Något som gläder mig är att när jag träffar tjejer i konfirmandarbetet och på andra ställen så har de ändå en stor medvetenhet om sitt eget värde.
Det går kanske tvärs emot allt vad som skrivs i media om ungdomsvärlden men jag möter det ofta. I veckan har vi i vår konfirmandgrupp pratat om relationer och där har vi också tagit upp manligt och kvinnligt. Och medvetenheten om att bilden av den perfekta människan (läs: kvinnan) är meningslös är stor och hellre finner man sina egna vägar.
Manliga bastioner finns det många, och många av de traditionella bilderna inom kyrkan är manliga. Gud som fadern, Jesus som man och en hoper lärjungar som alla är män. Kvinnorna kan vid första påseende vara osynliga. Men när man börjar titta på det så borde man utnämna Jesus till hedersfeminist, för i många texter så möter han just kvinnor och upprättar dem.
En av evangelietexterna denna söndag är om kvinnan som skulle stenas till döds. Men efter att Jesus sätter upp en spegel mot de män som redan dömt kvinnan till döden, spegeln som är orden "den av er som är fri från synd ska kasta första stenen på henne", så lämnar de henne. Kvinnan och Jesus blir ensamma kvar. Och istället för att ge henne barska råd och döma henne (Jesus är den enda som kunnat kasta den första stenen) så upprättar han henne: Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer. Jag kan tänka mig att kvinnan gick därifrån med en känsla av ny chans: möjligheterna att förändra livet kan nog ha känts stora. Hon gick säkert med högburet huvud.
Jesus ser förbi alla de relativa värden som andra dömde med: att hon var kvinna (var de inte två som bröt mot sjätte budet?), att hon hade syndat (säkert inte första gången). Han valde att se människan: varat, den skapade avbilden av Gud. Efter det så kommer de andra sakerna.
Detta är det som många ungdomar ser och vill att världen ska drivas av. Och vi kan ge dem chansen.nws©1999