Genomskinlig.
Kvinnan måste känt sig genomskinlig.
Hon hade kommit för att hämta vatten, mitt på
dagen eftersom hon inte orkade träffa de andra kvinnorna som ilskna
gav sig på henne – hon attraherade ju deras män och snärjde
vissa av dem att de lämnade fru och barn för att vara med henne.
Istället är där en man vid brunnen – en man som intresserar
sig för henne, men inte på det fysiska planet utan för henne som…människa.
Genomskinlig. För han vet redan allt om henne trots att han är
en främling.
Och livet blir genomskinligt – det vardagliga blir osynligt och
hon lämnar det hon skulle göra för att berätta för folket i
staden. Och det hon har att berätta upprättar också henne – de
tror på henne.
När vi i gudstjänsten går inför Gud så blir också vi
genomskinliga – hur mycket vi än försöker att dölja vad vi
känner inför andra så ser han rätt in i vårt hjärta. Hans
blick är inte kritisk utan nyfiken, älskande och varm. Den ser
våra svagheter, vårt egenintresse och vår ångest. Den ser vår
ånger. Orden vi uttalar är för oss själva – för att vi ska se
vårt eget hjärta.
Vi är alla kvinnan vid Jakobs källa: vi blir genomskinliga
inför hans blick, genomlysta av hans kärlek. Och när vi möter
det så kan vi inte bara fortsätta som vanligt – ett möte
sätter sina spår. Ett möte som ger oss möjligheten att ta av på
en ny väg.
|