Dikter
Fanart
Kontakta mig
Länkar
Noveller
Om mig
Start
Vänner

Den här novellen är tillängnad min älskade vän Mirjam.

Regnet smattrade på plåttaket. Arianne satte sig kapprak, skrämd av den
dundrande åskblixten. Marken skakade, åskan hade inte slagit ned långt här
i från. Arianne kastade en blick på sitt armbandsur, rättare sagt det som
var kvar av hennes armbandsur, glaset var sprucket och minutvisaren hade
ramlat av sedan misshandeln i går. Timvisaren pekade mellan tre och fyra.
 Hon suckade och masserade sina tinningar, medveten om att hon aldrig
skulle kunna somna om med en sådan huvudvärk och med blåmärkena som 
bultade obarmhärtligt.

Hur hade hon hamnat i den här situationen? Allt hon hade gjort var att hon
hade stoppat ned den där kjolen innanför tröjan och sedan smitit iväg, som
så många gånger förr. Den här gången hade det varit annorlunda, hon hade
kännt kassörskans genomträngande, iskalla blick och blivit osäker på sig
själv. Hade hon blivit upptäckt? Hade någon lagt märke till henne när den
lila kjolen hade placerats intill hennes bröst? Hon bestämde sig för att
vända om och lägga tillbaka kjolen brevid de andra barnkläderna. Sekunden
innan hon hade tänkt vända sig om hörde hon hur någon harklade bakom
henne och hon kände hur hennes tolvåriga hjärta hoppade ett extra slag.
Samtidigt lade någon sin knubbiga hand på hennes tunna axel.
- Det är bäst du kommer med här, hörde hon en väsande röst viska i sitt
öra.

Hon vände sig sakta om, medveten om att hon var fångad som en råtta i en
bur. Väktaren kopplade ett bestämt grepp runt hennes axel. Hon kände hur
ögonen började vattnas. Inte för att hon blivit ertappad, utan för att hon
nu var lovligt byte för väktarna. Ryktena var många om väktarna som var
anställda i den här varuhuskedjan, istället för att anmäla snattarna de
ertappade tog de med dem till mörka rum där de utsattes för grundlig
misshandel. Ja, detta var bara ryktena Arianne hade hört men inom en snar
framtid skulle hon bli medveten om att de inte bara var rykten.

Arianne kände sig väldigt dålig till mods, hon blev förd genom
lagerlokalerna i väktarens fasta grepp. Trots att hon var både spänstig
och snabb skulle hon inte haft en chans att komma undan den här väktaren.
Han såg ut att ha en dagsfärsk skäggstubb och tillsammans med det sneda
leendet han hade haft på munnen hela tiden sedan han ertappat Arianne,
bildades hemska skuggor tack vare den skumma belysningen.
  Han gick fortare nu, hans bestämda steg ekade mot stengolvet. Arianne
hade svårt att följa med i hans tempo men eftersom hon var medveten om att
hon skulle få ytterliggare en örfil om hon stannade till som hon gjort
förut tvingade hon sin kropp att fortsätta.

Till slut stannade mannen utanför en kraftig, röd pansardörr. Väktaren
knackade på och ropade med sträv röst:
"Öppna gubbar, jag hittat en till godsak som vi kan roa oss med..."
Arianne skakade till av rädsla och kände hur det stack till i hennes
bröst. Dörren öppnades nästan direkt av en lång, tanig man och inne i det
dovt belysta rummet fanns ytterliggare två män. Den ena var kort, den 
andre var av medellängd. Den långe och den korte hade sina huvuden rakade. 
De bar alla väktaruniformer.

Den första väktaren, den som hämtat henne, knuffade in henne i rummet. Han
hade knuffat henne hårdare än hon hade väntat sig och till sitt förtret
föll hon mot det hårda betonggolvet. Han stod bakom henne och de övriga
närmade sig henne långsamt, medvetna om att hon inte hade en möjlighet att
smita iväg. Den förste stod redan bakom henne. Han sparkade mot Ariannes
kindben med sina svarta, stålhättebelagda skor. Det svartnade nästan för 
hennes ögon när hon kände den obeskrivliga smärtan och ljudet av krossat 
ben förstärkte hennes känsla av att det var här hon skulle dö.
 "Snä.. Snälla, låt mig gå", stammade hon fram med svag, darrig  röst. De 
skrattade bara sina perversa skratt. Känslan av att hon var totalt utlämnad till
ödet förstärktes av att tårar nu rann längs hennes kinder.

Det hela fortsatte i ungefär en kvart, tills vakterna hade tröttnat. Då 
hade de systematiskt misshandlat Arianne och sedan slutat när de märkt att 
hon svimmat av smärta.
 Hon hade vaknat och knappt kunnat röra sig, det hade gjort väldigt ont 
överallt. Hon öppnade bestämt ögonen, bara en sådan sak hade känts som en 
mindre mörbultning. Hon låg ensammen på det gråa betonggolvet i rummet där 
hon blivit misshandlad.


Jag vet att det är jobbigt att läsa på en datorskärm och om du tagit dig ner hit har du gjort en bedrift. ^_^
Novellen är som sagt inte klar men skicka gärna din kritik till mig, adressen finns längts ner på sidan.

Tillbaka