Gud har lämnat dem. Det står faktiskt så. Det är en knepig bild och bilden av Gud är knepig allt som oftast i Gamla testamentet. Det är en Gud som inte bara är kärleksfull utan också straffande, som dömer. Det är bilder som många hakar upp sig på, som många gånger blir en stötesten – Gud känns knappast trygg.

På något sätt måste man förhålla sig till de bilderna – antingen lämna dem därhän såsom kulturellt betingade bilder inhämtade från andra gudabilder i den tidens omvärld eller så måste man finna någon sorts förklaring till hur Gud kan se så annorlunda ut i det gamla och det nya testamentet.

Någonstans landar man i outgrundligheten – att Gud faktiskt inte är människa.

Man måste hela tiden väga dessa bilder av Gud som en hård domare mot bilderna som talar om Gud som en öm moder, ett lejon som försvarar de sina och som den som vi är skapade till att vara lika. Att se alla bilderna av Gud innebär inte att konturerna blir tydligare, snarare tvärtom men insikten växer att Gud är större än. Det blir onekligen alltid knepigt när det skapade utifrån sina förutsättningar dömer den som skapar. Det vore som att Pippi Långstrump skulle säga att Astrid Lindgren gör fel som gjort Pippi i princip föräldralös. Pippis värld sträcker sig inte utanför bokens pärmar och vårt synfält är mindre än Guds.

Att lära känna Gud handlar om att känna Gud, både som teologi men också som relation – alldeles djupast personlig relation i hjärtat. Då blir inte Gud fruktans Gud utan möjligheternas och kärlekens – som ett vårregn, rent och livgivande.