Rapaälven (Rapaätno)
Foto från Snavvavagge mot övre Rapaälven med omgivande terräng.
Rapaälven, sjumilaälven som bygger ut Laitauredeltat, är de mäktiga Sarekfjällens förnämsta dräneringsåder och en av vårt lands vattenrikaste och slamrikaste älvar. Dalsidornas branta lutning och tunna jordtäcke medför en snabb tillförsel av det ofta ymnigt fallande regnvattnet. Sommartid matas älven av grumligt smältvatten från ett 50-tal glaciärer samt från otaliga mer eller mindre permanenta snölegor, vilket under klara dagar medför en kraftigt pulserande dygnsrytm i vatten- och materialtransporten.
Rapaälven har en total längd av 74 km och en längd av 53 km uppströms Laitauredeltat. Den nedersta delen av Rapaälven (nedströms Laitaure) kallas även Laitätno. Enligt Andrén uppgår dräneringsområdet till 662 km2 uppströms hydro-meteorografen vid Litnok och till 677 km2 uppströms Laitauredeltat. Sjöar upptar endast 0.3 % men glaciärer så mycket som 11 % av dräneringsområdet uppströms Laitauredeltat.
Rapaälven vid Rapaselets nedströmsparti.
Vid lågvatten forcerar den vane fjällvandraren Rapadalen med lätthet och följer därvid bitvis de blottlagda sandbankarna och de vegetationstäckta men oftast lättgångna leveer, som begränsa älven mot de innanför liggande, svårforcerade videsnåren och myrmarkerna. I samband med riklig nederbörd kan emellertid vattendjupet i Rapaälven öka med över en meter på ett dygn. Vid extremt högvatten, då vattenståndet i älven kan bli tre meter högre än under extremt lågvatten, svämmar älvvattnet över leveerna och tränger långt in i björkskogen, videsnåren och sumpmarkerna vid sidan om älvfåran. De därvid rådande höga strömhastigheterna och rörliga flodbottnarna gör att även ett försök till vadning av de smärre tillflödena lätt blir ett livsfarligt äventyr.
Hydro-meteorografen vid Litnok.
Sarekområdets berömde utforskare, Axel Hamberg, uppförde ett instrumenthus med självregistrerande instrument vid Litnok, tre km ovan Laitauredeltat. Sedan sommaren 1915 till i början av 1970-talet har här med vissa avbrott registrering skett en gång i halvtimmen av såväl vattenståndet i älven som vissa meteorologiska data (vindriktning, vindstyrka, luftfuktighet, temperatur och nederbörd). Registreringsanordningarna drevs av ett urverk, som gick 15 månader efter uppdragning.
Vid Litnok är vattenståndets årliga variationen normalt av storleksordningen 2,7 m. Under sommaren stiger och faller vattennivån mycket snabbt med variationer i nederbörd och temperatur. Vattennivån kan både stiga och sjunka med mer än 1 m på 24 timmar. Under torra sommarperioder med markerad dygnsvariation i lufttemperaturen är det även en mycket distinkt dygnsvariation i vattenståndet.
Under vinterperiodens början är vattenståndet vid Litnok vanligen påverkat av isdämning. Isdämningen börjar vanligen i oktober med underkylning av vattnet och bildning av bottenis och issörja. När även forsarna är täckta av is sjunker normalt vattenståndet och isen blir då kvar som en brygga, stödd av block. Under senvintern är vattenståndet vanligen inte påverkat av isdämning.
Vattenstånd och lufttemperatur vid Litnok den 23 - 27 april 1958. Från Axelsson 1967 (Geogr. Ann. 49A).
I april och i början av maj förekommer emellertid ofta en daglig typ av isdämning när forsarna vid Litnok är isfria, lufttemperaturens dygnsvariation är stor och nätterna mycket kalla. Ett exempel på en sådan situation illustreras ovan.
Medel- och extremvärden för vattenföringen i Rapaälven vid Litnok under sommarhalvåret, baserade på beräknade dygnsmedelvärden (1916-1945).
Som framgår av diagrammet ovan kan älvens vattenföring vara mycket hög eller mycket låg varje dag under sommaren. Den högsta tillförseln av vatten till Laitauredeltat överstiger de flesta år dygnsmedelvärdet 250 m3/s. Juli är i allmänhet den vattenrikaste månaden och de tre sommarmånaderna juni, juli och augusti svara i regel för sammanlagt mer än 70 % av årsavrinningen. Under senvintern är vattenföringen mycket ringa och ofta lägre än 1 m3/s.
