Vaknade, åt frukost, packade, checkade ut och körde mot Johannesburg och Benoni. Att hitta till Benoni var inga problem, men sen var vägbeskrivningen vi fått av pappa lite luddig så vi tog fel avfart och körde runt en lång stund i Benoni innan vi hittade en skylt till Bunny Park. Vi följde den och kom till Rynfield och dess Bunny Park, men vi stannade inte där utan fortsatte leta efter hus, skola och lekskola. Lekskolan hittade vi och tog kort på, men sen var vi tvungna att fråga efter Ewing Street på macken bredvid. Jo, de visste var den låg och beskrev vägen.
Till slut hittade vi rätt gata och vårt gamla hus! Vi tog några kort på huset och gatan, och ringde på för att höra om vi fick komma in och ta några bilder. Tyvärr var bara hushållerskan hemma, som inte kunde tala engelska, men vi lyckades i alla fall förstå att "bossen" skulle komma hem vid tre. Vi tog igen oss med en varsin juice på ett kafé på shoppingcentret bredvid, besåg sen Rynfield Primary School (Jenny och Peters gamla skola) och åkte sen till Bunny Park. Där promenerade vi runt i solskenet och tittade på kaniner och drack läsk. Sen var det dags att åka till Lakefield där vi skulle träffa Wijks klockan ett. Vi kom fram, träffade Göran och Barbro som bjöd på lunch vid poolen. Vi hade en mycket trevlig pratstund och fick tips om bra ställe att köpa diamanter på.
Tiden flög, och det var dags att göra ett nytt försök på Ewing Street så vi lämnade Göran och Barbro igen och körde tillbaka. "Bossen" visade sig vara den sjuåriga dottern som inte ville släppa in oss, stor besvikelse. Vi gav upp och körde i stället till det köpcenter där Göran rekommenderat oss att titta på diamanter. Vi kände oss stressade eftersom klockan vid det laget var närmare fem på fredageftermiddagen men vi gick igenom ett tiotal guldsmeder/diamanthandlare innan vi bestämde oss. Ett par diamanter till ett par örhängen åt Annika blev det, men infattningen kunde de ju inte göra på så kort tid så det fick vi göra hemma. Annika såg dock glad och nöjd ut ändå! Vilket väl var bäst med tanke på priset på den här presenten...
När allt var klart bestämde vi oss för att göra ett sista försök på Ewing Street eftersom vi hade lite tid över innan vi behövde vara på flygplatsen. Den här gången hade vi bättre lycka! Frun i huset var hemma, med sin dotter och svärson (mannen var på puben) och hon bjöd glatt in oss för att förevisa huset. Det visade sig att de hade bott där sedan -79, 18 månader efter att vi flyttat. De hade till och med fått ärva Emilia, vår katt, av ägarna innan! Huset hade väl förändrats en del, men visst kände jag igen mig! De hade byggt till lite och ett träd hade träffats av blixten. Belinda, frun i huset, var mycket trevlig och vi pratade en lång stund och bytte adresser och telefonnummer. Hennes man var tydligen flygkapten på South African så hon blev jätteglad när vi sa att vi skulle flyga hem med dem och gav oss hans visitkort och uppmanade oss att visa det för en flygvärdinna, så skulle vi få gå fram till cockpit! Eftersom det började bli dags att ta sig till flygplatsen tog vi farväl.
På flygplatsen checkade vi in vårt bagage och gick sedan till tullen för att få tillbaka momsen på Annikas diamanter. Det tog en herrans tid och vi fick köa på tre olika ställen, sydafrikansk byråkrati på sin allra sämsta sida. Flygresan var lång och servicen dålig, men vi lyckades till slut somna.
Ett par timmar innan landning blev vi väckta, fick varsin fuktig servett och därefter frukost. Brödet var slut så livet kändes inget vidare. På Heathrow skulle vi även åt detta håll byta terminal så det var ett evigt traskande och bussåkande innan vi var på rätt terminal. Jag gick runt en stund och tittade i taxfreebutikerna men eftersom pundet stod i femton kronor var allt förskräckligt dyrt så jag köpte inget. Jag försökte slå vad med Henrik om att våra familjer säkert hittat på något men han vågade inte sätta emot.
Så småningom blev det dags att kliva på planet till Sverige. Där fick vi mer tråkig flygplansmat men nu fick vi i alla fall bröd. Planet var i tid och vi landade på Arlanda kvart i ett. Den här gången hade vi tur allt bagaget kom och vi blev förhållandevis snabbt klara. I ankomsthallen möttes vi av Björn som skjutsade oss till Solna vilket vi var tacksamma för eftersom vi kände oss ganska mosiga och inte ville försöka oss på att byta sida på vägen i det tillståndet.
När jag kom in i hallen stod mamma, pappa, Ulf, Helena, Anna, Anne-Marie, Anders och Jenny där och kastade ris på oss och tog kort. Vi var så trötta så jag glömde att Henrik skulle bära mig över tröskeln så jag fick gå ut igen så han fick göra det på rätt sätt. Inne i vardagsrummet hade de dukat upp stor fest. Vi fick rosor och tennkanna av Björn, Ulf, Helena och Anna. Stor linneduk med tolv servetter av mina föräldrar och löfte om present efter önskemål senare av Henriks föräldrar.
Vi åt och hade det trevligt och försökte svara på alla frågor på en gång. Vid fem var alla tvungna att åka och vi grep oss an tvättstugan men inte med någon större energi ör nu kände vi att vi var trötta...
