Fredag

Herr Gud satt vid sitt jättestora bord och skissade lite. Han hade det lite tråkigt där i evigheten. Sonen var ute på sitt håll och Anden tränade på att kasta eldstungor på folk.

Med sin penna ritade han upp en katt med ränder. Den var fin. Den skulle hålla efter andra djur så att de inte blev för många. Han visste att rovdjur alltid hade en avigsida – de kunde ta för mycket av bytet men det var en risk man fick kalkylera med.

Sen ritade han en liten varelse vars framtassar gav den möjlighet att klättra i träd. Han gjorde flera versioner och olika storlekar, bland annat några som bara kunde klättra i träd och några som knappt kunde det alls.

Gud gillade träd. Och vatten. Så han lät alla levande varelser behöva vatten. För då skulle de alltid bli glada när det regnade. För att de inte skulle dricka upp allt gjorde han ganska mycket av det salt.

Han tänkte att han skulle rita ett självporträtt av sig själv. Då skulle han ha någon att prata med. För som sagt – de andra två var inte alltid så kul samtalspartners. Han visste ju alltid vad de skulle svara. Det var liksom baksidan med att vara treenig.

När han ritade så använde han skisserna av aporna men tänkte att avbilden av Herr Gud borde väl ha en del annat att tänka på än att äta och göra fler apor. Det är inte så att Herr Gud tyckte det var något fel i att äta eller göra fler apor men ändå. Han frågade högt för sig själv: vad är det som gör oss så speciella att vi sitter här i vår evighet? Som från ingenstans hörde han svaret: Det är väl att vi kan välja. Gud tyckte det var en briljant idé.

Jag tycker att det vore trevligt med någon som tackade mig och pratade med mig frivilligt och inte genom att den är tvingad, sa Gud och ritade snabbt in fri vilja i den teckningen han höll på med. Han tänkte att en sån här varelse borde väl förstå hur schysst Herr Gud var. Teckningen var fantastiskt vacker, han kände tillgivenhet inför varelsen som började att röra sig och utforska den vackra värld som Gud skissat upp den senaste veckan. Han såg att varelsen var fri och kunde välja själv och Gud kunde knappt vänta tills han fick sätta sig och samtala med sin egen avbild.

Jag kallar den människa – det är ett vackert namn på en avbild av oss tänkte Gud innan han la igen sitt skissblock för att äta rostade mackor med sylt.