"Teckna upp dessa ord", skriver den gammaltestamentliga författaren. "Jag har slutit förbund med ditt folk."
Och vi tillsägs detsamma: "Teckna upp dessa ord åt dig" på ditt hjärta. Du är förlåten, du är sedd av Gud, och Gud ser på dig med kärlek.
Behöver vi då bekänna det som Gud redan vet? Ja, inte för Guds skull, utan för vår skull, för att vi ska bli medvetna om vår del i världens bortvändhet från den som skapat världen.Vår bortvändhet från Gud.
För utan att vi är medvetna om de saker vi gjort mot Skaparens vilja så kan vi inte heller ta emot förlåtelsen. För om det inte finns något att förlåta så blir inget förlåtet. Och i förlåtelsen finns Guds kärlek till oss.
Det handlar inte om att känna sig liten och underlägsen och dålig utan om att känna sig själv, både det onda, gudsfrånvända och det goda, det som är vår kärlekshandling till Gud. Så låt oss i frimodighet och med heligt allvar be och bekänna:
Predikan
I den här evangelieberättelsen ligger centrum för hela vår tro. Detta är skärningspunkten, där Jesus förklaras: han är samtidigt människa och samtidigt Gud. Han är ingen "vanlig" profet eller vishetslärare utan Gudssonen och människosonen. I den här berättelsen finns brännpunkten i det vi kallar inkarnationen: Gud blev människa för vår skull.
Men det förstår vi egentligen först genom det som hände sedan: hur Jesus, Guds son dog och uppstod för vår skull och vår skuld. Med facit i hand så blir berättelsen begriplig och även Jesus natur någorlunda begriplig.
Så var det nog också för Petrus, Jakob och Johannes som klättrat med Jesus upp på berget. De förstod allt detta efter påskens händelser. Att Mose var där som den som gav Guds lag, det förbund som Jesus slöt med Israels folk. Han är början på Guds sökande att åter få kontakt med sin trilskande skapelse. Och Elia, av judarna räknad som den störste profeten var representant för Guds profeter som hela tiden försökte påminna Israels folk om lagen, påminna om Guds vilja med sin skapelse. Och dessa två samtalade med Jesus, som Gud förklarar vara sin son, den utsände. Jesus var redan där bestämd som den som fullständigt ska återställa relationen mellan Gud och dennes skapelse: Jesus är befriaren. Han är den som är i slutet av det som varit, lagens fullbordare och den som profeterna talat om. Jesus är Messias. Och lärjungarna själva insåg att de representerade fortsättningen. Att de redan på berget fått uppdraget att vara budbärare om Kristus. Det som varit får ett avslut, en fulländning på toppen, Gud och skapelse är ett.
Men historien tar inte slut där: även om Petrus i sin enfald först ville att de skulle stanna där, han försökte hålla fast det gudomliga, göra den evigt synliggjord genom att låta bygga hyddor. Men Gud lät sig inte, och låter sig inte infångas. Det finns en väg ned från berget. Och Jesus går med ner, han är med även i fortsättningen.
Men då, däruppe på berget var det fullständigt oförståeligt. Som upplevelser av den gudomliga närvaron alltid är, innan man fått en förklaringsmodell. Och utan ett sätt att hantera en sådan omvälvande erfarenhet så blir densamma skrämmande. För det okända, det som ligger utanför det rationella är något som skrämmer oss människor. Någon har sagt: "Det vanliga är det trygga för oss - även om det handlar om mörker". Och tron är säkrare, att tro är inte att veta. Men vad händer med oss om Gud blir verklig? Om vi får veta att Gud existerar?
Få av oss har upplevelser av att fysiskt höra Gud. Och många av oss är skeptiska om någon säger sig gjort det. Medan andra menar att det är ett tecken på otillräcklig tro att inte direkt höra Guds tilltal och man upphöjer dem som påstår att de sett ordet Jesus som eldskrift på himlen.
Men religiösa upplevelser har olika aha-magnitud. Och ingen upplevelse av Guds närvaro är mer värd än någon annan - vi står alla lika nära Gud. Och Gud uppenbarar sig för oss, bara vi vågar vara lyhörda och uppmärksamma. Gud finns där vi minst anar det: som Elia, som insåg att Gud fanns i den lätta smekningen av vind. Så Gud är verklig, även om vi inte kan bevisa Guds existens utifrån vetenskapliga premisser. Om vi alla tänker efter så har vi någon gång känt svindeln av en insikt om att något är större än det vi kan förstå, skapelsens helhet, kärlekens fullhet. Det är Gud.
Så förklaringen av Kristus är lika mycket en förklaring av oss: vi är en del i Guds plan, vi är sändebud från Herren. Och när Jesus säger till sina vänner: Var inte rädda, så ekar de orden också till oss. Vi behöver inte vara rädda: Gud har blivit verklig, är här, mitt i våra liv är Gud närvarande: genom sig själv; som skapare, som befriare och som livgiverska - fader son och ande.