Kain och Abel

Jag orkar inte vara så där perfekt som min granne är! Jag orkar inte göra allt det där goda, städa och vara engagerad, hålla koll på allt som händer och samtidigt träna. Jag vill också vara sån, jag vill också känna att jag gör Guds verk och känna att jag gör det mer än halvdant.

Hur många av oss känner inte igen oss i det här? Vi är alla lite Kain när vi ser andra runtomkring oss. Vi söker alltid att överträffa inte bara oss själva utan också andra. Det kan vara svårt att känna att man duger, framförallt i sina egna ögon. Kains synd kanske inte är avundsjukan utan att hans offer var för att han skulle ses.

Att bli något är livets mening menar många. Vi söker alla bekräftelse på att vi är någon och det som styr vem vi är, är vad vi gör. När jag möter ungdomar så brukar en fråga komma: vad är meningen med livet? Mitt svar brukar vara ”Att levas – meningen med livet är att levas, så fullt och så sant mot dig själv som möjligt”. Att leva innebär i grunden att vara, inte att göra.

Prövningen i våra liv kanske handlar om att våga just detta – att bara vara människa. Offret vi kanske måste göra är vårt sökande efter bekräftelse på att vi duger. Att lära oss att bekräftelsen från Gud är av nåd.

Vi är i den första söndagen i fastan. En tid för eftertanke. Att se Kain i sig själv. Men också Abel. Att Gud också ser oss, om vi inte försöker visa oss. Fasta behöver inte handla om mat eller alltid att avstå men snarare om att se sitt eget jag i spegeln och istället för att jaga livet börja att leva det, i de små tingen.