Nu när persondatorn är på väg att få alltmer "fullvuxna" uppgifter är det naturligt att Unix kommer allt mer i ropet som operativsystem. På papperet kan det se ut som en idealisk kombination. Verkligheten är förstås en annan, med en splittrad Unix-värld som största problem. Arbetet att ena de olika Unix-versionerna för PC, en gång för alla, har dock påbörjats.
Persondatorn växer upp. Laddade med Intels 386/486:or tar de på sig allt mer fullvuxna arbetsuppgifter. Super-PC, som t ex Compaq System Pro, tar hand om hela kontorets databearbetning. Idag hittar man PC som filhanterare för hundratals användare. Med en grafikprocessor och en högupplösande skärm kan en kraftfull PC agera arbetsstation och utföra tunga jobb ute på skrivbordet, t ex CAD.
Det hela handlar förstås om pengar. Varför köpa en dyr minidator eller arbetsstation när det går lika bra med en prisvärd 386:a? Stordatorer ersätts av minidatorer och minidatorer ersätts av PC på bästa "katten på råttan på repet"-manér.
Skulle DOS-nostalgin växa sig alltför svår går det alltid att skaffa sig något program för DOS-emulering. Dessutom finns ett allt större antal välkända PC-program för Unix, t ex Autocad, Microsoft Word eller Lotus 1-2-3.
Från Intel kommer uppgifter som säger att av alla Unixlicenser som säljs är 57 procent avsedda för datorer baserade på Intel 386. Unix håller alltså på att bli en verkligt tung aktör på PC-sidan.
Men det finns ett stort problem med Unix i största allmänhet och kanske för Unix för PC i synnerhet: alla de olika varianterna som finns ute på marknaden. Till PC finns det åtminstone en handfull olika Unix-miljöer från bland annat AT&T, IBM, Intel, Interactive Systems och SCO (SCO Unix och Xenix). Miljöer som säkert skulle förbrylla en DOS-användare då de inte är binärkompatibla. Det går alltså inte att obehindrat flytta program mellan de olika miljöerna. Försök att t ex köra Lotus 1-2-3 för SCO:s Unix-miljö i en av de andra är mer eller mindre dömda att misslyckas.
Snart gick emellertid leverantörerna sin egen väg, så som ofta har varit fallet i Unix-världen. Inte för att någon direkt våldförde sig på den överenskomna specifikationen, det var snarare så att den nya hårdvaran som utvecklades inte täcktes in av iBCS. SCO, Interactive och AT&T gick alla in på nya områden och alla löste de nya problemen på sitt eget sätt. Nya systemanrop, mappning av VGA och tangentbord, I/O-anrop, namnkonventioner för floppy, osv, skiljer sig idag från den ena miljön till den andra. Drömmen om binärkompatibilitet är för tillfället ersatt av uppvaknandet till en bister verklighet.
Därför har nu leverantörerna enats om att göra ett nytt försök att komma överens om en standard för PC-Unix. De ska försöka blåsa nytt liv i drömmen om binärkompatibilitet genom en "Edition2" av iBCS. Edition 2, eller iBCS2, kommer att bygga på ett "superset" av de olika miljöerna, som enligt planerna kommer att administreras av Intel. Demokrati ska råda, alla leverantörer ska få göra sin röst hörd. Planen är att Edition 2 ska vara framtagen i början av nästa år och de första produkterna ska finnas tillgängliga till hösten 1991.
Den tunga sammanslutningen av Unix-leverantörer, OSF (Open Software Foundation), där bland annat Bull, Digital, HP och IBM ingår har redan utryckt sitt stöd för Edition 2.
Ett stöd som säkert också världens tusentals användare med Unix i sin PC ställer sig bakom.
Ytterligare ett användningsområde för PC har växt fram den senaste tiden. Med ett nätverk, vanligtvis TCP/IP-baserat, minst 2 MB internminne och ett program för X Windows förvandlas en PC till en X-terminal. En sådan PC kan köra flera program över ett nätverk på olika datorer i olika fönster på skärmen. Internt kan en sådan PC köra Unix eller DOS.
Kampen mellan Unix och OS/2 hårdnar: Tack vare Open Desktop blir Unix nu lättare än förr att använda. Likheten med Windows talar visserligen för OS/2, men de flesta väljer ändå att vänta in version 2.0
Unix eller OS/2? Trots att två operativsystem knappeligen är några jämförbara storheter ställer många PC-användare Unix mot just Operating System/2.
Anledningen till detta kan kanske vara att de båda har utökade funktioner, möjligheter som exempelvis DOS saknar. Dessutom ställer dessa system ungefär samma krav på hårdvaran, en rejäl dator med 286- eller 386-processor, mus samt ett 4-8 MB stort arbetsminne.
Men skillnaderna är faktiskt större än likheterna. Unix är ett operativsystem för fleranvändarmiljö, även om det naturligtvis också fungerar i en fristående maskin. OS/2 gör, i likhet med Unix, det möjligt att köra flera program samtidigt. Men bara för en användare.
Dessa invändningar till trots ska vi nu ändå göra ett försök att jämföra de dessa båda världar med varandra. Det finns nämligen likheter också. Nykomlingen OS/2 hotar gamla Unix tack vare tillägg som LAN Manager, vilket gör det lämpligt för användning i nätverk. Svåranvända Unix slår tillbaka genom att bli allt mer lättanvänt.
Vid en jämförelse mellan Unix och OS/2 bör man hålla i minne att det finns ett i det närmaste oräkneligt antal olika varianter av Unix. Detta är systemets tydliga svaghet, men samtidigt på sätt och vis också dess styrka. Standarden heter Unix System V och kommer ursprungligen från den amerikanska telejätten AT&T.
AT&T uppger själva att deras mål är att fylla gapet mellan stordatorerna och PC-världen. Man kan självfallet inte använda samma version i så pass olika datorer. Därför har exempelvis Xenix utvecklats, en Unix-variant som bantats ner för att bli användbar i en liten dator.
Unix torde vara något av standardförespråkarnas eldorado. Sällan har så många grupper och organisationer, ideella och affärsdrivande, på en och samma gång arbetat så aktivt inom ett och samma område.
Bland de sammanslutningar som "bekymrar" som om Unix märks ISO, ANSI, IEEE, X/Open och Open Software Foundation. Målet för dem alla är naturligtvis att driva på, utveckla och påverka. Alla grupperingar påhejas av tillverkarna, som slutit sig samman i heliga och oheliga allianser. Det handlar om konkurrens och marknadsandelar.
SCO startade redan år 1979 och är idag en av branschens snabbv äxande företag under ledning av Larry och Doug Michels samt svensken Lars Turndal. Antalet anställda överstiger tusen personer. Omsättningen uppgår till drygt 800 Mkr, av vilket Europa svarar för runt 40 procent.
Vad som erbjuds är ett heltäckande Unix-sortiment. Kompletta SCO Unix System V, Xenix samt Open Desktop. Det är den sistn ämnda produkten som är klart mest intressant i PC-sammanhang.
Open Desktop kan nämligen mycket väl jämföras med IBM OS/2 Extended Edition 1.2. Därmed också sagt att ett av de äldsta argumenten mot Unix faller. Detta operativsystem är inte längre oerhört komplicerat och ovänligt att jobba med.
Visst, Unix utan ett bra gränssnitt är ungefär lika spännande som DOS sett till struktur och kommandon. Inte särskilt konstigt förresten, då Unix en gång i tiden skapades av programmerare för programmerare. Det är dock länge sedan, nu finns Open Desktop.
Mot användaren presenterar systemet sig via ett grafiskt gränssnitt. Även det bygger på gemensamma standarder, X Windows och Motif, från Locus och IXI. Som synes är Open Desktop ett bra exempel på hur ett integrerat och väl fungerande system kan byggas av befintliga produkter.
Så på skärmen är SCO Open Desktop inte helt olikt OS/2 Presentation Manager. Kom inte och säg att man behöver kunna kryptiska kommandon för att bli produktiv i sin Unix-anv ändning!
Prismässigt är det inte heller någon större skillnad mellan OS/2 och Unix i detta fall. IBM OS/2 Extended Edition 1.2 kostar 7 030 kronor exklusive moms. I detta pris ingår såväl en SQL-databas som en modul för kommunikation.
Open Desktop erbjuder samma, eller kanske till och med fler, extravärden, för blott 9 950 kr. Den som så önskar kan köpa de produkter som ingår i Desktop separat, men priset blir då femsex gånger högre.
Programmerare har alltid gillat Unix. Nu har statliga myndigheter, både i Sverige och andra länder, tagit systemet till sig. Det bådar onekligen gott inför framtiden. Till de övriga som är positiva hört inte särskilt förvånande, SCO-generalen Larry Michels.
Michels menar att styrkan ligger i det faktum att systemet är öppet, välbekant och tillgängligt för alla. Detta i kombination med industristandard i form av 386/486-maskiner är oslagbart. Medan OS/2 kräver en dator per användare är det enkelt att koppla billiga terminaler till en central Unix-dator. Kostnaden per ansluten användare kan därmed minska.
Lika tvärsäker var Microsofts chef Bill Gates när OS/2 lanserades i december 1987. Vid denna tidpunkt spådde han att detta system mycket snart skulle bli sina konkurrenter, DOS i synnerhet, övermäktigt. I våras modifierades dock denna inställning och nu ser prognosen avsevärt mer realistisk ut. Gates konstaterade då att det kommer att ta ytterligare tre, fyra år innan OS/2-marknaden har mognat. Därmed inte sagt att detta system av idag är dåligt. Så är det nämligen inte alls, tvärt om.
OS/2 kan hantera upp till tolv program igång på en och samma gång. Det är möjligt att adressera ett 16 Mb stort arbetsminne och genom swapping till hårddisken kan minnet expanderas virtuellt till smått imponerande 1 Gb. Under Unix-maskin gör den virtuella minneshanteringen att program på upp till 4 Gb kan köras, även om arbetsminnet är mindre.
Förmågan hos OS/2 att utnyttja och fördela processorns resurser är god. Processorn styrs att när så krävs snabbt växla mellan olika aktiviteter. Tekniken att med hjälp av en klocka dela upp CPU-tiden mellan programmen är den samma som i stordatormiljö och kallas för tidsdelning.
Tro för all del inte att uppdelningen av datorns CPU-kraft är godtycklig. Det är den minst av allt, principen för hur resurserna delas är olika för olika operativsystem.
I Unix är tidsdelningen strikt och det betyder att varje användare snällt får vänta på sin tur i ordningen. När alla aktiva uppgifter gåtts igenom börjar processorn om från början igen.
OS/2 arbetar efter en mer flexibel princip, preemptiv multitasking. Denna prioritetsbaserade fördelning är otvivelaktigt mer intelligent, då hänsyn tas till de olika uppgifternas betydelse och grad av angelägenhet.
Eftersom systemet är konstruerat för en användare är det den som sitter vid skärmen som styr prioritetsordningen. Detta är av naturliga skäl inte möjligt i Unix-miljö med flera anv ändare.
Den avgjort största nackdelen hos OS/2 är att det skräddarsytts för datorer byggda runt Intels 286-processor, det vill säga den som sitter i maskiner av AT-klass. Lite tillspetsat kan man kanske säga att detta operativsystem har gjorts för en processor som inte riktigt har den kapacitet som krävs.
Knytningen till denna processor kommer emellertid att försvinna i och med nästa generation av OS/2. Version 2.0 ska lanseras under 1991 och förmår, i likhet med Unix, att dra nytta av 32-bitars processorerna på 386/486-nivå. I takt med att det säljs allt fler välutrustade datorer med 386SX-, 386- och 486-kretsar är detta naturligt.
Vare sig IBM eller Microsoft har emellertid bundit sig för någon exakt leveranstidpunkt, så helt säkra på när vi får den nya versionen går det inte att vara. Vi känner alla till vilka konvulsioner som föregick lanseringen av Windows 3.0. Att snickra ihop ett avancerat operativsystem är inte gjort i en handvändning.
De som haft förmånen att titta närmare på kommande OS/2 tror att detta blir systemets definitiva genombrott. Minneshanteringen blir avgjort bättre i 32-bitarsmiljö än vad som är fallet idag. Hanteringen av typsnitt på skärmen kommer också att förbättras.
Möjlighet öppnas för att direkt kunna använda program som skrivits för Windows 3.0. Vidare kommer tvåan att tillåta körning av flera DOS-applikationer samtidigt.
Några uttalade planer på en OS/2-utgåva för flera samtidiga användare finns inte. Denna marknadsnisch tycks istället komma att fyllas av ett helt annat företag. Lilla Citrix Systems, startat av några IBM-are som en gång arbetat med OS/2, håller som bäst på att utveckla en version som förmår att hantera flera användare.
Det faktum att OS/2 är binärkompatibelt tas måhända för så naturligt att det inte framställs som någon fördel, men är inte desto mindre unikt. I alla fall för ett systemprogram av denna dignitet. Detta betyder rent praktiskt att samma program direkt kan användas på ett mycket brett spektrum av datorer.
Att det står olika namn på datorns systemenhet spelar ingen roll. Vi är vana vid att så är fallet från DOS-världen, men ser vi till exempelvis Unix är möjligheten att flytta program utan en enda justering mest av allt en dröm.
Det finns generella system, SCO Xenix och Open Desktop till exempel, för användning i PC-miljö. Men i princip krävs det att program specialanpassas för att de ska fungera på respektive dator eller arbetsstation.
Det går inte med säkerhet att använda samma Unix-program på en arbetsstation Sun eller HP/Apollo. Ett OS/2-anpassat program fungerar däremot lika bra på en IBM PS/2 som på en maskin från Compaq, Toshiba eller Dell.
Nu strävar visserligen marknadens Unix-leverantörer åt samma håll, men ännu dröjer det sannolikt en tid innan detta operativsystem blir lika universellt. AT&T Unix Systems Laboratory, Intel och Santa Cruz Operations har nämligen kommit överens om att i samarbete utveckla en binärkompatibel version.
Intel Binary Compatibility Specification (IBCS) Edition 2 betyder att Unix-program fritt kan flyttas på 386/486-plattformen. Denna standard gör att Unix äntligen kan ta upp kampen med DOS och OS/2, andelen "hyllprogramvara" hos återf örsäljarna torde öka markant. Att standardgruppen Open Software Foundation stöder IBCS 2 gör inte saken sämre.
Den interna kampen mellan Unix och OS/2 leds idag klart av Unix. Det finns en mängd bra program att få, både för administrativ och teknisk användning. Bedömare uppskattar antalet Unix/Xenix-program till omkring 3 000 stycken. Ytterst få av dem drar full nytta av exempelvis grafiken i Open Desktop, men de flesta kan köras i denna miljö.
Medan antalet OS/2-anpassade program fortfarande kan räknas, om man gör det snällt, i tresiffriga tal erbjuder marknaden i ett par tusen Unix-program. Försäljningen talar också sitt tydliga språk om intresset för OS/2. Endast drygt 100 000 OS/2 PM-anpassade program såldes år 1989. År 1994 räknar branschbed ömare med en volym på 4,4 miljoner stycken.
Även om många programvaruhus nu är sysselsatta med OS/2-utveckling kommer det att dröja länge än innan hyllan hos återförsäljaren är komplett. Fast visst påverkar det faktum att Windows 3-klara program kommer att kunna köras under OS/2 2.0 situationen gynnsamt.
Tacksamt nog behöver vare sig den som väljer Unix eller OS/2 klippa av banden med DOS-sfärens alla program. Det skulle i så fall vara en ekonomisk ruin, användare världen över har ju lagt ut enorma belopp under de gångna sex-sju åren på att köpa DOS-program.
Räkna inte med att riktigt alla program fungerar hundraprocentigt. Risken för systemhängning finns alltid och prestandan är sällan densamma som vid körning av ett program direkt under DOS. Faktum är att DOS-emuleringen i Open Desktop (Merge/386) är bättre än under OS/2.
Men, som sagt, det går i alla fall att köra programmen och det torde vara huvudsaken. Emulering ska nog ses som en möjlighet att användas i nödfall.
Unix kan alltså användas på datorer av alla storlekar. Det kan köras på allt från en förhållandevis enkel persondator till största stordator. Denna bredd kan inte erbjudas av OS/2, inte av något annat operativsystem heller för den delen. Detta är en avgjord fördel.
Vill man jobba över systemgränserna räcker det sig att lära sig ett operativsystem istället för flera olika. Företag kan växa och byta dator när de så behöver. Utan att behöva skaffa sig nya program eller för dyra pengar konvertera befintliga databaser med mera.
Hårdvarukraven hos OS/2 ligger snäppet under Unix. En 286- baserad dator fungerar som motor i systemet, men räkna med att behöva en 386SX-processor eller bättre för att få godtagbar prestanda. Notera att kommande version 2.0 inte kommer att kunna köras i 286-miljö, den kräver en 386/486-maskin.
Hårddisk på 40 Mb eller mer samt från tre megabyte arbetsminne och uppåt säger kraven också. Den som vill köra IBM OS/2 Extended Edition 1.2 och dessutom ha behållning av det klarar sig emellertid inte med så lite. Det krävs 4-8 Mb minne eller mer för att det hela ska kännas meningsfullt. Denna kapacitet räcker för själva systemprogrammet samt samtidig körning av två-tre program.
Open Desktop drar lite mer hårdvara. Processorn ska vara en Intel 386 eller 486, arbetsminnet från 6 Mb och uppåt. Detta omfattande system levereras på hela 43 disketter och på hårddisken krävs det runt 100 lediga Mb.
Unix och Operating System/2 är minst av allt ensamma på marknaden. Vi har en hel hop av operativsystem att välja mellan och den som ska välja har anledning att tänka till före. Unix är exempelvis inte det självklara valet för ett terminalbaserat system. Det finns fristående DOS-versioner, PC-MOS exempelvis, som väl kan konkurrera.
Till övriga möjliga val hör MS-DOS, DR-DOS, QNX, Pick med flera. Slutsatsen av denna diversifiering är inte svår att dra. Det kommer inte att finnas något dominant operativsystem än på många år.
Fram till 1992 kommer den oreda som nu börjat göra sig påmind när det gäller operativsystem att bli ännu tydligare. Mångfalden är självklart ett problem för de företag som utvecklar program. Det krävs en stabil plattform att stå på, där man har avsättning för sina produkter i en standardmiljö.
I valet av operativsystem spelar naturligtvis stödet från upphovsmannen stor roll. IBMs uttalade stöd för OS/2 talar för detta system. Även om det är utvecklat av Microsoft är det en strategisk produkt för Big Blue.
IBM har övervakat och knutit ihop arbetet samt sett till att OS/2 Presentation Manager överensstämmer med det genomgripande SAA-konceptet (Systems Applications Architecture). SAA innebär gränssnittet på sikt ska se lika ut för användaren, oberoende av vilken typ av dator vederbörande arbetar med.
Att Presentation Manager och det Windows 3.0 som just nu säljer så exceptionellt bra ser identiskt lika ut på skärmen talar också till fördel för OS/2.
Unix och Open Desktop har inte jätten IBM bakom sig på samma påtagliga sätt. Denna uppbackning ersätts av öppenheten, det är många företag som intresserar sig för Unix.
Även möjligheterna till kommunikation är bättre med stöd för TCP/IP, NFS, LM/X och Novell. OS/2 nöjer sig, i alla fall än så länge, att samverka med LAN Manager. Sist, men inte minst, drar Open Desktop full nytta av dagens processorer. OS/2 har alltid legat några år efter härvidlag.