Kalmar slott
Helena
Länkar
Tillbaka
Nuvarande Kalmar slott föregicks av en borg från 1100-talets senare del. På 1280-talet
påbörjades en ny borg efter då moderna västeuropeiska mönster med fyra rundtorn och ett
kraftigt porttorn förbundna av en ringmur, vid vars insida flera stenbyggnader uppfördes.
Sannolikt var borgens yttervärn förbundet med stadsmuren.
Runt 1540 lät Gustav Vasa påbörja ombyggnader och tillbyggnader av slottet och 1545 började man anlägga en kraftig vall med början framför slottets västfront. Under 1550-talet lät Erik XIV inreda flera praktfulla rum, och då främst kung Eriks gemak. Rummet restaurerades hårt 1856-1861 men mycket är ursprungligt.
Under Johan III:s tid byggdes slottet ut till sin i stort sett nuvarande form. En ny sydlänga stod under tak 1569. Nu gavs slottet ett mera helgjutet utseende i enlighet med renässansens krav. Flera skulpterade portaler tillkom, liksom den mästerligt skulpterade brunnen på borggårdens mitt från 1577-1578. De åtskilda kungs- och drottningvåningarna med praktfulla inredningar tillkom, däribland Gyllene salen med praktfullt stucktak från 1576, Grå salen från 1580 med kassettak och kalkmålningar och den nya slottskyrkan från 1592.
Under Karl IX fullbordades 1600-1609 vallarna runt slottet. Slottet skadades svårt vid danskarnas belägring av Kalmar 1611 och därefter underhölls det bara nödtorftigt. En våning inreddes för landshövdingen 1634 och slottskyrkan försågs med nya kalkmålningar kort därefter. Slottet eldhärjades 1642. Omfattande reparationer gjordes inför Karl XI:s eriksgata 1673, men vid 1700-talets början var slottet degraderat till magasin, rustkammare och fängelse, slottskyrkan användes dock regelbundet. Åren 1776-1787 var ett kronobränneri inrymt i slottet och i samband därmed inreddes tidsenliga bostadsvåningar. Nästa restaureringsetapp genomfördes 1886-90 och berörde främst exteriören. Omfattande restaureringsarbeten enligt antikvariska principer utfördes 1919-1941 och har sedan fortsatt kontinuerligt.
Kalmarunionen
Kalmarunionen, den nordiska trestatsunion som etablerades 1389, fick en formell fullbordan
genom unionsmötet i Kalmar 1397 och bestod med vissa avbrott till dess att Gustav Vasa
valdes till svensk kung 1523.
Kalmarunionen tillkom under en tid då man även på andra håll etablerade föreningar mellan stater. Föregångare till Kalmarunionen var den 1319 uppkomna personalunionen mellan Norge och Sverige och mera direkt den union mellan Danmark och Norge som etablerades 1375. Drottning Margaretas målmedvetna dynastiska politik resulterade i en samlad nordisk union, sedan en svensk adelsfraktion i opposition mot kung Albrekt 1388 erkänt henne som rikets "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Trots detta dröjde det innan Sverige i sin helhet kom i Margaretas händer.
1396 valdes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern, erkänd som arvkonung i Norge, till kung i Danmark och Sverige. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 blev Erik krönt. Kring kröningsbrevet och unionsbrevet har en livlig vetenskaplig debatt förts om brevens karaktär och aktörernas målsättning. Enligt en tolkning speglar kröningsbrevet den starka kungamaktens politiska program, medan unionsbrevet präglas av den svenska aristokratins konstitutionella strävanden. Det senare brevet har närmast karaktär av ett förslag som stupat på drottning Margaretas motstånd.
Under alla omständigheter satte den personliga kungamakten sin prägel på Kalmarunionens första decennier. Riksråden hölls tillbaka från självständigt agerande, medan en central administration för unionsväldet tog form. Eftersom Danmark var regenternas främsta bas kom danskar och tyskar i första hand att användas som redskap för en närmast enväldig kungamakt.
Bedömningen av Kalmarunionen har skiftat kraftigt mellan skilda epoker och mellan de nordiska länderna. I efterhandsperspektiv ter sig Kalmarunionen som en lysande idé, ägnad att säkra freden mellan de tre länderna, främja en integrering och rida spärr mot en fortsatt tysk ekonomisk och politisk expansion. Flera historiker har även sett det sistnämnda som Margaretas främsta målsättning med Kalmarunionen. En rad svårigheter motverkade dock idéns förverkligande, såsom de stora geografiska avstånden och den glesa befolkningen. Därtill kom så motsättningen mellan en stark kungamakt, främst baserad på danska intressen, och svensk aristokrati, som ställde konstitutionella krav för att säkra kontrollen över Sverige. Efter hand kom detta att piska upp både unionsfientliga och antidanska stämningar, vilka till slut utlöste aktioner som från svensk synpunkt gjorde en fortsatt union omöjlig.