© Björn Holmdén
Diwàn över en pilsner poets görande och låtande
Första boken
Boken om död
1.
Det bränner voro ögat i sin håla,
aska. Domen luktar bränt,
o kropp o stirrande gång,
plåga mig, låt dina knivar slita .
Vätska som gör mig hel,
ända denna plåga
följ ditt öde.
allt annat ar tungt,
för tungt.
dimma
kom åter,
återvinn,
värme
frid
död.
6/2-95 kl:17:35
2
Solens feta ansikte.
Stäm lyran.
Så ock du.
Döden grinar illa,
spegeln gör ont,
för ont.
Linda mig, led mig.
En stilla klagan
mer gnyende,
styrkan har flytt
tappat sin djävul,
som ängeln tappat sin lyra.
Själen spelar bajonett,
senorna vibrerar.
I ådrorna rinner vätska.
Gör mig hel.
Ögat, uttrampat,
fläck på golvet,
rinnandes i springor.
Mörkret är mig hemtamt.
Lodrät
grav
15/1-95 kl:22:50
3.
Fors öra klara flod.
Strupen bränner.
Stämband klibbar,
som kåda blödandes
furornas tårar.
Magsäck , skrumpen,
sugande.
Nu värmer jag
händerna där.
Forsöra,
rinnandes ur din
glasmun.
Ljuset skådas.
Varet tvagas ur ögat.
Ny vaken.
Himmel?
Helvete?
25/1-95 kl:20:40
4.
Bind mig vid min grav,
eller låt dropparna flöda fritt.
Att du dödar mig
har ingen verkan,
ty död är jag redan.
Svalan i mitt hjärta
sökte härbärge annorstädes.
Vinterns hyresgäst.
Värmande föda,
lindra denna frossa.
Linda hjärnan i bomull,
ylle hjälper föga.
Skakande lyftes handen.
Att domna,
att dö.
Vem tar hand om vintern.
VEM?
25/1-95 kl:20:50.
5.
Jorden snurrar.
Bedövande känsla.
Ruset, lyckan
fyller mitt sinne.
Svalan sjunger.
Bajonetten i sin slida.
Omständigheterna
präglar tillvaron.
Vätska, destillerad
klar och ren.
Bomullen skyddar,
inget kan mig skada.
Lyckan flödar åter.
Men bakom allt
finns min sorg.
Den som gräver hål,
gräver mitt.
Döden skördar alltid
vad den ska.
9/2-95 kl: 01:35.
6.
Rummen sväller.
Forna fragment.
Hon som bar mig vid bröstet,
sjungandes vid
medarnas fot.
Björk, hängandes
vid kökets krok.
Randat skinn.
Väta mjukar
soltorkad hud.
Sångerskan
vilar evigt.
Slaget tog illa.
Risets herre,
åt pipans blykorn.
Om din medresenär
är ingen.
Glasmun min vän
i jordens dragning,
du krossade mina tänder.
Att tugga min föda
lönar föga.
1/3-95 kl: 13:25.
7.
Dioder blinkar.
Rött, grönt, rött, grö......
Nu ständigt röd,
Vid kärleks gudinnans navel.
Vart fortskred tekniken.
Vad har hänt med spegeln,
vem stirrar så tillbaka.
Torr som en begravningstrummas dunkande.
VEM ÄR DU!?
Föga lönar frågor.
Ett spel av miner,
svar?
Delar lossnar,
faller.
Maskarnas rike blottas.
rycker till.
Tomrum.
Kala trägolv,
räddare i nöden.
12/5-95 kl: 03:01
8.
En spindels tråd.
Stark?
svag?
Svaret finns i vikten.
Så ock min lust.
Men locket måste öppnas
och slutas, öppnas.
Vad hände med dagen.
Med året.
Med livet.
Finns det kvar?
Var finns då jag?
Var finns min glasmun,
vän av värde.
Bistånd i nöden.
Klarar ögonen,
dimmar tanken.
Kam utan tänder,
av samma vikt som jag.
Överflödig.
12/5 kl: 03:15
9.
Människa.
Du var en miss från början.
Denna förvirring.
Alla måste vara något.
Något mer än människa.
Inte bara vara, existera.
Vad har hon för skor?
Vad arbetar han med?
Less på att vara,
vara någon annan,
någon annan än den
jag är.
Att sova.
Att glo.
Att skratta.
Att älska.
Att dö.
Som
mig
själv.
27/9-95 kl: 18:50
10.
Kvinna.
Denna underliga dragning.
Kvinna.
Lust?
Allt väl.
River hon sönder dig med lusta.
Kvinna.
Olust.
Gräl.
Sliter hon ditt hjärta ur kroppen.
Droppande vask,
droppande öga.
Droppar som lindrar,
droppar är tröga.
Det är först när man mister en kvinna,
som man får smaka något annat.
Det finns egentligen inget slut,
bara förändring.
Alla förändringar är av godo,
men man märker det först senare.
När flaskan är tom,
tom på droppar.
27/8-95 kl: 18:40
11.
Ett yttre av slipad ek.
Inuti melass.
Väl inkapslad.
Blankpolerad.
Kameleont.
Spegelbild,
av andra
kameleonter
omkring mig.
Förtär varandra
på sur melass.
Tom,
polerad
ek.
Jag?
5/10-95 kl: 13:50
12.
Att gå i sumpen.
Släpandes på ett hem,
som sjönk.
Remmarna gnager
bort köttet.
Knotor blottas,
oket är tungt.
Trycker nedåt,
ner i sumpen
därifrån jag kom.
Av sump är du kommen
och sump skall du åter
varda.
4/10-95 kl: 20:40
13.
Blixtrande stjärna.
Dentevit vassa tänder
tuggar på din hals,
leendes.
Kastandes sig över
berömmelse.
Blixtrande stjärna
bländar blixtarnas
sken.
Sken av verklighet,
sken manöver
sken.
5/10-95 kl: 15:35
14.
Att gå dit näsan pekar.
Oklokt.
Vägg vart växte du ifrån?
Röda droppar
färgar min läpp.
Vit emalj i mina händer.
Väggar i min väg
o resa genom livet,
förnuft okänt.
Känsla diffus.
Näsan krokig.
Springer i cirklar.
O vägg dig har jag
smakat förr.
Återfanns kritan,
handtag ritats på dörren.
Ack mitt fängelse.
Omsluter mig som kvinna,
plågar mig som far,
hatar mig som vän.
Bilen for,
jag glömd.
Maskarna slipar kniv.
Förruttnelse.
Vem är jag?
17/12-95 kl: 00:31
15.
Vem staplade tegel
där min dörr var,
svalt nyckeln.
O fånge
ringa glädje
bjud upp till dans.
Vem?
Ensamheten dansar
utan partner.
Du skygglapp,
välsignad vare
din uppgift.
Ögat jag trampat
rinner än.
Att slippa se.
Du borg.
Ide mot verklighet.
Var hälsad
med knuten hand.
Falska leende.
Maskäten tand.
Tomt inre.
TACK!!
tack.
tack.
tack...
17/12-95 kl: 00:37
16.
Vinter.
Syret bränner
Lungorna vibrerar.
Ciggaretter smakar kol.
Du punkt av fruset vatter
Blödande knä
Svällande läpp.
Under tak är jag trygg,
Om väggarna ville sluta.
-Sluta attakera mig!
Att väggarn lever,
Har slutat att förundras.
Att jag lever,
Bryder min hjärna ständigt.
Väntar på våren
Vintern gör marken hård,
För en grav.
Väggarna är ändå
mitt hem.
19/12-95 Kl.16:35
17.
Min käre vän
och följeslagare
i den bittra verkligheten.
Låt oss nu lägga oss
Ned att dö.
Sedan vakna
Utan varandra
Med friska ögon
Där varet aldrig lägrat sig.
Ny födda
Uppstigna
Och
Läraktiga
För all framtid.
1/5-96 Kl.13:39
18.
Att ljuset
Var så
Vackert.
Ja, tag mig hem
Lyft mig ur min träck.
Led mig vid min hand.
Älska mig förevigt,
Utan pånyttfödelse.
29/7-96 kl.11:15
© Björn Holmdén