Torsdag

Vad skulle du tänka om du väntade på en person som du hört skulle rädda hela världen och när han kommer så kommer han i en rostig babyblå Volvo 244?

Eller tänk dig att du står utanför Posten och en liten genomrostad Fiat stannar till och ut kommer en man i ett par smutsiga jeans och en rutig skjorta och lyfter på kepsen och säger: Hej det är jag som är Jesus. Vad skulle du tänka då?

Skulle det där vara en kung? Skulle det vara en världens frälsare? Skulle den där vara Gud?

Jag brukar låta mina konfirmander fundera över vad som skulle hända om Jesus dök upp i Kupolen, Borlänges konsumtionstempel. Det brukar bli oerhörda historier, halsbrytande och ibland synnerligen…oheliga.

Men det kanske inte gör något för det vi gör är att sätta in Jesus i vår verklighet, det heliga bryter in i vår vardag. Han får stå mitt i köpcentret och domdera, eller sitta med gubbarna på bänken och prata medan de väntar på att frun ska handla klart.

Jesus blir lite mer hanterlig, inte någon märklig typ i lucialinne för länge sedan i en dammig stad långt bort.

Jesus blev viktig genom att de flesta människorna kunde känna igen sig i honom. Jesus såg ut som de. Som vi.

Kanske var det därför de "fina" männen, de skriftlärda och ledarna för folket inte gillade honom: han var olik dem, han var inte som de. Inte kunde den Messias de väntade på vara en sån sorglig figur med damm och jord långt upp till knäna?

Jesus är också för oss en möjlighet att känna igen Gud. För Jesus är Gud. Och då kan vi inte se Gud som långt borta.

Därför behöver vi inte oroa oss för att lägga allt som vi känner är tungt i Guds händer –

för Gud vet vad det innebär att vara människa.

In i döden vet Gud det.

För Gud har varit där.