Ett samhälle består av en mängd individer men ett
samhälle kan sägas vara summan av sina individer plus en. Ett samhälle är
aldrig detsamma som sina innevånare utan något som i sig har grunddrag som
skapas genom en sorts interaktion med invånarna. Därmed borde man kunna
urskilja vissa grundläggande värderingar som ligger till grund för ett
samhälle, vilket då både styrs av men även styr sina invånare.
Jag menar att vårt samhälle, och i det menar jag västvärlden, har genomgått en grundläggande värderingsförändring under nittonhundratalets senare hälft. Från att i alla år haft en grundläggande kollektiv värdering av människor – du är värdefull som en del av något större så har vi gått in i en underliggande ström av individualism.
Individualism är ett svårt ord eftersom det lätt har fått en negativ värdering, framförallt i socialistiska kretsar. Men jag anser att individualismen i sig är rätt så värdeneutral om inte svagt positiv, däremot är det intressanta hur individualismen tar sig uttryck gentemot andra människor. Grundläggande i en individualistisk värdering är tanken ”jag har ett värde i mig själv”. Denna tanke innebär en positiv självbild, kanske mer positiv än bilden: ”jag har ett värde eftersom jag är en del av kollektivet”. Men frågan är vilka värderingar av medmänniskor som blir följden av denna grundläggande värdering. En positiv värdering vore: ”jag har ett värde i mig själv, därför har alla andra samma värde”. Om det däremot blir: ”jag har ett värde i mig själv, därför är det min rätt att utnyttja andra människor för att uppehålla detta värde” borgar det för en egoism.
Genom att se den underliggande individualism som styr dagens värderingar ser man då antingen att människan har blivit vuxen nog att ta ansvar för sig själv och därmed kan man också se varje människas rätt att tas på allvar. Detta får helt klart följdverkningar på hur media och politik utförs. Eller så kan man välja att se individualismen såsom hotande och därmed skapa en striktare lagstiftning och skapa en större skillnad mellan medborgare och politisk makt eftersom staten borgar för kollektivet medan medborgaren, som individualist, endast är intresserad av sitt eget goda. Det sista är vanligt, framför allt när det gäller politiska beslut såväl som medias skapade bild av ungdomar.
Individualism i sig är inte ett hot mot en samhällsbyggnad utan hotet blir om inte individen blir respekterad. Om individen äger grundtanken ”jag har ett värde i mig själv” men politiker och media trummar in bilden ”du har endast ett värde som en del av samhället” skapas en spänning mellan den egna värderingen och den upplevda samhälleliga värderingen – och därmed blir det ointressant att engagera sig. Hotet mot demokratin som individualismen står för är när konsekvensen av ”jag har ett värde i mig själv” blir ”därför sköter jag mig själv och skiter i andra”. Detta är ingen självklar konsekvens utan snarare en negativ utveckling på grund av samhällets misslyckande att se hur utvecklingen skapar värderingsförändringar även i det djupast liggande.
[forts Någon Annans Problem? -->]
nws©2000