Vet ni vad det här är? [visar en boomerang]
-En bomerang. Och ni vet vad som händer om man hivar iväg en bomerang. Jo, den kommer tillbaka med en fruktansvärd fart! Det krävs mycket träning för att kunna fånga en bomerang på återvägen. Träning som också innebär kunskap, om just denna bomerangs egenheter, om den allmänna aerodynamiken och andra faktorer som kan spela in för att man perfekt ska kunna greppa den snurrande bomerangen. Om man inte har denna kunskap så kan det bli lite knivigt att fånga den rätt. Har man riktig otur kan den istället då träffa en i huvudet, och PANG! - knockad.
Jesus säger åt oss at inte döma andra. För med den dom som vi dömer ska vi då bli dömda. Vad Jesus vill säga är att vi inte har den kunskap, och för all del inte heller den träning som krävs för att döma andra människor. Det är enbart förbehållet Gud. Varför är det då förbehållet Gud? Jo, för det är han som skapat oss. Genom att han är vår danare, så är han också en domare över sin skapelse. Men om vi istället börjar leka Gud och kasta iväg domar efter folk, så vänder dessa och träffar oss. Som en bomerang.
Okej, det innebär att människan inte egentligen ska bry sig. Leave it all to God, liksom. Om inget ont händer de som gör onda saker så är det väl Guds vilja. Nja, jag tror att ingen skulle vilja säga så. Det blir et laissez-fairesamhälle som till slut går under då ingen bryr sig. Men det handlar inte att, som vanligt se svart eller vitt. En människa måste kunna fördöma en handling som strider mot hennes uppfattning om etik och moral. Men det innebär inte att man kan döma den som utför handlingen. Det handlar om den vanliga, men i allas våra ack så impulsiva känslor svåra, distinktionen mellan handling och person.
Vi kan ta ett exempel: Kurt gav Malte en högerkrok så att Maltes framtand gick sönder. Oftast säger vi att Kurt var dum som slog Malte. Och att slå Malte var dumt, vilket inte innebär att Kurt därmed är dum som person. Man kan se att handlingen som människan utförde var ond, men därmed är människan inte ond.
Problemet är att även här finns en sorts bomerangeffekt. Man kan döma handlingar som man tycker är fel, men det kan vara bra att innan ha sett sig i spegeln: är jag så bra själv egentligen, handlar jag rätt? Jesus sa själv att man skulle inte skulle be att få ta ur flisan ur sin broders öga förrän man tagit bjälken ur sin egen. Det kan gå illa, för bjälken i ens eget öga skymmer sikten för att rätt kunna lirka ur flisan ur den andres.
Det här kan kännas väldigt jobbigt. Jag kan tycka att man helst skulle vilja sluta att handla fullständigt, stoppa huvudet under armen och strunta i omvärlden. För runt om sig ser man ondska och spegeln kan reflektera ett monster. Men det handlar inte om att hela tiden fundera över om man gör rätt eller fel, att varje handling ska få en konsekvensutredning. Nej, det handlar om att låta en handlingsplan ta plats i hjärtat och sedan genomsyra hela ens person. Jesus gav en regel som han ville att vi skulle leva efter: Gör mot andra vad ni vill att de ska göra mot dig.
Att sona sitt brott. Man ska straffas för vad man gjort. Vi andra - offren och den heliga omvärlden måste få känna oss tillfreds med att brottet som är begånget har sonats, brottslingen har betalat sin skuld. Hämnden har utkrävts. Många amerikanska actionfilmer handlar om den ensamme mannen, på en våldsam resa för att hämnas mordet på sin fru, eller - Batman, den lille pojken som ser sina föräldrar dödas och när han nu är vuxen är en superhjälte som håller Gotham rent från bovar, mördare och våldsmän. Hämnden är den ljuva känslan av att ha åstadkommit något vilket visar dem som inte trodde på ens kapacitet att de hade fel. Hjälten vann, boven bet i gräset.
Men snarare startar hämnden en ondskans spiral - den skapar mer våld och ytterligare förstörelse. Svearnas och götarnas lag kom till på grund av hämnden, den blev nödvändig då hela familjer utrotades på grund av blodshämnden. I den judiska lagen finns också ett sorts, om man vill, mer civiliserat hämndbegär. Om någon bröt mot lagen så skulle man straffas enligt bokstaven i den mosaiska lagen, och domare och bödlar var de män som studerat skriften. Det fanns under Jesu tid inga förmildrande omständigheter, lagen skulle följas till sista jota. Man kan nästan känna att från att ha varit funktionell i ett samhälle likt det innan Ladulås hade lagen blivit självtillräcklig. Livet var att följa lagen och den som inte lyckades var dömd. Man kan fråga sig om vi idag anser att de gör rätt, fariseerna. De menar att det ju faktiskt står i lagen att en sådan som bryter äktenskap ska straffas med döden. Men de har glömt en sak: i lagen står det att både mannen som legat med en kvinna och kvinnan ska straffas (3 Mos. 20:10 5 Mos 22:22) . Men det finns ingen man anklagad. Oops! De gjorde det lätt för Jesus.
Men även om vi nu tycker att de är väl hårda med sina domar och vi kan skratta åt det ålderdomliga i historien så kan det skrattet komma att klinga ganska falskt. Hur många av oss känner inte att påföljden för vissa brott är allt för lätta. Många vill ha hårdare straff. Många vill gärna se att sådana som han som sköt i Falun och Stureplansgalningarna skulle fått dödsstraff. Plötsligt så har en människa förverkat sin rätt just som människa. Vår egen självgodhet dyker upp som gubben i lådan - vi är bättre än den där, vi sköter vårt och gör ingen förnär. Domstolen ska hellre fria än fälla, men den som står anklagad är redan dömd, av oss.