...spoken word forts...
Ibland träffar jag människor som gentemot min tro på Gud säger att de tror på sig själva - jaha - och vad innebär det?
Vår generation, som väl ni räknas till de sista av - generation X - anses vara höjden av postmodernistisk individuell navelskådning...kanske är det så...och vi ser oss själva - individen som det högsta goda: visst kan jag känna avoghet mot en blind kollektivism - kolla Kina, varenda en har en precis likadan cykel - eller det militära, man blir ett nummer och alla ser likadana ut, ingen plats för individens egen kreativitet.
Men å andra sidan kan individualismen bli till egoism där "sköt dig själv och skit i andra" blir högsta levnadsregel...jag tror de har fel - för vi kan inte leva ensamma utan kontakter...
För jag tror att alla dessa intryck från andra människor skapar liksom ett alldeles unikt original...du...oavsett att vi fungerar rätt så lika så finns alltid personliga avvikelser...och oavsett varje fullständiga unikum som vandrar på jorden så är vi beroende av varandra - hey peace love and understanding låter det som...fast jag tycker det låter rätt så vettigt...
Det handlar om att man blir sedd...för den man är och att ha så pass stor möjlighet till integritet att man kan få välja vad man vill visa...för en alltigenom ultraärlig person kan vara en riktig pain in the ass - även om man kanske inte är nöjd med sig själv så är det inte alltid kul att få höra vad som man borde ändra sig i.
Typ: hej, jag tycker det där inte var en så snygg frisyr men jag gillar dig ändå...godnatt jord...Snarare ultraidioti än ärlighet...
På tal om att bli sedda - har ni tänkt på vad det förändras...modet...när jag var runt 13-14 så var hette datorerna Sinclair ZX Spectrum eller Commodore 64 eller varför inte Atari 520 och hade mjuka gummiknappar och man använde kassettband och bandspelare till hårddisk och dess prestanda var ungefär som en sämre miniräknare…*sentimental*
då var de som höll på med datorer nördar…
och de slog man - hårt...
Nu tjänar de grova pengar och deras stil ses som högsta mode och skrattar hela vägen till banken...
Men när jag tänker tillbaka så var kanske nördarna på mitten av åttiotalet de som faktiskt mest var sig själva?
Vi andra hade konstiga frisyrer och försökte se svåra ut som de där banden som vi gillade - men nördarna satt och tryckte ned sina mjuka gummitangenter och väntade på att programmet skulle laddas in från bandspelaren…de brydde sig inte så värst…okej de fick inga brudar men de var rätt så lyckliga ändå…
De bara var liksom…och nördarna lever fortfarande men kanske i andra skepnader...vi andra tittar på modet och försöker göra om oss - de bara är...
Just ja, bara vara...har ni tänkt på hur vi är när vi träffar andra människor? Är vi likadana?
Jag är det inte när jag träffar min fru eller när jag träffar min chef (vilket väl är tur för chefen)...
Vi spelar rätt mycket olika roller vid olika tillfällen av livet...och i olika situationer...och gör vi det inte så kan det gå illa:
tänk er själva liksom - man är på besök hos mormor som är lite stiff och kör samma stil som med polarna: "Tjena mormor läget - *dunk dunk* har du rökt nåt på ett tag eller, du skulle sett Kalle, fan vad full han var i lördags..." Det var det arvet.
Å andra sidan vore man rätt dödsdömd om man körde samma stuk mot polarna som man brukar med mormor: tystlåten och hälsar artigt och sitter rätt på stolen när man äter...
Och varför inte...mormor mår bra av det och slipper bli ledsen över sitt barnbarn - en annan mår bra av det därför kanske spänner man av lite av den tuffa attityden liksom att man mår bra av att få vara bland polarna och snacka skit...
Sen kan man tänka sig att man ibland känner sig en smula prostituerad: när man söker jobb liksom *lismande* oh så trevligt ja, jag har aldrig haft problem med samarbete o nej då jag gillar människor - jodå alla människor faktiskt - man kanske kunde säga att jag är en människoälskare...tjena...men samtidigt - varför till varje pris visa alla sidor av sig själv - det gör man inte alltid med vem man än umgås med...
En annan sak som vi människor med framgång använder för att spela olika roller är vårt utseende men också som visar vilka vi är eller snarare vill vara: dresscoden.
Jag var hatad av många eftersom jag var så utstuderat svartrockig - svarta kläder, närmare ett och ett halvt kilo nitbälten och vid festliga tillfällen sminkad som sångaren i The Cure...Manson släng dig i väggen...
Och jag hade samma fördomar: kommer ihåg en gång på gymnasiet när en tjej i ettan pekade på min attacheväska (som var översållad av klistermärken och Tipexgraffitti...) och frågade:
"Äärru teknist?"
Ni får ursäkta men för mig som en av nio samhällsvetare bland närmare nittio ekonomer och nästan lika många teknister så var det inte direkt någon komplimang...
Och vi talar ofta om vilka vi åtminstone vill vara genom våra kläder och vårt utseende: problemet är väl att ibland är det inte alltid personen man ser som en loser är det...
Jag testade detta när jag skulle mönstra inför lumpen...eftersom jag tagit ett sabbatsår så kändes inte lumpen som något jag strävade efter liksom att jag är en smula pacifistiskt lagd och inte gillar tanken att lösa problem med väpnat våld - åtminstone inte problem där målet är människor...en trilskande gammal bil är en helt annan sak: skiftnyckel och *pang*...
Nå...alltså bestämde jag mig för att satsa på att få en frisedel...kära nån, mitt mål var att bli popstjärna och gick inte det så kunde jag ju bli journalist så...varför göra lumpen...
Så jag tog för första gången på flera år på mig ett par beiga chinos, en färgad skjorta, lämnade bältena hemma och satte på mig ett par bruna lågskor...ingen av mina klasskompisar kände igen mig när jag steg på bussen...
Och det lyckades - med viss hjälp av ett intyg på att jag var allergisk men jag blev aldrig misstänkliggjord...som de av mina gelikar som inte bytte "om".
Vad sa det mig? Dels att man kan lura vem som helst med hur man går klädd - en kille som jag jobbar med lärde sig det: han är gammal punkare men nu jobbar han med olika projekt och behöver ibland träffa människor för att få ihop pengar och han fick lära sig att sätta på sig en slips och en kavaj när han åkte till byråkraterna gav honom mer än att hålla på sina principer om att aldrig sätta på sig en slips...