Steely Dan
Two Against Nature
Release: 29/2 -00
| <-- |
|
|
Steely Dan Two Against Nature Release: 29/2 -00 |
|
|
-------------------------------------------------------------------------------------- Steely Dan? Vilka är det är det säkert många som frågar sig, speciellt dagens ungdomar. Ja, det visste jag inte själv till för ungefär ett år sedan. Det hände sig nämligen så att min kära gamla pappa spelade en gammal LP för mig som han trodde jag skulle gilla. Pretzel Logic med Steely Dan. Jag hade då ganska nyligen börjat öppna ögonen för musik själv, tidigare blev jag mest tipsad av mina äldre syskon. I vilket fall som helst så gillade jag vad jag hörde, men gjorde tyvärr inte så mycket åt det. Idag hade jag på direkten gått och köpt denna skiva. Nu, i februari året efter 1999, så sa min pappa, när jag kom hem för att redovisa det senaste skivinköpet, att Steely Dan hade gjort en ny skiva, och att den nyligen hade släppts. Dagen efter köpte jag denna skiva, "Two against nature" med Donald Fagen, Walter Becker och övriga som bildar gruppen Steely Dan. Eftersom den här nya skivan är deras första studioproducerade på ungefär 20 år så kan det vara intressant att veta vad som hände innan. Tänkte att jag skulle vaska fram lite information om dem innan recensionen, både för din och min skull.
Historia(Hoppa över) 1969: Donald och Walter försöker sälja sin musik i den kända "Brill Building" och hittar till slut ett litet produktionsbolag som drivs av 60-talsgruppen "Jay and the Americans" som åtnjuter en liten comeback tack vare deras remake av "The Drifters" låt This Magic Moment. 1970: Donald och Walter följer med som musiker på "Jay and the Americans" turné. 1971: På rekommendationer av deras producent Gary Katz, skriver de båda kontrakt som låtskrivare för Jay Lasker, VD för ABC/Dunhill Records i Los Angeles. Våran lilla duo flyttar därmed till L.A. där de får ett litet kontor med piano där de ska skriva hitlåtar. De skriver ett par låtar som anses bra, men i hemlighet planerar de att sätta ihop sitt eget band och spela in sin alldeles egna skiva. 1972: Efter många timmars repande i ABC's nya flygel (en sådan på hus) går de in i studion för att spela in sin första skiva. Albumet "Can't buy a Thrill", släpps under namnet Steely Dan, som är taget från William Burroughs novel "Naked Lunch". Spelande på albumet, förutom våra vänner, är då; Denny Dias (gitarr), Jeff "Skunk" Baxter (gitarr), Jim Hodder (trummor) och David Palmer (sång) 1973: Bandet, med olika musiker hela tiden, åker på turné i USA och Storbritannien. De släpper två nya album: "Countdown to Ecstasy" och "Pretzel Logic". Donald sjunger vid det här laget all huvudsång och Walter spelar huvudgitarr. Den slutliga turné-uppställningen består av: Mike McDonald (sång och piano), Jeff Porcaro (trummor) och Royce Jones (percussion och sång) 1975: Donald och Walter "slänger iväg" sitt band och börjar spela med bara studiomusiker. Detta resulterar i de bejublade albumen: "Katy Lied", "The Royal Scam", "Aja" och "Gaucho". 1980: Donald och Walter går sina egna vägar. Donald spelar in sitt första solo-album, "The Nightfly", som blir en stor kritikersuccé och en storsäljare. Walter flyttar till Hawaii och ägnar sig åt att odla avocados. ÅTTIOTALET: Donald Fagen skriver musik åt artister och grupper som: Diana Ross, Manhattan Transfer, Jennifer Warnes och Yellowjackets. Han medproducerar ljudspåret till Bob Telsons musikal "The Gospel at Colonus" och han skriver musiken till filmen "Bright Lights, Big City". Han skriver också en kolumn åt "Premiere Magazine". Walter producerar album åt China Crisis, Rickie Lee Jones och diverse jazz-band som Bob Sheppard, John Beasley, Jeff Beale, Andy Laverne, Marty Krystall, The Lost Tribe, Dave Kikoski, och LeeAnn Ledgerwood. 1991-1992: Donald och producenten Libby Titus ("The mistress of Rock 'n' Soul") sätter upp en revy, "The New York Rock and Soul revue", vilket kulminerar i inspelningen av "NYR&S Live at the Beacon Theatre". Inspelningen av Donalds andra solo-album, "Kamakiriad", påbörjas och det är Walter Becker som producerar. Walter följer också med på deras revy-turné -92. 1993: När "Kamakiriad" klättrar mot platinum och vidare åker Donald och Becker, tillsammans, på en turné med The All New Steely Dan Orchestra '93. Walter börjar sitt arbete på skivan "11 Tracks of Whack" med Donald som producent. En samlingsbox med namnet "Citizen Steely Dan" väntas komma till Julen. 1994: I maj turnerar gruppen i Japan. "11 Tracks of Whack" släpps och åtföljs av den framgångsrika turnén med the Citizen Steely Dan Orchestra '94. 1995: "Alive in America", som är ett album med live-uppträdanden från 93-94, släpps. Donald och Walter börjar arbeta på ett nytt album.
1997-2000: Arbetet på det nya albumet "Two against
Nature" påbörjas och avslutas under '99. Det släpps sedan
den 29:e februari år 2000.
Det allra första spåret, Gaslighting Abbie, inleder skivan underbart "funkigt", med Tom Barney på Bas och Becker på gitarr. Jag fastnar direkt för kontrasten mellan vers och refräng, och speciellt för övergången mellan de båda, när både sångaren och basisten går upp tillsammans. Under den sista minuten av låten låter man saxofonen få jazza, "mycket bra" säger jag som gillar solon och musiken som den är. Det andra spåret har ett helt annat stuk, mycket lugnare och gitarren och basen får höras lite mer. Man har dragit ned på blåsinstrumenten. Även i det här spåret så är refrängerna mycket bra, men det gör ju att själva verserna inte känns lika bra, vilket ju givetvis är lite trist. Man sitter liksom och längtar till refrängen. Det tredje spåret, titelspåret, börjar med en rytm som kan liknas vid samba en aning. Sen kommer basen, pianot och gitarren in efter en stund. Den här gillar jag inte alls, har uppfattningen att det oftast är titelspåren som är sämst på en skiva. Verserna är så väldigt monotona och tråkiga, man håller nästan samma ton igenom hela verserna. Till och med refrängerna är tråkiga. Usch, inte min favorit... 4, Janie Runaway, börjar mycket trevligt med en tung bas. Låten är mycket jämn, kontrasten mellan vers och refräng är nästan obefintlig. Och mot slutet låter man saxofonen få spela lite fritt. En mycket bra låt, men tyvärr tycker jag slutet blir alltför tvärt. Almost Gothic, spår nummer 5, en av mina favoriter. Börjar på direkten, är ganska lugn igenom. Vers och refräng är ganska lika varandra vilket gör att man njuter hela tiden. Det jag gillar mest är när sista meningen i varje vers kommer, då märker man att nåt händer. Och sen när refrängen börjar så är det ju bara underbart, trots att den är ganska lik versen. Men det går upp på ett skönt sätt. Och avslutningen med cymbalen är fin. Ja, det är ju inte riktigt färdigt än, men jag ska försöka nu i helgen... Det sjätte spåret, börjar, precis som det första, "funkigt" men en hel del lugnare. Det är basen och Wurlitzern som går igång först, i ungefär 20 sekunder. Sen kommer gitarren och :::::::::::::::: Här låter man verkligen instrumenten göra sitt, redan efter ungefär 3 minuter så får de börja leva ut sina vildaste fantasier en bra stund. Det avbryts tyvärr av en stunds sång, men mot slutet igen får de fortsätta. Låten slutar ::::::::::::: |