖRA film. 1985 gick jag en videoredigeringskurs ute i Salem där en filmklubb kallad "Salems Filmstudio" huserade. Kursen slutade med att jag blev medlem i filmstudion. Några magra år följde med sporadiska besök som mest handlade om att dricka kaffe. Det var först när jag blev sekreterare i klubbens styrelse som det hela började ta fart på allvar. 1990 blev "min" första film till. Strandvaskare hette den. Att jag skriver min inom citationstecken beror på att projektet började som "min film", men slutade med att det blev nåt sorts gemensamt projekt som egentligen inte hade nån regissör. Resultatet blev rätt fånigt och eftersom jag tyckte det fanns mer att berätta skrev jag ihop en "del 2", som jag dock hatade att kalla "del 2". Jag var väldigt mån om att denna film kunde ses helt separat och det tycker jag att jag lyckades med. Filmen hette Dödens Väktare och båda dessa filmer vandrade runt på Öppna kanalen i Stockholm, säkert under ett par års tid. För den sistnämnda fick jag också ett pris, ett gyllene diplom på Svensk Film- och videoamatörers tävling 1992. Och det var ju kul-

Filmkarriären började dala lite efter detta, men redan året efter var det nära att det blev filminspelning igen. Jag hade ett halvfärdigt manus och jag och ett par andra sökte pengar hos Statens Ungdomsråd för att kunna göra filmen. Som tur var så blev det avslag......När jag ser tillbaka så inser jag att det antagligen hade gått käpprätt åt helvete om vi verkligen hade fått de där pengarna. Nåt bra kom dock ur det där manuset. Jag skrev klart det.....och igen.....och igen.....och igen.....och nu ligger det här och väntar på att en producent ska nappa på det. "Stormens öga" har jag kallat det och är ett helt långfilmsmanus på 130 sidor nånting som jag tror kan bli riktigt bra på vita duken. En mycket tidig version av manuset skickades till SF, långt innan det egentligen borde ha skickats dit. Avslag givetvis. "Allmängods och utan mening" var domen. Nåja, jag tröstar mig med att SF i ungefär samma veva sa nej till att producera "Änglagård", antagligen av liknande ansledning. Hur som helst har mitt manus skrivits om ett otal gånger sen dess och är nu en helt annan historia än den SF fick ta del av. Att jag inte gjort om samma sak handlar kanske lite om feghet.....men ockå av nån sorts "Moment 22 anledning"; Skulle någon bli intresserad så handlar det med all sannolikhet om att sälja det utan att få göra filmen själv, vilket jag inte vet om jag skulle vilja. Allt detta samtidigt som jag givetvis är rädd för att alla ska säga nej. Sen tycker jag förvisso också att det finns en del saker som borde göras om i själva manuset, men det kan lika gärna också vara en undermedveten bortförklaring så att jag slipper skicka historien till någon.....

Här befinner sig min filmkarriär för tillfället. Ok, några små kortfilmer till har gjorts, jag vann ytterligare en tävling hos Sveriges film- och videoamatörer för manuset Ego 1993 och jag har genomlidit ett par kurser i filmdramaturgi. Genomlidit är väl kanske fel ordval, men det mesta som sägs på en kurs i filmdramaturgi är faktiskt rena självklarheter. Sen känns det lite suspekt när läraren i ämnet aldrig själv har arbetat professionellt med spelfilm - tvärtom har hade han skickat in manus som blivit refuserade.....Det är ju då faktiskt lite svårt att inte tolka detta som att en person som inte kan skriva manus försöker lära en hur man ska skriva manus....Å andra sidan - även de största har blivit refuserade nån gång. Hur som helst - idéer finns det gott om, dock inte tid. Visst hyser jag fortfarande tanken på att arbeta med allt detta professionellt, men filmbranschen i Sverige kan snarast liknas vid en klubb för inbördes beundran. Det är svårt att komma in och egentligen vill klubben inte ha fler medlemmar. När jag i ungdomens glada dagar som bäst försökte ta mig in höll nästan alla med mig när jag sa att man behöver "erfarenhet för att få erfarenhet". Trots detta tog det stopp där. Hade jag ingen erfarenhet eller nån släkting som jobbade i branschen var det kört. Ett Moment 22 där också alltså.

Tro nu inte att jag gått och trånat efter en filmkarriär hela denna tid och levt på bidrag. Å andra sidan - hade jag gjort det så hade jag ju haft mer tid över till att t.ex. skriva manus. Det är väl så många börjar; man lever snålt och fattigt, käkar kattmat och bor i garderober, allt medan man kämpar med sina manus och väntar på det stora genombrottet. Men sånt är jag väl för bekväm för. Nä, jag började arbeta och slita redan vid 19 års ålder.

Fortsättning följer.....