En i djupet liggande mänsklig reflex är att jämföra sig med andra. Vi jämför bilar, hus, gardiner, kakor, betyg, lön, fromhet, trädgård, tro... På något sätt värderar vi den vi möter utifrån dessa yttre aspekter, hur välansad trädgården är hos grannen, vilket kanske får oss att jobba extra hårt, bara för att få den egna täppan snyggare: och vi glömmer kanske bort varför vi har trädgården: njutningen. Likaså tro och fromhet, man jämför sin egen tro och tillit med andra och försöker utröna vem av stadens pastorer som är mest from för att kunna likna denne. Å andra sidan tycks vi ofta se oss själva som vinnare. Bibeln använder ett ord för detta: högmod. För hur vi än försöker att vara perfekta moraliska föregångare, ha de rätta åsikterna och göra de goda handlingarna så ger det oss inte frälsning, Gud begär inte att vi ska tro på ett bestämt sätt och göra på ett visst sätt. Gud begär bara att vi ska tro. Punkt. Tro att skapelsen, att Jesus dog och uppstod, att Gud är här i gudstjänsten: tro att detta har en betydelse i våra liv. Och inse att gärningarna är en följd av frälsningen, inte något som skapar den. Paulus skriver till romarna, och i detta ligger Luthers teologi: att den rättfärdighet Gud uppenbarar är genom tron på Jesus Kristus. Det behövs inga jämförelser, alla har syndat och gått miste om Guds härlighet, men blir rättfärdiga genom Guds nåd utan att ha förtjänat den. Kristus som dog och uppstod, gjorde det för oss, så att vi är rättfärdiga när vi tror.
Så Jesu ord. Redan i början av liknelsen förklarar Lukas vilka som är dess målgrupp. De som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ned på alla andra. Farisén gör allting rätt enligt Mose lag; det är lätt att glömma det men fariséerna var mycket av "samhällets stöttepelare", ofta oförvitliga och ville gott. Men de hade uppenbarligen också en tagg i sig av högmod. Tullindrivaren, femtekolonnare, korrumperad och allmänt skrupulös; ber däremot om att Gud ska se till honom som är syndare - se till honom som enbart är människa, med fel och brister. Ödmjuk, insiktsfull om det onda han gjort. Enligt Jesus är det han som är rättfärdig. Så många andra bibelord faller in i detta: de sista skola bli de första, när Petrus faller ned för Jesu fötter vi deras första möt och ber honom gå därifrån för Petrus anser sig vara en syndare, och så vidare. Det handlar om att se människan och i människan se Gud. Och den jämförelse jag själv gör mig skyldig till här handlar snarare en inställning till sig själv och andra. Att slå sig för bröstet som farisén gjorde är att sätta sig över Guds skapelse, att sätta sig ovanför syndafallet och att degradera Kristi död och uppståndelse och upphöja sina egna gärningar som faktorer för den egna frälsningen. Att låta det som är utanpåverk bli det som räknas.
Men om man ser att det bara är falsk klingande fromhet hos en människa, ska man då inte döma ut det? Jag tror inte vi ska göra det. Men vara vakna så att vi inte hamnar där själva. Och att lyssna och pröva: är det här sant? I ödmjukheten ligger också att hålla av sig själv, att känna sig tillräcklig, att veta att det man gör är gott; men att handlingen är för en medmänniska, inte för att blidka Gud och upphöja sig själv.
Vad är då fromhet, den äkta, som klingar vackert som en änglacymbal? För mig är det att våga lita på att vi har del i Guds rike...redan nu, genom Guds kärlek till sin skapelse.