Intro
Påsken är det nödvändiga dramat. Ett fritt fall – ett sorts hopp mot det okända. I mässan inatt går vi från långfredagens mörka verklighet – Jesus är död till påskdagens bubblande glädje: han lever! För mig kan påsken vara som livet, mörker och ljus, sorg och glädje. För påsken angår oss, utan påsken funnes ingen kyrka.
Och många firar påsk idag – många människor som kanske saknar Sverige, saknar sin hemstad. Därför går dagens kollekt till Svenska kyrkan i utlandet – en möjlighet för den som bor utomlands eller är på resa att möta svenskar och känna igen sig i traditionen, få hjälp och stöd. Kollekten samlar vi in vid utgången.
Känn er fria att vara med och gestalta påskens mysterium. Vi kommer att på ett påtagligt sätt lägga av oss det som blev fel, påminna oss om vårt dop och dela en måltid med varandra.
Kom och fall fritt och våga lita på att tron bär…
Vi bär och släpar alla på olika kors, skuld, dåligt samvete och skam över att vi inte lyckas vara goda som vi önskar. Vissa väljer att låta det vara, andra söker förklaringar och lättnad genom olika mer eller mindre halsbrytande tekniker. Men det är rätt så enkelt: genom det som hände under påsken får vi förlåtelse, genom att döden på korset inte blev slutet – så kunde livet segra, Jesus uppstod, här i natt - påskdagens morgon. En engångshändelse som omskapade hela det mänskliga livets preferenser.
Vi får spika själva, allt det vi bär på, allt vi släpar på - all vår skuld och skam får vi lämna, och som symbol för att göra det får vi slå i en spik i korset - slå så hårt du vill, lägg av det som tynger genom kraften i slagen.
Påsken är som ett
enda långt bungyjumphopp. På långfredagen hoppar man ut. Fritt fall. Den
som var ens räddning dör, den som kallar sig Gud dör. Gud dör… Marken
kommer emot i hög fart och om inget stoppar så kommer allt att slås
sönder. Ondskan kommer att ta över fullständigt. Människorna bävar.
Mörkret verkar vara kompakt.
Men så plötsligt – linan spänns, dödens slutgiltighet utmanas och fallet stoppas upp. Räddningen i vändningen. Gud segrar över döden, det blir inte längre det totala slutet utan en fortsättning: Jesus lever igen. Mot alla odds. Halleluja!
Men hur ska man tro på det här? Hur ska man våga att slänga sig ut med bara en tro på något man inte kan bevisa som lina – kasta sig ut i livet?
Tja.
Jag vet inte egentligen. Det är inte direkt lätt att förklara och knappast speciellt ödmjukt att försöka säga hur man verkligen ska göra. För var och en av oss har en tro – men den ser olika ut. Det handlar inte om att tro på ett visst sätt utan mer att våga ta steget, våga hoppa, våga hoppas att den tro man har bär – utan säkerhetsselar, utan bevis.
På påsken döptes man i den första kyrkan och därför har vi kvar en tradition att komma ihåg sitt dop, minnas att man är döpt – att man har del i allt, att man är älskad och inbjuden att vandra med Jesus. Men det här med dop kan vara lika svårt som att förstå varför man ska tro – vad har man för nytta av det?
Om jag ska ge mig på att ändå försöka så kan man tänka sig att modet att våga tro och våga leva i sitt dop är samma sak som att våga bli kär:
Tänk er in: någon berättar för er att hon/han är kär i er. Det är ett faktum, kärleken är där. Men det är ditt val: att ta emot och älska tillbaks eller inte göra det. Det är upp till dig och dina känslor. Precis som med Gud så kan det vara svårt, man kan känna sig rädd och osäker. Men man kan aldrig få några bevis. Du kan bli sårad. Inget säger att du blir lyckligare om du tar emot Gud än om du inte gör det. Inget säger att ett kärleksförhållande kommer att hålla. Vi tror det, men livet blir inte en rosenskimrande guldgata utan samma snåriga stig som förut. Men du är inte längre ensam. Gud är med. Sannerligen. Gud är med.
Dopet är en gåva som alltid finns där – vi kan leva i den eller inte. Det är upp till oss, det kräver ingen fullständigt genomtänkt tro – för tro handlar om att våga lita på. Att våga ha tillit till att Gud bär, att Gud tar emot när man faller. Ungefär som i ett bungyjumphopp – precis som i kärlek. Och känslan när man vågat att ta emot kärlek – från en annan människa, när man vågar lita på att kärleken bär – den är densamma som suget i magen när linan spänns och man far uppåt – mot himlen.
Vi får stå upp och genom att sjunga bekänna – våga ta hoppet i tro. Trosbekännelsen får vara ett sätt att våga lita på.
I våra dop får vi del av påskens faktum. Dödens makt är borta. Herren lever!
[förhänget faller]
Med Gud är vi starkare än på egen hand. Kom och få ta emot ett synligt tecken på att du är önskad som medvandrare och medarbetare till Gud. Och tänd ett ljus, för dig eller någon annan. För vi är kallade: varje människa är kallad att vara ett ljus i mörkret.
Några dagar tidigare, innan han blev fängslad och dödad, hade Jesus mitt under festen brutit ett bröd och gett till lärjungarna och talat om det som sin kropp. När Jesus efter sin uppståndelse mötte några av lärjungarna på vägen så kände de först igen honom när han bröt brödet med dem – delade måltiden. För lärjungarna blev att dela en måltid en minnesfest istället för en sorglig ihågkomst av en död mästare.
Vi får fira denna fest för livet, delar en måltid – här och nu, med varandra och med Kristus Jesus, levande och älskande. Vi hjälps åt att skapa den stämningen – fest, trevlighet och den bubblande känslan av att vara med om något heligt. Hälsa på en främling, le mot en annan person, möt Kristus i vin och bröd.