Varje tid bär en prägel av att lämna det gamla och möta det nya. Inför ett nytt årtusende ställs magin kring tidens gång på sin spets trots att skillnaden mellan den ena dagen och den andra är lika liten eller stor som förut. Samma gäller för folkbildningen. Alla människor som gett vardagens folkbildning ett innehåll under ett knappt sekel har mestadels verkat i det lilla sammanhanget. Tillsammans bildar emellertid alla strävanden ett nätverk som har fått sin stora betydelse för vårt sätt att fungera som medborgare i de stora sammanhangen. Frågan inför framtiden har ofta varit: Hur ska kunskapslusten, intresset för den enskildes rätt och demokrati samt kulturengagemanget överleva kraven på effektivitet, snabbhet och rationalitet?
Så länge det finns människor som vill sitta och diskutera, nöta, jämka, skapa och bevara finns det förmodligen också hopp för kulturen och demokratin. Kanske måste vi till slut ge människorna en frizon över tiden. Men samtidigt formulera folkbildningens moderna uppdrag i en tid och en värld om bjuder nya och andra förutsättningar.
Jag vill börja beskrivningen av det moderna uppdraget med att nämna förmågan att våga ta sig an människors viktiga frågor. Det gäller alltifrån plågsamma händelser i människors liv till positiva känslomässiga utmaningar. Det handlar om både den enskilde individen och vår förankring i olika grupper. Ensammänniskan är numer en mycket vanligare företeelse. Samtidigt är behovet av att bli sedd, att spela en roll lika viktig. Det moderna livet ger många exempel på svåra frågor som vi måste våga oss ta oss an. Massarbetslösheten speciellt för ungdomarna är ett exempel. De moderna katastroferna är ett annat exempel. Estoniahändelsen har lämnat ett öppet sår hos många. Samtidigt finns vardagens prövningar som kommer och går. Sorg, ensamhet, utanförskap men även de starka krafterna som bär oss vidare, som utvecklar. För många finns friskfaktorena mitt ibland oss genom att människor ser och stödjer varandra. Modern kunskap visar gång på gång betydelsen av att de informella och ganska osynliga krafterna verkar vid sidan av insatser via t.ex. samhällets institutioner.
Att ta sig an viktiga mänskliga frågor är samtidigt att våga lyfta viktiga värderingar. Varje dag jag arbetar med funktionshindrade ser jag betydelsen av humanismens formulering om varje människas lika värde och frihet och möjlighet att utvecklas moraliskt, intellektuellt och estetiskt. Samma gäller alla som möter flyktingar, sjuka, barn som far illa, brottsoffer, svältande i fattiga länder. Att värderingar är viktiga visar bl.a. senare tids uppmärksamhet kring judeguldet, rasbiologin/socialdarwinismen och tvångssteriliseringarna men även engagemanget i Åsele för Sincarifamiljerna.
Att hitta vägar att bära viktiga värderingar vidare är mycket viktig för ett öppet och tolerant samhälle. Här har den levande folkbildningen det första moderna uppdraget.
Min andra punkt är egentligen en logisk fortsättning av den första. Den som engagerar sig i människor viktiga vardagsfrågor ser konsekvenserna av en dåligt fungerande demokrati. Det kan gälla den funktionshindrades, den gamles, den arbetslöses rätt till självbestämmande. Men även Storsveriges nonchalanta hållning mot vår egen etniska minoritet samerna och samernas språk och kultur är ett exempel.
De många kommunerna i vårt land skapades för att som ett sätt att ta till vara våra gemensamma intressen i t.ex. Umeå stad, Nordmalings socken, Staffanstorp eller alla andra över tusen områden. Den goda kommunen tror jag fanns samtidigt som den onda staten också gjorde sig påmind. Jag känner emellertid att den goda kommunen verkar bli den självgoda kommunen som alltmer styr och förmanar medborgarna. Perspektivet att lösa gemensamma uppgifter förskjuts till att utöva makt och inte sällan se initiativ från människor t.ex. byagrupper som konkurrens.
Att bära ett demokratiskt förhållningssätt är att bära vidare en modern värdering som förutsätter förankring bland levande människor. Det finns många sätt att engagera sig politiskt. Ett sätt är den ofta ifrågasatta partipolitiken. Alla som inte engagerar sig partipolitiskt borde faktiskt vara tacksamma för att det finns människor som på sin fritid ägnar många timmar åt att läsa in material, sitta på möten och på internet och diskutera samhällsfrågor, driva fram politiska beslut, svara på frågor.
Att försvar och utveckla demokratin i nya och öppna former är det andra moderna uppdraget för folkbildningen.
För mig är den tredje punkten i folkbildningens moderna uppdrag den mest näraliggande. Studieförbundet står i mina ögon ofta konkret för cirklar som arbetar med dokumentation, hantverk, bygdekultur, dialekter, matkultur som tunnbrödsbakning. Även amatörteater, ungdomsmusik, arrangemang med professionella kulturarbetare. Senaste tiden har jag direkt varit engagerad i två olika teaterföreställningar med Friteatern och Profilteatern i vår bygdegård samtidigt som vi försökt söka upp unga slöjdare i våra byar. Jag ger det som två små exempel på det myller av praktiserande kultur som sker dagligen runt om i vårt land. Jag inspireras av de tänkvärda kunskaper som Louise Waldén har beskrivet i olika sammanhang men känner samtidigt att jag som förtroendevald i Studieförbundet Vuxenskolan ändå inte riktigt tagit till mig betydelsen av att praktisera kultur.
Den kofta jag ofta bär har min fru stickat för många år sedan. På sjuttiotalet var det många som ständigt hade med sig sticksömen. Även jag har gjort mina försök. Men vem lär vidare konsten att praktisera stickning? Kunskapen behövs! Var finns den kraft som återupptäcker eller nyutvecklar hantverket som i första hand har sin förankring i vardagen och i människors vardag?
Våra många kontakter direkt med människor från andra kulturer men även via bilder, böcker och TV inbjuder till nya möjligheter att både se likheter och olikheter. Nya utrycksmöjligheter som utvecklas under respekt för ursprunget. Ett näraliggande exempel är behovet av en mycket större respekt för sameslöjden, både den mjuka och hårda, istället för en okritiskt kommersialisering av själva teknikerna.
Den professionella kultursfären har utvecklats starkt sedan 70-talet genom att länen och landsdelarna byggt upp ensembler för musik, teater m m. Den starka utvecklingen av musiken - inte bara ungdomsmusiken - är slående. Allt detta fungerar bäst när själva mötesplatserna för upplevelserna fungerar bra genom bra lokaler, skickligt förarbete och inte minst bra återkoppling.
Att praktisera kultur är det tredje moderna uppdraget!
En stark drivkraft bakom folkbildning var tidigt ungdomens lust efter modern kunskap. Just detta är sannolikt det område som förändrats mest om man ser på dagens möjligheter till skola, utbildning, fortbildning. De som snävt ser folkbildningen som en form av vuxenutbildning tar utvecklingen som förevändning för att folkbildningens tid är förbi. Jag har haft förmånen att följa utvecklingen bakom kunskapslyftet och de begynnande resonemangen om livslångt lärande. Det som många trott vara en utbildningsexplosion i vårt land visar sig innehålla stora orättvisor, många missbelåtna elever, en sjunkande andel högt utbildade. Utbildningens egenvärde har hamnat i skuggan av snabbhet och rationalitet. Makten över utbildningarnas innehåll har minst av allt legat i händerna på de studerande. Arbetsgivare, myndigheter, fackföreningar, CSN, komvux, forskare har bestämt. Den studerande har mycket små möjligheter att hävda sin egen plan, sin egen tanke. Undantagen finns, men är inte många. Tack och lov har många folkhögskolor kvar idealen.
Folkbildningen och då menar jag studieförbund och folkhögskolor tillsammans måste bejaka kunskapsbehovet och delta i en modern vuxenutbildning. Men det ska inte ske efter andras recept utan med ett oavvisligt krav på medbestämmande från deltagarna (inte studeranden) med frihet och möjlighet till moralisk, intellektuell och estetisk utveckling.
Det har som jag ser det ytterst med makten över kunskap att göra. Det måste finnas arenor för varje deltagare som vill känna sin integritet ohotad. Det är så många som gör anspråk på att bestämma över individerna när det gäller studier och kunskapsinnehåll att balansen kräver en tydlig arena för folkbildningen som kan bevara makten över utbildningen och bildning hos individen och gruppen.
Samtidigt har folkbildningen krav på och möjlighet till att ta till sig modern teknik och metodik. Det måste bli betydligt bättre vägar mellan bred allmän bildning och tillgång till moderns akademisk kunskapsutveckling. Forskning och utveckling ska vara en mycket bättre tillgång för deltager och cirkelgrupper än idag. Jag ser fram emot betydligt större ansträngningar från studieförbunden när det gäller att sammanlänka akademin och folkbildningen.
Att bejaka kunskap och bevaka makten över kunskapen blir det fjärde moderna uppdraget!
När jag lyfter fram barn och ungdomars livsbetingelser är jag medveten om en ständigt pågående diskussionen om förhållandet mellan barn och folkbildning. Folkbildning ses mestadels något angår vuxna. Utgångspunkten om fritt och frivilligt bildningsarbete vilar på förutsättningen att deltagaren har mognaden att själv ta ställning. Jag ser egentligen inte nya målgrupper, nya bidragsvägar för barngrupper bland scouter eller idrottsföreningar.
Viktigt är emellertid att folkbildningen i mycket större utsträckning än idag uppmärksammar barn och ungdomars livsbetingelser. Förändringar kring kärnfamiljens existens, balansen mellan vuxenperspektiv och barnperspektiv i det dagliga livet, uppmärksamheten på barn och ungdomar som far illa, vuxenvärldens ansvar och möjligheter, värderingsförskjutningar och trender som växlar i snabbt tempo är exempel på verkliga frågeställningar. Folkbildningens har varit den yngre generationens instrument och strävan måste vara att behålla den visionen. Det som skiljer är att uppmärksamheten måste riktas mot existentiella frågor av annan karaktär. Utan tvekan finns det viktiga könsperspektivet. Jag kan också se frågan i ett folkhälsoperspektiv vilket innebär att om vuxenvärlden mycket mer tog till sig barn- och ungdomsperspektivet skulle mycket lidande förebyggas. Eftersom allt fler aldrig möter rollen som förälder eller att föräldrarollen splittras måste den personliga bildningen ges näring på andra vägar. Engagemang i kulturskapande och vuxet ledarskap kan stimuleras på många sätt. Det finns anledning att ha stora förväntningar på samhället t.ex. skola, barnomsorg m.fl. Men det viktiga informella vuxenengagemanget även utanför föräldragrupperna är i grunden värderingspräglad bildningsverksamhet. Jag hoppas på ett betydligt större engagemang från studieförbundens sida för att visa de yngre att vi bryr oss. Jag hoppas att detta även kan speglas i syftet bakom de samhällsstöd som folkbildningen får.
Att se barn och ungdomars livsbetingelser blir det femte moderna uppdraget.
Det internationella engagemanget har djupa rötter i folkrörelsesverige. Det är lätt att se de många goda exemplen på direkt engagemang för frågor utanför Sveriges gränser. På senare år har vi påmints av alla invandrare. Men även solidaritetsarbetet i utvecklingsländerna lever. Europaarbetet före och efter EU-medlemsskapet är ett annat exempel på en internationell dimension som inte getts den rätta prioriteringen i tidigare folkbildningsbeslut i riksdagen. Folkbildningsarbete känner inga gränser och kan bidra mycket starkt till mellanmänsklig förståelse i en hållbar ekologisk utveckling. Jag förutsätter att folkbildningen tar sig rollen som självständig inspiratör i det internationella arbetet och att samhället visar sin uppskattning.
Ett utvecklat internationellt arbete är folkbildningens sjätte moderna uppdrag
Många högtidstal har hållits med svensk och nordisk folkbildning som tema. Allt mer kan jag uppleva att ord och verklighet inte möts. Det blir som när jag som åttaåring skulle gå sommarsimskola. Jag lärde mig effektivt torrsimmets teknik men fick det aldrig att stämma i vattnet. De många vackra honnörsorden övergår till att bli folkbildningens torrsim eftersom de faktiska möjligheterna att utvecklas minskar. Modern utveckling bygger på möjligheterna till att lära av forskning och utveckling, att lära av vardagen, att utveckla nya media och metoder, att göra misstag, att ge rimliga förutsättningar för den ideella sektorns medarbetare. Förr hade studieförbunden tillgång till förlag, numer har dessa möjligheter krymp till ett minimum. De ekonomiska resurserna för att utveckla och producera radio och TV har aldrig funnits i någon större utsträckning inom folkbildningen. Den sociala ekonomin i vilken folkbildningen nästan helt hör hemma - kan inte arbeta efter de kommersiella spelreglerna. Att utveckla kunnandet bland frivilligarbetets aktörer är en mycket viktig uppgift. Det gäller ledare på alla plan - förtroendevalda som anställda och cirkelledare.
Folkbildningens företrädare måste ges en styrkeposition både i FoU-sammanhang liksom när det gäller etermedia och IT. Den svenska akademin har med några få undantag använt forskningsresurserna till folkbildningsarenan. En starkare utvecklingspotential förutsätter ett resursutrymme motiverat av de viktiga uppdrag som folkbildningen förvaltar parallellt med andra aktörer.
Att tillkämpa sig utrymme för en sund satsning på forskning och utveckling är folkbildningens sjunde moderna uppdrag
Det är lätt att se uppdragen: Uppgifterna har den betydelsen att det förutsätts en nationell politik för att formulera samhällets syften bakom sitt engagemang. Folkbildningens företrädare har likaså ett eget ansvar att formulera visionerna - med öppna och nyfikna ögon!
Sven-Olov Edvinsson ©
