Grunden ligger i dopbefallningen: Gå ut och gör alla folk till lärjungar… Kyrkan väljer alltför ofta att sitta kvar innanför sina murar. Gå ut innebär att finnas bland folk inte vänta på att de ska komma. Frågan: ”varför kommer de inte när vi ringer?” är felställd – borde vara ”varför ringer vi?” och svaret: ”strunta i att ringa utan skapa guds tjänst genom att möta människor.
Ett annat bibelord som är viktigt är ”det ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”. Faktum är att de vi möter är de ungdomar som har ett lite halvtaskigt socialt skyddsnät eller som varit utsatta för något som skyddsnätet inte håller för. Många skulle mena att det arbete vi inte gör är annorlunda än vad soc. gör eller fältfritidsledarna gör men skillnaden ligger i att vi i grunden har en annan utgångspunkt: allas lika värde såsom Guds avbild.
Vi måste stå för vår tro men också för det vi gör som kan tyckas motsäga den. Alla utom en i ungdomsarbetslaget nyttjar tobak i alla dess former. Det får vi ofta frågan om. Och ska vi inte vara goda förebilder. Dels så har vi en gemensam policy: ingen under 18 får handla tobak – då ska vi inte heller bjuda någon som är under 18. Dels så erkänner vi det dubbla i att vi inte tycker att en fjortonårig flicka ska röka (inte pojke heller) men att vi gör det. Vi kan eller vill inte sluta. Ofta blir det intressanta diskussioner: många gånger hamnar vi i djupa diskussioner om skapelsen, kroppen och hur man ska ta hand om sig. Synd och förlåtelse kan också komma in i det hela.
Vi lovar att gå in i deras liv och då måste vi både våga och orka. En ung människa är rädd för att öppna sig för då visar man sig svag – om den som ges förtroendet då sviker kommer det få grova konsekvenser för den unges liv. Däremot ska vi inte vara dumdristiga – för att orka måste vi se till att ha bra backup i arbetslaget, ta ut ledigheter och kunna planera vår egen tid (vi jobbar alla i princip oreglerat). Att inte vara rädda innebär att vi ska kunna känna oss säkra när vi går ute – därför går ingen själv. Och vi går aldrig in i ett bråk där vi misstänker att vapen kan finnas med, likväl i bråk där vi ser att vi inte kanske lyckas att stoppa och sedan bearbeta det med de inblandade. Då blir det ordningsmaktens sak.
Ungdomar är inte intresserade av att gå i kyrkan bara för att kyrkan är kyrka – gemenskap och trygghet och relevans behövs. Ungdomar kommer inte för att kyrkan har fått nytt tak eller för att organisten är en jäkel på att spela. De kommer heller inte eftersom de är intresserade av att höra solida textutläggningar av en välutbildad präst. Ungdomar måste få plats i kyrkan enligt TES: tänka, erfara och synas. Att utvecklas till en vuxen människa. Ett sätt är att istället för att se konfirmationen som där de ska lära sig ett visst mått av kunskapsstoff, se det som en möjlighet att bli vuxen, en mötesplats för människor. Diskussionen och frågorna är viktiga. Jag brukar säga att det ibland är så att Gud gömmer sig i frågorna hellre än i svaren.
Vi är vuxna som man kan lita på. Som inte är polisiära eller socialtjänst. Vi söker inte problemen endast utan finns där. De som kommer till oss ska kunna göra det utan att känna sig trängda utan möta en kristen tro som genomsyrar vårt liv – inte nödvändigtvis allt vi säger. Visst kan det ibland kännas negativt utmanande att man även kan kalla oss fältare eller soc, och för många skulle det säkert kännas som om vi ”sålt” ut vår tro. Men när ungdomarna tittar närmare och för alla som jobbar med oss är vi Svenska kyrkan – kanske ibland de enda från kyrkan de kommer att möta: vilket för vissa kristna kan bli deprimerande…
Genom att vi nästan ständigt finns i ungdomarnas närhet och gör det fr o m sjuan har de vant sig och lärt sig att vi är schyssta vuxna som inte gnäller och tjatar men som står för vad vi tror på och tycker. Att man kan få hjälp av oss om man behöver.
Det sliter och kräver en förstående familj men kan vara nödvändigt för att vinna förtroendet. Som ung vill man allt nu – när allt är bra så är det jättebra, när saker och ting är dåligt så vill man ta livet av sig och hela tiden allt nu. Man kan inte jobba med ungdomar på kontorstid.
Det är faktiskt en viktig sak som kan tyckas felaktig – som vuxen på stan ska man väl uppehålla vuxenvärldens sätt att se på saken. Fel. Vi är ungdomarnas allierade gentemot den vuxenvärld som alltför ofta sviker dem. Några viktiga punkter som vi hela tiden arbetar med:
Grunden måste ligga i att man som vuxen respekterar de unga. För deras egna skull. Med fel och brister, med spydighet och slöhet, förvirring och svart-vithet. Utan baktankar. Men vi kan utan detta knappast begära att de ska respektera oss bara för att vi är vuxna. Respekt skapas genom att försöka förstå, och att lyssna. Lyssna till både det de säger och det som de inte säger.
Borlänge brottas med avfolkning och brain-drain. Även om nya företag kommer till orten försvinner många goda personer till Mälardalen och säkert framöver Öresundsregionen
Det sätt vi jobbar anser jag vara det sätt som kyrkan måste arbeta på i alla plan om hon ska överleva. Men samtidigt – jag är trettio och de flesta av er är unga och faktiskt framtidens kyrka och eftersom ni är här säkert också framtidens ledare i kyrkan. Vi som är äldre – vi kan börja bygga redan nu eftersom vi just nu har inflytandet. Men då måste vi börja med att hitta hur kyrkan ska leva. Resten av tiden vill jag gärna diskutera det: inblicken i Borlänge är tänkt som en språngbräda. Vi skapar en think-tank för framtidens kyrka…
Vill du läsa mer? Hitta bra sajter?
Kolla in litterturförteckningen.